11 oktober - Ångest

.

Claire, min "navelsträng" till Kungl. Vetenskapsakademien ringer lämpligt om Nobeldiplomen.

.

- Är det du som har ringt? frågar hon.

Hon vet hur hon ska fråga utan att ifrågasätta och skapa oro.

- Nej, svarar jag, men det är bra att du ringer just nu.

- Jaså, hur går det för dig? Det börjar närma sig.

- Jag vet, jag har prestationsångest. Jag vaknar mitt i natten, kan inte sova, ligger vaken tills morgonljuset kommer och ångesten griper tag i mig; jag undrar om det duger, det jag gör, suckar jag.

- Jag känner igen det där, tröstar Claire. Det verkar komma över alla konstnärer som står inför detta. Jag vet sen tidigare. Men du klarar det. Det är jag helt övertygad om.

.

Jag smiter iväg en halvtimma till fiket för att få ro i huvudet. Roland gratulerar och undrar hur det går. Jag svarar knappt; vill absolut inte bli påmind.

.

- Men du, säger Roland. Känner man inte oro inför ett sånt där jobb, gör man säkert inget bra resultat. Du måste nog inse att det är nödvändigt med lite ångest just nu och sen blir det jättebra till slut. Eller ...

Nej, okej, jag ska inte säga mer, avslutar han, jag ser att du inte vill prata om det.

.

Det är gott med allt stöd från familj och goda vänner. Men innerst inne är det endast resultatet på det där krävande akvarellpapperet som gäller. Endast jag själv kan utföra och rätt bedöma mitt arbete i en situation som denna.

Krav och ångest är ofta konstnärens tålmodiga följeslagare.

Men på något sätt, just nu nästan dolt därinne, finns ändå ett uns av förtröstan. Jag intalar mig hela tiden att jag klarar detta. Och egentligen finns det inte heller något alternativ.

Men tiden rinner mellan fingrarna som finaste Sandhammarsand ...

... och jag tror att jag måste börja om på nytt.

.