Jag har märkt att havregrynsgröten som jag kokar varje morgon till Ulla och mig alltid går igenom en fas då den är extra slinkig. Det är precis när den har börjat koka. Varken före då den är vattnig eller senare när den klistrat ihop sig. Den där knappa halvminuten när gröten är slinkig, vill den leva sitt eget liv; skvimpa över kanten vid minsta röresle och grisa ner på spisen. Det är precis när stärkelsen i havregrynen börjar lösgöra sig till vattnet och limma ihop sig till halkigt långa, osynliga kejdor. .
Jag tittar på koltrasten genom köksfönstret. Den har en mjölig stjärt idag. Jag förstår att den har suttit och sovit som en svart rund boll i någon tät buske och att stjärten har stuckit ut och därvid pudrats med frost. Det ser konstigt ut.
Jag glömmer bort gröten. Rör oförsiktigt. Sen är hela spisen kladdig. Förstås.
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar