Jag går på Ågatan i Linköping. Det är stadens inneställe. Själva ströget. Det är måndag förmiddag efter veckoslutets alla utsvävningar. På trottoaren kurar en koltrasthona. Hon är orädd på gränsen till tam eller dumdristig och flyttar sig knappast ens för nära trampande fötter som stressar förbi. Jag stannar och tittar på henne. Hon lägger huvudet på sned och tittar tillbaka. En kvinna skyndar förbi mellan oss. Hon leder en cykel. Handväskan dinglar fram och tillbaka.
Nu, vaknar koltrasthonan till liv, tar ett par skutt fram till det ställe hon hela tiden tydligen haft under noggrann bevakning; fram till något man nästan inte vill veta av; de äckliga magsäcksresterna från helgens överdrifter. Hon hugger in med god aptit; lämnar inget till övers.
Så kommer även sådant till återbruk i en stad med många möjligheter. Det finns mycket som vi människor finner vämjeligt. Men i naturen finns inte alltid utrymme för extravagans och kräsenhet. Varför försmå en bjudande portion mat.
Jag tänker på smutsgamen. Den vackra, stora, vita gamen som man finner runt Medelhavet. Jag har sett den både i Grekland och i Spanien. Det är en fascinerande fågel med stor status bland fågelskådare.
Smutsgamen har ett namn som förpliktar. Den är koprofag d v s den äter smuts - exkrementer. Den återbrukar det "sämsta" man kan tänka sig, eller? Den har en verkligt vacker färg i ansiktet - smutsgamen - sällsynt lysande gul färg. Hur kan den ha fått så fin färg. Jo, genom de färgämnen, mestadels rester av nedbrutna röda blodkroppar, som det finns gott om i exkrementer från alla djur och människor. Se där hur smuts ger upphov till skönhet!
Och koltrasthonan då. Jo henne dömer jag inte alls illa. En koltrast är alltid en koltrast. Sveriges nationalfågel och en fågel med rang och status även om födan ibland känns obehaglig för en kräsmagad människa.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar