14 juli - Till skogs, del 1.

.

Den knastriga grusvägen, den grå gärdesgården, den blommande vägrenen, skogens dunkel och hagens ljus.

Det är inte underligt att man suckar av välbehag åt de rika upplevelser man ibland bjuds på i den svenska naturen när den är som bäst. Tillgängligt öppen men ändå tystlåtet och stilla, med en kvarstående gammeldags ton som knyter an till ett landskap från förr. 

Men hotet är stort även mot dessa, de sista små resterna av ett annat Sverige.

Med skogens och hagmarkernas snabba förvandling till ekonomiska produktionsytor och gårdarnas omdaning till sommarstugor, försvinner bärkraften och allt blir annorlunda, tekniskt, ensartat och långvägaskött.

Sverker och Lars på vandring längs en grusväg i skogen.

På vägen hit, tog jag den smala grusvägen över Höganskog, där tjädrarna spelade så det brakade i skogen, blåbären var knähöga och drygt hundraåriga tallar, rotade i en annan tid, ännu reste sina vackra pelare mot skyn när jag girigt nyfiken utforskade min nya hembygds skogar på 1970-talet.

Allt är borta nu, hela fina Höganskog, alltihop, blott en pytteliten rest finns kvar, men nya lunningsvägar är redan anvisade med färskmålad orange färg.

Snart är alltså hela det gamla skiftet av verkligt fin och rik skog, ett av de sista i Lysings häradsallmänning, förött och ersatt av tät mörk ungranskog utan ett enda blåbär i sikte varken till människor eller till tjäderns kycklingar.

Lysings Häradsallmännings allena mål idag är att ge god avkastning efter mantal, alltså mest pengar till redan rika slättbönder, medel dessa gott skulle klara sig utan. 

Nog kunde alla Sveriges allmänningar tas bort ur produktionsprocessen och få bli nya fantastiska skogsarealer för fri naturlig utveckling. 

Det vore att göra vårt land rikare. Kom igen, ni som har makten på stämman!

Dagens exkursion gick till skogar i och nära en annan allmänning, nämligen Göstrings häradsallmänning belägen i både Mjölby och Boxholms kommuner.

Sverker visste vart vi skulle och dit tog vi oss på slingrande skogsvägar efter att ha samlat ihop oss vid Trehörna kyrka.

Sverker och Lars vid en tjärdal. Tjärdalen byggdes av sten i en sluttning. Genom pyrolys, d v s förbränning/upphettning med begränsad syretillförsel, kokades kådan ut ur virket. Den flytande kådan koncentrerades och svartnade under processen till tjära som fick rinna ut genom tjärporten i en ränna för att samlas upp i tunnor.

En gammal tjärdal fick bli vårt fikabord och redan så började en av våra alltid så intressanta vid-sidan-om-diskussioner. Denna gång handlade det om huruvida enbart tall användes i framställningen av tjära och beck eller om även den svenska granen var med i processen.

(Jag har nu kollat upp i olika annaler och fått bekräftat att även gran brukades i processen men att katad, d v s medvetet skadad, kådrik tall, gav mer tjära än granvirke).

Tjära var Sveriges tredje viktigaste exportprodukt från 1600-talet och framåt, efter järn och koppar, och sägs bland annat ha bidragit till den mäktiga uppbyggnaden av det engelska imperiet. Tjära och beck var  nödvändiga tätningsmedel vid den tidens båtbyggande i både stor och liten skala och Sverige, då med stora delar av Finland, var hela världens största producent av denna ytterst åtråvärda råvara.

10 juli - Ett nytt björnbär upptäckt på Omberg

.
Jag har vissa problem med begreppet invasiv art. Det har jag berättat om tidigare i min blogg. Man tar så lätt till uttrycket varvid massmedia gärna nappar och förstorar upp det hela, ibland till oigenkännlighet, såsom en verkligt fin illustration av ordspråket "att skapa en höna av en fjäder".

Alla arter har en gång kommit in till vårt land eller återkommit efter den senaste nedisningen för ca tiotusen år sedan och många av arterna framför allt under det senaste århundradets enorma kommunikation människor och länder emellan har fått mer eller mindre medveten mänsklig hjälp i sin spridning. Denna omfördelning och/eller utökning av arters hemort sker hela tiden och inte minst i våra dagar. Inget står stilla när det gäller natur, så har jag sagt många gånger redan och trädgårdskultur är i högsta grad inblandad i den processen. 

Lupiner, jätteslide, mårdhund, amerikansk koppparand, asiatisk bålgeting, amerikansk havsborstmask och svartmunnad smörbult är exempel på invasiva arter som finns i vårt land, eller genom sin närhet är på väg hit. Att just dessa och många fler kallas för invasiva medan andra arter som till exempel blåklint, raps, vete, gran i Sydsverige och rysk blåstjärna inte gör det finner jag ibland vara lite inkonsekvent. Men samtidigt är det ju så, att vi bedömer och värderar vår omgivning, även fauna och flora, utifrån mänskliga intressen och så måste det nog bli ändå, eftersom vi allena äger frågan och knappast kommer att erkänna att vi själva är den mest invasiva av alla arter,

Jag är dock inte någon rabiat motståndare till begreppet invasiv, ibland är det förvisso ett adekvat och förståeligt begrepp, men jag saknar alltså en klok balans och gillar inte hysterin som ibland piskas upp.

Under besök i Ostmossens naturreservat häromdagen upptäckte vi: Karin, Sverker, Lars och jag, ett vackert växande björnbär i ängsmarken nära rikkärret. Vi överraskades av detta och fortsatte med en intern diskussion om förekomsten av björnbär i vårt län.
Aldrig hade vi sett ett vilt växande björnbär så ståtligt och kraftigt i Ombergsbygden tidigare, det var vi helt överens om och absolut inte ett med rosa blommor, menade framför allt Karin och Sverker.

Igår var jag tillbaka för att undersöka och bildmässigt dokumentera bättre och för att samla in belägg till herbarium för säkerhets skull.
Mina underarmar bär spår av arbetet idag, ty det var minsann ett taggigt "monster" med vassa tornar av centimeterlängd som gjorde segt motstånd mot mitt intrång.

Jag kontrollerade växtsätt och bladform. Bladen var femtaliga med dubbelsågad bladkant och en avsatt spetsig bladudd.

Den vackra klasen med stora rosa blommor drog till sig blomflugor, fjärilar och guldbaggar i mängd. Här en skimrande vacker gräsgrön guldbagge.

Blomställningen hade en stjärnformad tät behåring samt två till fem krokiga taggar på varje blomskaft 

Allt sammantaget gjorde artbestämningen till slut ganska uppenbar och lättvunnen. Jag blev snabbt övertygad om att det var ett armeniskt björnbär, Rubus armeriacus som växte i Ostmossens naturreservat, så jag gjorde igår en rapport om fyndet på Artportalen och berättade samtidigt om det i nätverket "Svensk botanik" på Facebook.

Arten är rapporterad 25 gånger i Östergötland 

Nu har jag också förstått, att arten armeniskt björnbär, räknas till de invasiva arter som man inte önskar en fortsatt spridning av. 
Jag kan gott förstå, efter att ha läst på lite mer, att den är oönskad på grund av sin förmåga att bilda ogenomträngliga snår som till slut kväver allt annat, även publik tillgång.
I ett naturreservat som Ostmossen på Omberg med sin unika och skyddsvärda flora bör den alltså tas bort innan det har gått för långt, ty där finns redan nu problem med att hålla befintlig buskvegetation i schack.

Nu är arten vederbörligt rapporterad och så får vi se hur detta kommer att nå ut till förvaltning och skötsel. Jag gör nog själv inte mera, just för tillfället i alla fall.

7 juli - Ombergs rikkärr idag igen

.
Lars, Sverker, Karin och undertecknad gjorde idag uppföljningsbesök vid tre orkidéekärr på Omberg; ett kort besök vid Mörkahålkärret samt två mer omfattande vid Ostmossen respektive Ombergsliden. Här följer några bilder på olika arter som vi noterade:

Orkidén tvåblad är en allmän art även utanför rikkärren.

Kärrknipprot är karaktärsarten för alla rikkärr. Detta är en något annorlunda, ljus variant, som saknar den normala violetta tonen i blomma och frukt.

Blodnycklar, här överblommad och dessutom väldigt ur fokus. Men koncentrera blicken på bladen. Det är där skillnaden finns mot följande art, ängsnycklar. Typiskt är att bladens fläcker "blöder igenom" även till undersidan. Det händer inte hos ängsnycklar. Men de båda arterna är tillsammans med den vita vaxnyckeln, som också finns i kärren vid Omberg, förstås mycket nära släkt och kan hybridisera inbördes och ibland även med den mycket allmäna arten fläcknycklar.

Ett sent och högt blommande exemplar av ängsnycklar. 

Med benäget bistånd av Sverker fångar jag här gräset backskafting mot "stövelskafting!,  vilket växer i torrare partier av orkidékärren på Omberg.

Gräsull är orkidékärrens variant av "ulliga halvgräs". Vacker som den finaste japanska handgjorda pensel är den. Och nog känns den som en dröm att få sova på.

Under besöket idag vid både Ostmossen och Ombergsliden genomfördes en årlig räkning av luktsporrarna av Lars Frölich.
Eftersom han har räknat antalet nästan varje år sedan mitten av 1990-talet fick han ostört genomföra det hela ensam för att få jämförbart resultat med tidigare år.

Lars Frölich räknar luktsporrar.

I år, 2020, fanns 180 luktsporrar på Ostmossen och 120 på Ombergsliden. Proportionerna har återigen blivit cirka 3/2 i Osmossens favör, menar Lars, efter några år där Ombergsliden tagit för sig alltmer. Detta förhållande avbröts emellertid av en otillåten och olycklig rördragning genom kärret för Skidanläggningens skull för ett antal år sedan, vilken orsakade en betydlig reducering av populationen.
Som mest fanns exemplevis mer än 300 exemplar vid Ombergsliden för något decennium sedan.En långsam men stadig nedgång i antalet verkar tyvärr ske och som ett led i detta vet Lars även att berätta att det tidigare fanns 7 lokaler på Omberg med luktsporrar. 
Idag återstår således bara två.
Extra viktigt är det idag att de båda kalkkärren Ombergsliden och Ostmossen sköts och bevakas optimalt.

Återigen vill jag påpeka det viktiga i att hålla sig på spänger och markerade stigar i Ombergs rikkärr. Man får inte klampa omkring i blötan.

Säkert ett tusental eller fler intresserade naturmänniskor och botaniker besöker orkidékärren varje år. Trycket kan vara stort och ibland syns oönskade spår av detta.

Trampad luktsporre någon meter från spången vid Ombergslidens rikkärr 7 juli..

6 juli - Besök i ett orkidékärr på Omberg

.
En av de soliga dagarna i veckan for jag iväg till Ombergsliden för att njuta en stunds överraskande doft ur kärret nedanför skidbacken.
Den unika doften, påminnande om nejlika, får man del av om man sticker in näsan i axet av en luktsporre, en av vårt lands verkliga rariteter. Det är just den orkidén speciellt, som har medfört att detta kärr är mycket väl känt och extra värdefullt.

En spång leder genom reservatet och den skall man använda sig av vid besöket, ty att ta ett steg ut i blötan är förenat med fara - för växtlivet - och bör undvikas. Det är alltför lätt nämligen att råka trampa ner ett av de där små underverken när de gömmer sig i vegetationen.
Allt klampande vid sidan om spången kan lätt bli förödande om man saknar nödvändig kunskap om detta förhållande.

Luktsporrarna är skira och spensliga, färgade i subtilt rödrosa till blekrosa och vita nyanser och de sticker upp ur en bukett överraskande smala blad och är inte mer än några decimeter höga. 
Det är bara på ett fåtal platser i Västergötland och i Östergötland samt på Gotland som arten finns i vårt land.  Så, nog är man stolt som östgöte över att ha den hemma på sitt Omberg.

Varje år när sommaren inträtt i hagen är jag där minst en gång för att kolla läget. Jag brukar räkna antalet grovt för att se hur beståndet varierar.
I år finner jag lätt ett trettiotal exemplar ganska centralt i myren, varvid kikaren är behjälplig. De är både i knopp och i begynnande blom, i alla för arten tillgängliga nyanser och solen som lyser över kärret skapar en fantastisk tavla av arrangemanget.

Tre bilder på luktsporrar följer:

Nu är det förstås inte bara luktsporrar i kärret. Här finns ett rikt bestånd också av kärrknipprot, vilken jag tycker är en av våra vackraste orkidéer.

Kärrknipprot.

Men faktiskt är det en växt ur en helt annan familj som också har bidragit till att göra  Ombergslidens rikkärr vida känt bland botaniker.
Här växer nämligen en riktig ishavsrelikt, en växt som på något sätt blev kvar långt efter det att isen dragit sig tillbaka för 10 000 år sedan och den finns bara i ett par kärr i Östergötland samt på Gotland, that´s it!

Svarthö.

Arten heter svarthö och tillhör familjen snyltrotsväxter. I den familjen finns ögontröster och spiror bland annat. Svarthö kallas växten för att den svartnar vid torkning och kunde färga höet svart om förekomsten var riklig, men riklig är förstås förekomsten endast i vår arktiska fjällvärld. 
Svarthöet snyltar förresten på gräsrötter, vilket väl får vara okey i detta speciella sammanhang.

Slåttergräsfjäril.

Av insekter såg jag bland annat puktörneblåving och luktgräsfjäril samt bland andra humlor också åkerhumla.

Åkerhumla.

Använd nu spången och vettet vid ditt besök. Tänk på att våra orkidékärr är väldigt värdefulla och känsliga miljöer. Men gör den, resan dit!

5 juli - Naturstudier i ruskväder

.
Det har vi sagt många gånger Ulla och jag, att"det finns inget dåligt väder ...". 
Jag blev sugen på en promenad i regnkläder någonstan och Ulla var inte sen att hänga på devisen att leva upp till.

- Jag grejar kaffet, sa hon direkt.

Så har man hunnit en bra bit tillsammans i livet.

Vi åkte till Isberga naturreservat med målet att kolla upp hur det var med luddvedelns blomning. Alla skäl kan vara goda skäl och egentligen var det nog mest en längtan att få komma ut förstås som drev på.

Vinden friskade i ordentligt från sydväst och regnet, som var smått och tätt, piskade ansiktet med  vassa nålstick, men vi var varmt klädda och under regnställen blev man nästan svettig.

Vi hittade skydd från nyfikna kor, där gamla igenvuxna grusschakt och kraftiga enbuskage ordnade en trivsam läplats, lämplig för en fikastund, åt oss. Så behagligt mitt i alltihop var det, att vi båda till och med kunde ha tänkt oss ryggläge för en stund.

Luddvedel.

Alldeles intill oss stod ett lågvuxet exemplar av luddvedel, en av Östergötlands riktiga raritetsblomster. De ljusgula blommorna hade gjort sitt och rostbruna baljor var på gång insvepta i skyddande ludenhet. Jag blev dock lite undrande över att endast denna individ hade gått i blom just här. Flera andra plantor fanns runt omkring men uppenbarligen ännu på tillväxt. 
Harmynta, getväppling, axveronika, darrgräs och många andra växter bildade en skön bakgrund under vår fikapaus.

Färgkulla.

Vi gick en sväng bort mot backsvalekolonin, men där var det idag väldigt tyst i regnet och den byiga vinden. 
Överallt i grusbackarna stod färgkulla i lysande höggula bestånd väldigt vackert.

Och plötsligt, mitt ibland de gula, stod tre annorlunda exemplar framför mina ögon. Det var blekt gula och något mindre gröna i bladverket. Jag dokumenterade dem med foto och har efteråt gjort en första kontroll av möjligheten till hybrid mellan de två arterna färgkulla och åkerkulla. 
I Östergötland finns inget sådant fynd någonsin angivet.
Enligt artdatabanken finns endast två fynd från Öland och ett möjligt fynd från Uppland upptaget.

Nu vet man aldrig med sånt här, hybrider är ofta ovanliga men naturlig variation stor. Allt måste utrönas bättre och jag kommer att åka tillbaka för att hämta hem ett beläggsexemplar för fortsatt forskning. Men tills vidare sticker jag väl ut hakan lite och förslår att jag har påträffat ett möjligt exemplar av hybriden färgkulla x åkerkulla för första gången i Östergötland. 
Sen få vi se.

Senare tillägg:

De beläggsexemplar jag samlade in och pressade den här dagen har äntligen nått hamn. Nu i mars 2022 fick jag besked av Kjell Antonsson via mejl, att de har varit i Lund och träffat botanikern Torbjörn Tyler, som klassade dem som blott ljusa varianter av ren färgkulla - inget annat. Detta får man ta trots att både Kjell och jag trodde annorledes.

Nu kommer de att sändas vidare till Naturariet i Norrköping för att ingå i samlingarna där. Alltid något sa hönan! (Gjorde hon verkligen det?)

Sandlosta.

Säker är jag däremot på att jag har funnit ytterligare en lokal för det nya gräset sandlosta. Det är ett par år sedan nu som jag fann det första för Östergötland nära min Stuga vid Tåkern och utvecklingen verkar klart ökande, med möjliga framtida problem för jordbruket i länet.

2 juli - Passa på nu

.
Ta en tur till Omberg. Passa på nu! Det behöver inte vara en jättesolig, lugn eller het dag, då är myggen som värst. Dagen som var idag med ca 16 grader och av moln halvskymd sol och ganska frisk västlig vind, duger gott, särskilt inne i skogens lägläntor.
Gå en promenad från Stocklycke vandrarhem, som nu åter har öppnat för allmänheten, längs grusvägen upp mot Mörkahålkärret och njut av tusentals orkidéer, fläcknycklar, som står överallt längs vägrenen och i diket tillsammans med kärrfibblor, höga gräs och frodig skogsvicker. Här finns fjärilar i mängd, silversteckade pärlemorfjäril, pärlgräsfjäril, vitgräsfjäril med flera. 

Kliv över fjösen till myren som är full av axagstuvor, med orkidér som flugblomster och kärrknipprot samt ängsnycklar, fläcknycklar och många hybrider däremellan, tätört och vitpyrola

Följ sedan stigen längs dammen med all gäddnate men se upp för mängderna av centimeterstora paddungar som nyss fått smak på luft längs vägen och vandra sen vidare ner för backen, åter till bokskogen vid vandrarhemmet och den nästan uttorkade bäckens alla spännande vrår och micromiljöer 
Detta blir exakt tre kilometers njutning. Ta det lugnt, njut av stegen och upplevelserna och glöm inte fikat! 
Bättre än så blir det aldrig!

akvarell: fläcknycklar

30 juni - Bladskärande insekt

. 

Nästan alla i vårt land av idag är bekanta med bladskärande myror från tropiska länder via TV:s alla fina naturfilmer. Mindre känt är att vi i vårt land också har bladskärande insekter, men från en helt annan familj inom stekelvärlden - nämligen ett släkte av vildbin som kallas tapetserarbin eller bladskärarbin, Megachile.

När jag gick med näsan mot backen i min nydanade miniäng i trädgården i veckan, inte mer än femtio kvadratmeter stor, såg jag ett litet vildbi landa vid fötterna och börja gnaga på bladrosetter av luktviol. Jag blev naturligtvis intresserad av det centimeterlånga lilla livet som skar ut en halvmånformad bladskiva som bars bort förankrad mellan käkarna. Biet återkom efter en kvart och började om processen och jag noterade av bladens utseende att den varit där många gånger redan.

Jag tog några foton av arbetet. Biet skar ut en lagom bit under en minut, försvann och återkom efter ungefär en kvart.

Jag tog reda på lite mer om denna lilla insekt och fann att vi i Sverige har tolv arter varav tre är sällsynta. De är ofta knutna till olika arter värdväxter, för att hämta material till sitt bobyggande och framför allt pollen av rätt kvalitet till larvmat.

Det är alltså så, att av bladbitarna bygger  bihonan celler som hon fyller med pollen. Därefter lägger hon ett ägg i varje cell och försluter denna så att larven kan utvecklas där i förhoppningsvis godan ro med mat inom räckhåll.

Av ett märkligt och härligt sammanträffande fick jag någon dag senare se en fråga dyka upp i ett insektsnätverket på Facebook.

- Vad är detta? skiver Anna.

Uppropet kom från en god vän, Anna Renstad Harrius, som dessutom är närmaste granne till mig i Stugan, så här kan man tala om "att gå över ån efter vatten".

Jag hade ju spörsmålet väldigt aktuellt, kunde genast ge ett adekvat svar och samtidigt be om lov att få presentera ett par av Annas bilder i min blogg för att berätta om historien. 

Stort tack från mig till dig Anna!

- Jag fann dess konstiga gröna kokonger när jag planterade om de två krukor som vi har på grindstolparna vid gården. Det såg ut att komma från samma växt i dem alla och de fanns rikligt i båda krukorna, skriver Anna vidare.

foto: Anna Renstad Harrius.

En vacker "kokong", egentligen cell som limmats ihop av honan. Hos några arter samarbetar flera honor för att kunna stävja envetna besök av parasiterande bin. Olika arter väljer olika underlag för sina cellbyggen. Själv har jag till exempel funnit en rad celler i springan under ett fönster på huset men bon placeras väldigt olika beroende på art.

Honorna hos tapetserarbin har kraftiga skärande käkar och sitter gärna med bakkroppen uppböjd i vinkel, vilket kan ses/anas på min första bild.

foto: Anna Renstad Harrius.

Honorna samlar pollen av ofta artspecifika växter genom att gnida bukens kraftiga behåring mot pollenknapparna. Varje färdig cell fylls med pollen och ett ägg läggs. I den här bilden av en öppnad cell ses bilarven "simma omkring mitt i maten".

29 juni - Välkommen till Ateljé Gebbe

.
Trots bistra och tråkiga Coronatider är Ateljé Gebbe, mitt i Ödeshög, och konstnären själv i full verksamhet. Jag hälsar alla välkomna hit för ansvarsfulla besök.
Jag målar för fullt och kan förutom konstverk i olja och akvarell erbjuda intressanta möten och samtal, muggar, brickor, kort och en hel del annat; kanske en kopp kaffe också om det kniper i den tarmen.

Välkomna hit men ring först för säkerhets skull  070-6781721

Här några alldeles nya akvareller, stillfullt inramade med reflexfritt glas. Två hann knappt upp på väggen innan de fann köpare.

Vi ses!

26 juni - Sommarnattens mystik

.
Solen har gått ner och jag sitter vid Stugan med Tåkern och den solvarma väggen bakom ryggen. Grågässen kommer från alla håll, skränande men myggen börjar hitta mina bara smalben och då blir det dags att dra sig hemåt.

Jag tar vägen över åkrarna. I bil men med öppna rutor kör jag mycket långsamt för att undvika damm och för att kunna lyssna bättre.
Enstaka näktergalar skallrar från dungar och buskridåer men sången är sen någon vecka över. I övrigt är det tyst. Sommarnatten är påtagligt mycket tystare än för bara någon vecka sedan.

Vid bron över Disan strax efter Gottorp stannar jag och kliver ur. Jag sätter händerna bakom öronen vrider mitt huvud fram och tillbaka och blundar, allt för att ge min hörsel bästa förutsättning för det jag föväntar mig, just här.

"Bytt, bytt-bytt .... kommer vaktelslaget emot mig ... upprepat sju gånger och sen igen repris efter en halv minuts paus, gång efter gång, hela sommarnatten igenom, så länge jag orkar.

Två vakteltuppar ropar från harakrarna runt Kälkestad gård. Efter att ha lyssnat en god stund noterar jag med ens att den närmaste tuppens spel blandas med ett annat ropande läte. Det är hönan som svarar på tuppens rop insmuget och synkroniserat.

Den ljusa sommarnattens mystik är tät. Den ger mig rysningar av välbehag och kryddan i anrättningen är det märkliga vaktelslaget.

25 juni - Tillfälligheter

.
Livet är fullt av tillfälligheter. Stora och små.

Vi valde en annan väg hem idag efter att ha besökt goda vänner i Skänninge. En ljuvlig kaffestund under syrenerna i vännernas koloniträdgård vid Hattestad ackompanjerades av en strävsam gärdsmyg, kacklande gröngölingsungar och en sprött sjungande koltrast och avrundades med att jag varnades för utfarten bakom häckens skymmande sikt. Jag valde ändå färden i den riktningen, mot Axstad och Hogstad, en väg jag for flera gånger under min ungdom men ytterst sällan sedan dess och alltså var lite sugen på.

Det visade sig vara ett lyckans val, ty alldeles utanför stadsgränsen dansade en ängshök omkring över lysande åkrar nära vägen, en grann "fjäderlätt" hane. Det är minsann inte ofta man ser ängshök i min hembygd och glädjen blev stor. Den flög inte mer än tjugofem meter bort alldeles framför en liten gård och det kändes som att den på något sätt var hemma där. Det var jakt på gång nämligen, en pedantisk jakt med svängar, lyft och sänken och med seglingssekvenser såsom hos en papperssvala.

Utan kamera blir skissblocket användbart.

Jag har förstås anmält på Artportalen men också till Länsstyrelsen i Östergötland för fortsatt bevakning så att ett möjligt bo med ungar inte går till spillo under kommande slåtter, vilket tyvärr ofta händer denna vackra fågelart.

24 juni - Koltrastakvarell

.

För kunds räkning - en koltrast

23 juni - En svensk soldat

.
-Vi försökte länge, säger Karin, verkligen kämpade genom att plantera in den om och om igen. Till slut lyckades vi.

Vi står i Karin och Sverkers överdådigt rika trädgård söder om Ödeshög, med växter av alla de sorter från hela vår vida värld, och tittar ut över ett gulblått hav av sköna blomster i en frodig, skapad äng.

Det är lundkovall vi talar om. 

Inte långt härifrån, vid Kråkeryds naturreservat vid Vättern, finns vilda bestånd av denna vackra blomma, en växt med många lokala namn: "Natt och Dag" och "Den svenska soldaten" är ett par exempel därpå.

Det är den fantastiska färgkombinationen med gula kronblad och blålila högblad som är slående och som fått oss att associera till det svenska, karolinerna och fanan.

Karta ur den "Virtuella Floran". Notera att förekomsten som jag berättar om vid Vätterns kust, faktiskt inte är på plats. Lundkovallen har en klart östlig utbredning utom i sydligaste delen av vårt land.
I Stockholomsområdet är den allmän överallt.

Människan försöker hela tiden förändra och anpassa sin omgivning. Full av upptäckarlusta och experimentiver är avsikten att skapa något eget och unikt. Så stretar man på med sina olika projekt i livet. Ibland blir resultaten inte så bra eller som man avsett. Ibland går allt över förväntan eller till och med över styr.
Det kan bli som att proppen går ur, en ketchupeffekt, tänker jag. 
Lundkovallens utveckling i Karin och Sverkers sköna trädgård är en sådan syn för sägen, och vacker dessutom.

22 juni - Ödeshög drog regn

.
Det är inte det normala att Ödeshögs tätort drar regn, men det hände idag. Från ungefär kl 04 i morse till sextontiden på eftermiddagen var himlen ogenomträngligt grå av tätt regn. Jag själv vaknade på morgonen av suset utanför rutan och undrade.

- Det vräker ner, sa Ulla.

Det välkända och mycket lokala himmelsblå molnhålet över bygden, "Gläntan" som normalt medför  låg nederbördsnivå, ca 500 mm per år, var utfyllt av tung fuktig luft, vilket resulterade i efterlängtad rotblöta till fromma både för vår trädgård och åkerjorden runt om.

Men det var lokalt uppenbarligen, ty i Mjölby tre mil österut kom endast hälften, i Boxholm tre mil sydostut knussliga 8 mm och i Linköping blott en ringa bottenskyla i regntunnan. Allt enligt mina egna lokala rapportörer: Lena, Ulf och Lars med flera.

Gertrud i Varnhem i Västergötland rapporterar 64 mm regn idag. Där har vi alltså svaret på Ödeshögs, den västligaste utposten i Östergötland, resultat med hela 34 mm. Vi har ett känt väderläge nära Västergötlands med undantaget av betydligt mindre mängd nederbörd än där, beroende på Hökensås urmjölkning,Vätterns plana yta och Ödeshögs låga Vätterkust.

Se rapporterna här.

Vi hade barnbarnen från Stockholm hemma så vi trotsade regnet, drog på allt vad regnplagg heter och for iväg till Omberg för att besöka Västra Väggar i avsikt att lyssna efter pilgrimsfalkarna som häckar där. Dessa låg dock förståeligt lågt och tryckte i oåtkomligt lä på bergväggen.

Vi såg fiskgjusen i det gamla tallboet långt där nere, stoiskt stående med ryggen mot regn för att skydda sina små liv. (Den kan med god vilja anas på bilden ovan)

Och vi förvånades över de subtila och vackra mönster som regn, ström och vind sammantaget etsade på Vätterns vatten.

Även vi var stoiska i vätan men fick ändå nog till slut och vände hemåt mellan regntunga lövhängen längs blöta vägar.

21 juni - Midsommartid i Ombergsbygd

.
Foton från midsommartid i hembygdens Omberg- och Tåkernlandskap. Det är allt jag förmår att presentera idag. Sparsmakat men vackert och snart skriver jag igen.

På obesprutade ekojordar bestämmer kornvallmon landskapets färgskala.

Den rara orkidén honungsblomster blommar sällsynt på Svanshals äng.

Östgötaslättens linåkrar för ner himlen till marknivå.

Hybriden mellan Nejlikrot och Humleblomster dyker upp allt oftare för mina ögon, vilket förstås mest beror på mig själv. Jag har bestämt mig för att se efter mera noggrant numera.

En ung larv av fjärilen gaffelsvans,

Orkidén grönvit nattviol.

Larvsamling av fjärilen påfågelsöga.

En rödfransad björnspinnare gömmer sig i gräset.

I Tåkerns strandskog prunkar den vackra vitpyrolan och lurar mången besökare om orkidémöte.