- Det här är kustgranar, säger jag till Ulla när vi passerar ett parti med mäktigt storvuxna träd under vår Höjerunda på Omberg.
Kustgransplantor importerades till Sverige från USA under 1800-talets mitt i ett försök att förmera vår svenska skog och de planterades då också på Omberg av den progressiva Skogsskolan och det tycks ju ha varit ett lyckat experiment. Med så grann tillväxt på blott 150 år skulle man kunnat tro, eller befarat, att det hade funnits många fler av dessa exoter i vårt land idag.
Anledningen till att så inte blev fallet är att man menade att avsättningen för virket var för dålig, veden betraktades som alltför mjuk
När jag idag slår på arten i media får jag fram fakta som verkar se annorlunda på möjligheten för kustgranen i Sverige av idag. På gott och ont förstås och man får väl se hur det blir med detta. Jag lägger in en länk här för dig som vill veta mera om detta främmande trädslag i vår svenska natur:
Kustgranen hör hemma på Nordamerikas västkust, i Staten Washington mest men även i Oregon och i närliggande områden runt Vancouver i Kanada.
I USA kommer kustgranen normalt upp i höjder på 70 meter, men bjässar på upp till 90 meter finns i hemområdet. Höjden på bildens träd uppskattar jag till dryga 40 meter och anledningen till att vi i vårt land inte har kommit upp i amerikanska höjder beror mest på att kustgranarna på Omberg ännu är "unga"; en gammal kustgran på 90 meters höjd är säker minst 500 år gammal. Så, den som lever så länge får se, hur Ombergs skogar ser ut då.
Hur känner man då igen en kustgran?
Redan på håll ser man att barken hos kustgran är lodrätt sprickig, medan den allestädes närvarande, införda släktingen europeisk silvergran har en jämn och ganska slät bark.
Tittar man närmare på sprickorna ser man att de är rödfärgade, vilket ger kustgranen ett typiskt rödaktigt utseende.
Att stå under en av dessa bjässar är mäktigt. Jag famnar långt ifrån stammen i brösthöjd när jag kikar uppåt mot en topp dold i tättvuxet grenverk. Men jag kan känna av trädets trivsel och kan ana toppskottets snabba årstillväxt om en halv till en meter årligen. Bäva månde vår svenska gran i jämförelse med denna amerikan.
Grenarna är utbrett plymformade och lite uppåtsvängda med platta och ganska mjuka barr som är gröna på ovansidan och silvrigt olivgrå undertill och grenverket känns gracilt på något vackert vis.
Undersidan.
Det mest spännade är ändå doften säger jag till Ulla och kramar några barr i min hand.
- Känner du?
- Oh ja, så gott, som en citron, svarar hon.
Ja åtminstone som någon citrusfrukt och jag i min tur håller nog mera på mandarin. Den doften skulle verkligen kunna gå bra till kroppsvård; parfym eller badolja.
Jag tar med en kvist hem till kvällens karbad för att testa möjligheten och återkommer med ett expertutlåtande.
Komplettering den 16 november:
Nu är experimentet genomfört. Jag smulade ner barren från en liten kvist av kustgran i mitt heta bad varvid en stark doft av granskog kryddad med en aning av mandarin spred sig i badrummet. Effekten var påtaglig och doften satt kvar i skinnet under hela kvällen. Kustgranens barrmassa skulle gott gå att använda för tillvekning av doftmedel till spaprodukter, det är vi helt överens om Ulla och jag. Nu är det bara att ta tag i möjligheten, en outnyttjad resurs - för någon!
Kustgranen är ett av många främmande barrträd på Omberg. Här finns även Douglasgran, Coloradogran, sibirisk och amerikansk lärk, Ponderosatall, cypresser och många fler. Kanske jag återkommer i ämnet. Du kan också gå den återöppnade trädstigen som utgår från Hjässatorget som också passerar Sveriges högsta träd, en europisk silvergran som med sina 49,5 meter år 2016 var och är högst i landet eftersom den sedan dess också har ökat med minst en meter i höjd.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar