Nu är det mörkt och grått. Typiskt för högtryck på senhösten, säger SMHI. De låga dimmolnen vill inte lätta, men solen skiner "tröstande" strax därovan och det är som det ska. Nu gäller det att vänta ut läget i lugn och ro. Men, samtidigt äger november månad också skönhet och intresse. Kanske måste man leta lite.
Omberg för någon dag sedan.
Ungefär klockan 15:30 törnade talgoxarna in idag, efter att ha ätit sig proppmätta vid mitt nyuppsatta fågelbord. Den ene i holken på framsidan och strax därpå den andra under plåtskoningen över tegelkanten vid köksfönstret, där hon har pillat fram en egen vrå så att glasullstoppningen har rykt. Jag har berättat om detta för Ulla också och hon håller med mig om att talgoxehonan får vara kvar där i väggens omboning till på vårkanten. Då är det kanske dags att stänga till..
När talgoxarna tog natt var det således redan på väg att bli mörkt, dunkelt har det varit hela dagen, men vi har trotsat grånaden och arbetat klart i trädgården. Allt är nu fejat och ansat och vintern kan få komma. Varsågod!
Händer det något i naturen under november? Jodå. Men det som sker, sker oftast smått och dolt, avsides och svårflirtat.
Jag tog en längtans resa ner till Stugan häromdagen. Den möjligheten är fri även under de förfärliga coronatider som råder.
Två ormvråkar såg jag, möjligen även en tredje. En av dem satt nära, på en stolpe vid Stugan och jag kunde skissa av den fint genom vindrutan. Den var mörkt chokladbrun med ett tydligt ljust, nästan vitt hästskoband tvärs över bröstet.
På åkrarna intill fanns fortfarande tofsvipor kvar. Men inte så många nu, kanske tjugofem stycken. Det är märkligt hur tofsvipan försvinner i landskapet. Inte förrän jag stannade och kollade ovan avbildade ormvråk, såg jag vipor slå ut som brokiga blommor över svartjorden när de skrämdes att lyfta. Nästan alltid med ryggen vänd mot betraktaren, fridstöraren/faran, blir de ett med myllan och avslöjas alltså först av de slående vita teckningarna under uppfloget. Så finurligt! Och när de landar sen, den där vackra runda vingformen som slår ut som en plym i en självklart regisserad akt under klassisk balett.
På stubbfälten vid Mossen betade ett par hundra sädgäss. Jag spanade över flocken och fann en märkt men ej avläst individ med ockravit halsring. Dessutom avtecknade sig enkelt, för den som kan, två spetsbergsgäss genom sin ljusa fysionomi.
En flock finkar/sparvar satt i de gamla knäckepilarna vid Ramstadbron. Alla var gulsparvar utom en, den var en bofink som jag passade på att rita av. Men jag saknade ännu varfågeln som borde vara här.
När jag satt där med bofinkskissen kom en flock starar surrande förbi. Med surret syftar jag inte på vingljud utan till det sammantagna läte som stora starflockar producerar oralt - ett riktigt surr!
Stararnas vackra vinterdräkt är alla inte alldeles vana vid i landet. Det är ju ett ganska nytt fenomen, kommet med klimatförändringen, att starar stannar allt längre om hösten, ända in i vinter och ofta även över vintern vid fågelbords bjudningar. Detta nya beteende samt vinterdräktens obekanta prickighet har överrumplat många naturintresserade och fått en del att tro på nötkråka. Rapporter om stora och täta flockar av nötkråkor har jag ibland fått mig till dels men detta är alltså ingenting annat än "fake news" och handlar alltså om starar. När nötkråkor ibland under invasionstider besöker oss, även tätorsnära, brukar det vara i antal av singular eller fåtal.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar