15 november - Rå höst

Vi enades om ett besök vid Naturum Tåkern idag, Sverker, Karin, Lars och jag. Det fick bli så, trots att ett ettrigt rått gråväder rådde med duggregn i täta sjok över sjö och stränder och en byig, tilltagande ostlig vind gick rakt igenom långkalsonger och fleecetröjor till råga på allt. 

Vi satte oss på läsidan av tornet och drack vårt kaffe medan vi spanade ut över ett jämngrått landskap där enstaka vita knölsvanar låg oss lite närmare och synliggjordes. En skräcka lyfte när jag kom och försvann lågt under smutsockra vassfält som bugade farväl i vinden. Den fick de andra inte se. Det var nog nästan allt som fanns ... tills femton sjungande sångsvanar passerar över skulten, varvid Lars travesterade sin Brusewitz. 

"De kommer med snö i sin fjäderdräkt".

En havstrut passerade och innan dess en annan mås som överraskade.

Vi såg den komma från sydväst mot vinden, långsamt och lite vinglande. Jag slängde upp kikaren mot det jag trodde var en fiskmås.

- Va! Det är en skrattmås!

Här måste nog en förklaring till. Skrattmås vintertid i Tåkern finns bara inte, eller i alla fall knappast aldrig. Skrattmåsen är vid Tåkern en absolut vårprimör, som alltid, anländer vid vårdagjämning runt 21 mars, inte förr.

- Den ser faktiskt ut som en långnäbbad mås, sa jag impulsivt och förvånat. Observera att bilden är så sann jag som jag förmår, men behäftad med de brister och svagheter som kännetecknar en efterkonstruktion. Den kunde således aldrig gillas som dokumentation. 

Fågeln var ensam, bara det är mycket märkligt för en skrattmås och den såg lite tung ut, mera som en fiskmås. Den hade typiskt skrattmåstecknade vingar som upplevdes en aning långa. Det som gjorde mig fundersam var framkroppen och huvud som jag i snålljuset upplevde som rent vita, utan mörk skugga, och med mörkt kontrasterande öga. Fågeln såg en aning framtung ut och näbben var mörk. 

De vibbar jag fick var från Medelhavsbygd, där finns en mås, lik skrattmås men utan chokladhuvud. Det är naturligtvis väldigt långt till att jag skulle påstå att måsen vi såg var en långnäbbad mås, Larus genei, nu när kamera och all annan möjlig dokumentation aldrig var på plats, men det kittlade en stund i min fågelskådarnerv.

Tillägg den 16 november:

Jag fick ett meddelande från vännen Barbro Nelly. Hon befann sig 500 m västerut från oss, fotograferande skäggmesar i vassen. Hon fotograferade en ensam skrattmås som flög österut mot oss vid samma tidpunkt som vid vår observation ovan. Härmed blev allt med ens klarlagt. Att man sällan behöver gå över ån efter vatten är en god läxa att lära.

Skrattmås i vinterdräkt, foto av Barbro Nelly.

Att redovisa annat som hände på hemvägen är lättare. Till exempel en ca 400 exemplar stor flock av sädgäss, där åtminstone ett tiotal spetsbergsgäss kunde räknas in. 

Fem spetsbergsgäss gick lite för sig själva.

Två fina fjällvråkar sågs. En satt i en låg granruska och spanade efter byte, slog mot backen, lyfte utan byte och passerade endast en meter över biltaket. Den andra såg jag i luften nästan hemmavid, nära Ödeshögs samhälle. Och sen på det kom en överflygande sparvhök. 

En ung vacker fjällvråk, vithuvad med mörkt öga, svart mage och utrustad med klen näbb, avsedd för lämlar mest.

Mitten av november bjuder trots allt både på det ena och det andra och lite spänning dessutom. Kul!

9 november - Sammanfattning om lodjur på Omberg samt skrämmande jaktplaner för 2023 i E län.

Det är många som har visat sin uppskattning och fascination över den information som jag lade ut i förrgår, om att Kattis Lundin från Ödeshög såg och till och med filmade ett lodjur på Omberg kvällen den 2 november. (Se artikel den 7/11 och videofilm nedan). Alla som har hört av sig via mejl eller per telefon har varit glatt överraskade och antytt en viss men vänlig "avundsjuka". Varför inte jag?

Vaga rykten och antydningar om möjliga egna observationer av spår och tecken kommer alltid i svang vid liknande tillfällen, vilket är naturligt och förklarligt då intresset är så stort; det är minsann inte allom givet att få skåda ett levande lodjur under sin livstid. Ann-Katrin som bor på berget alldeles i närheten av lodjursmötet saknar sedan ett par veckor två av sina får i flocken och Stefan med vänner hittade en slagen och halvt uppäten grävling med spår runtomkring under en av skogspromenaderna på berget. Precis så är det. Allt är möjligt.

Flera uppgifter om att lodjur finns eller har setts tidigare på berget även under modern tid har inkommit och historien om det uppstoppade lodjur som fanns på Naturum Omberg har dryftats.

Per tipsade om en länk till gamla tidningslägg med sökorden Lodjur kombinerat med Omberg och fick därvid ganska många träffar. Jag har kollat upp dem alla i detalj och har därmed kunnat koka ner allt till endast en observation under alla dessa år. Se artikel nedan.

Det är detta lodjur som i uppstoppat skick fanns senast på Naturum Omberg vid nedläggningen. Vart tog det vägen? Jag har fått tips att följa upp.

Vintern 1895 sköt alltså eleverna på Ombergs skogsskola ett lodjur som förirrat  sig upp på Omberg och där under några dagar slagit tre eller fyra rådjur, ("förirrat" var just det ord som användes). Detta är det enda verifierade fynd som finns av lodjur på Omberg från sent 1800-tal fram till våra dagar.

Porträtt av lodjur i form av spontan akvarellskiss. Själv har jag faktiskt haft glädjen av två egna observationer av lodjur i svensk natur.

Idag då, generellt? Lodjursstammen i Östergötland ökar glädjande nog. Detta har medfört att krav kommer både på skyddsjakt och på licensjakt. 2022 tilldelades jägarkåren i länet 10 st lodjur varav 8 sköts. 

Planering för nästa års eventuella lodjursjakt äger rum nu och Gunilla Wetterling som sitter på insynsplats i Östergötlands Viltförvaltningsnämnd har hört av sig till mig med i mitt tycke skrämmande information och följande vädjan: 

"Hej!

Jättekul med lodjur på Omberg. Har sett en gång, fantastisk upplevelse!

Igår var jag på ett sammanträde i viltförvaltningsnämnden. Det går bra för lodjuren. 2021 bestämdes att under 2022 skulle 10 djur skjutas bort, nu det blev visserligen bara 8. Nämnden har bestämt sig för ett förvaltningsmål att avskjutningen ska gälla det som ligger över max 7 kullar per år. 17 kullar beräknas finnas 2022, vilket medför att det efter ett omräkningstal troligen blir 28! lodjur som skall skjutas av 2023 i Östergötland. Jag har alltid förgäves protesterat. 

Länstyrelsen själva tar beslutet någon gång i vår. 

Kanske kan en bred opinion ändra beslutet. Ingen vetenskap ligger bakom bara allmänt tyckande för att tillmötesgå fårägare m fl rovdjursrädda människor. 

Skriver bara för att informera och du ska vara beredd, du är ju en bra opinionsbildare.

Ha det bra!

Gunilla"

Vad säger ni alla mina följare och läsare. Detta får väl ändå inte bli en utförd handling. Hur ska vi agera? Nu måste vi hjälpas åt.

7 november - Ett lodjur på Omberg

När Kattis Lundin onsdagen den 2 november åkte upp på Omberg efter att ha hämtat sina två barn på förskolan fick hon sitt livs överraskning. På huvuduppfarten från forna RV50 stod ett lodjur mitt på vägen nära Ombergs gamla skola. 

Hon hann få upp mobilen och lyckades ta en kort film då lodjuret tog sig över ett vägräcke. Klockan var efter 16.00 och mörkret hade börjat falla. I billyset ser man hur djuret går mot räcket, sätter upp ena tassen och tar sig smidigt vidare upp till stående på räcket innan det klättrar ner på andra sidan och försvinner med svansen i vädret. Det hela är över på ett ögonblick och jag är full av beundran för att sekvensen kunde fångas på film. Det är ju så nämligen att myndigheterna vill ha tämligen säkra bevis för att fynd av både lodjur och varg skall bli godkända.

Film av Kattis Lundin. Får inte delas utan hennes tillstånd.

Filmen visar trots sin suddighet väldigt tydligt att det verkligen är ett lodjur och ingenting annat i det här fallet. Jag är glad att Kattis svärmor Doris informerade mig om händelsen och jag tackar naturligtvis mest Kattis Lundin själv för att jag nu får lov att visa episoden även i Naturlig dagbok. Kattis man Håkan har också i god ordning anmält observationen till Östergötlands länsstyrelse.

En egen snabbt skissad version i liknande anda, om jag nu hade varit där.

*

Länsstyrelserna fattar beslut om eventuell lodjursjakt. För 2022 i Östergötland gällde att tio lodjur av en stam som uppskattades till ca 77 lodjur i länet, fick skjutas på licens. Jakten pågick under mars månad i år och avlystes, som jag tyder det, då åtta djur har fällts.

Se här via länk.

Jag är själv negativt inställd till lodjursjakt i vårt län och land. Jag menar att lodjuret, vårt största och enda kattdjur, är av unik kvalitet. Med den mängd hjortar och rådjur som vi dessutom har i vårt län har vi inte bara råd med en större lodjursstam utan till och med är betjänta av en sådan. 

Vad jag känner till finns inga andra validerade uppgifter från modern tid om lodjur på Omberg. Däremot vet jag mig ha noterat någonstans att ett lodjur sköts för mer än hundra år sedan på berget och troligen kan finnas uppstoppat någonstans. Jag har till och med vagt för mig att jag kan ha sett det. 

Tillägg: Vännen Marie uppdaterar mig genom att berätta att det uppstoppade lodjuret fanns att beskåda på Ombergs Naturum. Men hon vet inte vart det har tagit vägen när detta stängdes. Och visst! Nu minns även jag.

1 november - Vårlig höst

Det är makalöst varmt denna höst och det känns mest som vårväder i april, med temperaturer mellan plus 10 till 15 grader. Värmerekord för alla tider under oktober slogs för en vecka sedan i landet, med 19,5 grader. Det var i Skåne och vi hade samma dag runt +15 grader hemmavid. Klimatförnekarna får det allt jobbigare med alla tecken som pekar mot enorma problem framöver.

Vid Tåkern rastar stora flockar av sädgäss. Det här skissade jag vid Stugan för några dagar sedan då jag fick hjälp med skjuts dit.De sista tranorna, en handfull bara, är ännu kvar och skäggmesarnas högflykt sjunger snart på sista versen. Hösten mognar trots allt.

Vännen Mikael Skalstad, skribenten och fjärilsfotografen berättar att han lider med alla dagfjärilar som är ute och flyger och därmed bränner sina vinterreserver i förtid. Jag saxar ur ett inlägg han gjorde på FB häromdagen när han tittade bakåt i rapporterna på Artportalen efter att han återigen sett en citronfjäril flyga in mot november månad.:

"Tittar man på Artportalen vad gäller antalet oktoberobservationer av citronfjäril i Sverige finner man följande.

1990 - 0 observationer

1995 - 2

2000 – 4

2005 – 17

2010 – 37

2015 – 65

I år finns 96 observationer av fjärilen inlagda för oktober, och då är det ändå några dagar kvar av månaden. Detta är också ett djupmått i tidens stora blå." (Mikael Skalstad)

Vi sitter vid rastbordet på Sjövägen vid Omberg, alldeles under Hälle källor och talar om just detta, klimatets oerhört snabba och skrämmande förändring, när Karin och Sverker berättar för Lars och mig, att de igår, den 30 november, såg en amiralfjäril flyga omkring i sin trädgård. Det är säkert något slag av rekord för bygden, tänker jag, och lovar att lägga in rapport på AP. Nu är ju amiralfjärilen känd för just detta, att övervintra genom att slumra utomhus och lättare än våra inhemska övervintrare bland dagfjärilar. Den sitter då gärna på en trädstam, och utnyttjar vinterns mildaste dagar till att söka upp rutten frukt på backen hela vintern igenom. Men herregud! Sådant hör ju hemma söderut i Europa, inte hos oss. Ur led är vädret och klimatet.

När vi satt där i den nästan totala hösttystnaden vid Hälle källor på Omberg och samtalade om det mesta i vanlig ordning överraskades vi plötsligt av det gnälliga pipet från mindre hackspett i eken ovanför oss.

"ki - ki - ki - ki- ki- ki" 

Mer än så här såg inte jag av den mindre hackspetten när den flög iväg över oss och försvann, så jag lyfter in en bild från en tidigare Ombergsobservation. 

Mindre hackspett, trummande på Omberg i april 2022.

Det blev en kort och mycket subtil observation av en alltmer sällsynt hackspett, som på Omberg ändå har kvar en viss numerär - jag kan gissa på kanske tio par.

Snabbskiss på ung duvhök som jag upplevde den.

Strax efteråt kom en ung duvhök förbi. Tyst som en gulockra skugga kom den nästan rakt mot oss vid bordet. Jag såg den rakt in i ögonen samtidigt som den snabbt girade och försvann ner över ekbetet under oss. En härlig överraskning som föranledde följande följdfråga från Lars:

"Hur många duvhökar häckar i Östergötland tror ni?"

Jag gissade, "kanske 25 par" men det tyckte Lars var på tok för lite och jag får nog ge honom rätt därvid. Idag när jag kollar i Svenskt Fågelatlas från 1999 finner jag att siffran för vårt landet ligger på runt 4 000 par och räknar jag alla röda prickar för konstaterad häckning i vårt län hamnar de på runt 30 par och sen tillkommer väldigt många fler gula prickar som berättar om möjliga häckningar av olika säkerhetsgrad.

"Jag har hört om ett par per tio sparvhökspar", fortsätter Lars.

Bokskogen är mycket vacker just nu. Den kan absolut konkurera med majvårens första ljusgröna lövgirlanger men nu är det de bruna och gula nyanserna som dominerar färgskalan som omfattar tusentals toner.

Omberg i höstskrud. Anar du som jag kulören Caput Mortum?

En av de mera spännande kulörerna är den som kallas Caput Mortum. Namnet från latin betyder rakt av Dödskalle och fick sitt namn av att den från början framställdes av malda mumier. Det är sant! Lars trodde mig knappast när vi talade om det i bilen på väg hem så jag letade upp information på nätet.

Kulören Caput Mortuum (av latin caput ‘huvud’ och mortuus ‘död’), består idag till största del av syntetisk röd järnoxid eller naturell röd järnoxid i kombination med svart järnoxid. En kulör som skiftar ifrån brunt, violett, rött och närapå odefinierbar mellan dessa toner.  

Detta är vanliga pigment i dagens färgindustri men historiskt sett så har pigmenten varit mer unika och framförallt av en morbid natur…  

Under den sena nordeuropeiska renässansen och barocken så blev Caput Mortuum en populär kulör bland målare för ett representativt stoffmåleri. Kulören bestod då av terpentin, skalbaggen Myrrha som ingår i familjen nyckelpigor och pulvriserade mumifierade människor eller kattdjur. Mumiebranschen var stor under det tidiga 1500-talet och det importerades mängder av mumier från Egypten till Europa.

En annan populär produkt under denna tid var Mumia (mumiepulver) som såldes på apotek och brukades för hudvård eller som kostnäring.

 Under denna tid diskuterades kulören flitigt bland målarkollegor om det var den mer köttiga varianten gjord på större bitar muskler eller ifall det var de sköra finare hudpartierna kring muskelfibrer som var mest lämpade för färgen.  

Kulören nådde sin kulmen under 1700- och 1800-talet för att sedan klassas som moraliskt förkastlig kring 1900. Under denna tid har syntetiska pigment blivit tillgängliga som gav ett mer hållbart resultat i hänseendet av åldrande och färgbeständighet.  

Det sägs att den sista produktionen av äkta Caput Mortuum tillverkades på 60-talet utav brittiska färgtillverkaren Geoffrey Roberson-Park, efter detta bad han om ursäkt offentligt, fast kanske inte i den mening vi hade förväntat oss.

Caput mortum - blandningen av brunt och lila.

Tillbaka i ateljén för att skriva av mig finner jag följande:

Akvarellstudie av den lilla svampen Vit hattmurkla från ateljéträdgården.

I trädgården vid ateljén finner jag en liten vit hattmurkla. Kul med återseendet från förra året. Det var ju då som jag fann ett litet bestånd av den här svampen som jag gillar alldeles speciellt. Om du skriver in sökordet Vit hattmurkla i formulåret till höger får du också reda på varför.

Senare tillägg:

Jo just. Jag vill ju också berätta om frukterna som jag fick av Karin och Sverker. En hel påse full med päronformade, gula, mjukt luddiga och ljuvligt doftande kvitten, frukter plockade i egen trädgård, långt från gängse trakter runt Medelhavet.

Kvittenfrukterna förädlas i vårt kök till en rikt smakande marmelad med lite knaster i. På portugisiska kallas frukterna mermelos, har jag för mig, därav kopplingen till ordet marmelad. Äkta vara således. 7 nya burkar har vi nu till ostmackorna i vinter och då sparade jag ändå tre av dem för att sprida den fantastiska aromen till hela huset - tänk dig det bästa av alla doftande äpplesorter och fördubbla detta, då vet du hur kvitten doftar.

29 oktober - På gång

Sen jag fick bort gipset har det blivit lite lättare. Idag får jag börja stödja något lite på min opererade vänsterfot, inbäddad i en luftuppumpad plastortos, och jag kan nu ta mig fram på kryckor istället för med det långsamma betastödet.

Det var jäkligt halt med kryckor på den blöta bryggan.

Det innebär också att jag med hjälp av Ulla kan komma ut i vidare svängar, mindre beroende av rullstolens begränsning och igår blev det en frukostfika på Väderstads konditori, mitt bidrag till vår 50-åriga förlovningsdag, samt ett efterlängtat men kort besök vid Tåkern. Det var en skön upplevelse att åter få känna doften av vissnande vass. De som känner mig förstår precis.

Samtidigt med frihetskänslan blev det ett annorlunda Tåkernbesök. Vi var överens om, Ulla och jag, att vi aldrig någonsin har upplevt en så tyst dag vid denna annars så livliga sjö. Inte en fågel såg vi; jo förresten, en gräsand, som tittade ut ur vassen en kort stund och en talgoxe som sökte ätbart på tornets laviga vassvägg. Det var allt eftersom hela sjön låg i ett töcken utan sikt. Tystnaden var bedövande, nästan så att den susade i öronen.

*

Inte ens den hetaste fotfetischist kan väl fatta tycke för sådana fötter.

Jag tittar ned på mina inte så vackra fötter av idag. Vänsterfoten är röd av blodansamling som tyder på att läkning pågår och är koncentrerad. Fyra operationsärr kommer jag att få. Ett uppe på vristen, där foten har blivit uppriktad och stelopererad, ett stort på insidan där man har tagit bort ett paket, som en sköld, sa kirurgen, en påväxt av brosk och ben, som jag gav till katten, vidare ett par stygn på sidan där skruven har sin ingång samt ett högt uppe på skenbenet, tibia, där man har hämtat stamceller ur benmärgen. Kanske är det snyggt med ärr, de tyder ju på livserfarenhet, sägs det, och nu får jag många nya fina.

Foten läker alltså fint, tror och hoppas jag, men inte förrän om precis en månad får jag slutgiltigt besked om resultatet av operationen. Då har det gått  nio veckor och jag är kallad till röntgen och hoppas bli av med både ortos och fortsatta problem.

Jag är på gång! (Men det är segt).

27 oktober - Konsten att gå i mål

Vännen Kjell Antonsson ...

...har en tid bland många andra intressanta idéer närt den, att följa upp jägmästare Thure Palms gamla skalbaggsinventering från Ombergsbygden genomförd under 1920-30-talet och presenterad i Entomologisk tidskrift 1931-32. Ett klassiskt verk.

Thure Palm, född 1894 och död 1987 var underlärare på Ombergs skogsskola 1919 och jägmästare i Vimmerby Revir under början av 1950-talet, med ansvar också för Omberg.  Han passade under sin fritid från det strikt skogliga på att inventera bygden på baggar. 

Länk för den som vill veta mera.

Även jag inspirerades av Palms arbete, så till den grad faktiskt att jag lämnade den kära fågelskådningen i stort helt under några år kring decennieskiftet 1969/70, för att försöka följa upp och återfinna några av Palms alla fynd, framför allt vid Tåkern. Jag fokuserade på Carabiderna, Jordlöparna, eftersom den familjen kändes "lättast" genom att där fanns en förnämlig bestämningslitteratur. Jag gjorde, trots en snäv begränsning till närområdet vid vårt fågeltorn på södra sidan av sjön Tåkern och trots en blygsam förkunskap samt kort tid, ändå flera intressanta fynd och hittade även ett antal nya arter för Östergötland, en del med stor överrasknigseffekt. Men många av Thure Palms noteringar kunde inte bekräftas, vilket visar på den snabba förändring som skett och ännu sker vid sjön Tåkern. Min entomologiska resa blev som sagt intensiv men kort och jag kom, förutom en artikel i Tåkerns fältstations årspublicering 1970, knappast i mål. 

Kanske återkommer jag och berättar mer om detta lilla projekt, men nu tänker jag återgå till en som alltså har lyckats spränga målsnöret i god form.

Kjell Antonsson med en dryg näve ekmulm från Omberg.

Kjell Antonsson har satsat stort och lyckats. Han berättade för mig redan för flera år sedan om den där idén han hade, att när pensionen närmade sig, djupt och brett inventera Ombergs insektsfauna. Han sökte medel och tog viss tjänstledighet med början 2020 och nu är Kjell ifatt Thure Palm, eller snarare med marginal förbi.

Jag saxar från gårdagens Östgöta Correspondenten följande artikel:

Faksimil ur Corren den 26 oktober 2022. Text av Claes Nilsson.

Och tillhörande faktaruta.

När den färdiga rapporten har publicerats kommer den att ses som ett mycket viktigt bidrag till den samlade kunskapen om insektsfaunan i vårt land. Att "arken" Omberg får denna uppdatering är oerhört väsentligt och vi kan alla vara Kjell Antonsson tacksamma för hans idé och iver.

*

Tillägg den 4 november 2022.

Idag blev jag väldigt glad då jag i brevlådan hemma fann Kjell Antonssons rapport. Så vänligt av honom att i detta tidiga skede också tänka på mig:

"Inventering av småkryp på Omberg 2021 - samt jämförelse med tidigare studier." - av Kjell Antonsson. (Länsstyrelsen Östergötland och Sveaskog).

Det är en 190 sidor tjock lunta som kommer att kräva tid och ork att till fullo ta sig igenom. 

Jämförelser görs ...

Rödlistade arter ...

150 sidor av artlistor med insekter, spindlar och snäckor uppräknade. Enbart skalbaggsgruppen kortvingar omfattar 7 hela sidor. Jo, mycket intressant och mycket smått har Kjell och kompani påträffat.

"Hur långt har du hunnit", frågar Kjell, då jag ringer upp honom för att tacka för leveransen. 

Frågan är berättigad men meningen är förstås inte att gemene man ska kunna omfatta denna digra rapport i detalj. Detta är en undersökning och redovisning som skall ligga till grund för beslut och åtgärder på Omberg. Den skall dessutom löpande kompletteras och utgöra en referens för framtida studier av liknande objekt. Ombergs status i natursammanhang har som jag tidigare sagt väsentligt fördjupats och framhävts i och med detta gedeigna verk ...

... och nu har jag ett grovt studiejobb att ta tag i för en tid framöver.

22 oktober - Även det lilla kan göra nytta

 

En ynka månatlig offerpeng per autogiro, enkelt utan ansträngning, gör

ändå en viss skillnad, så tänker jag och är glad över responsen.

17 oktober - Ett blomsterrikes uppgång och fall

Jag sitter och plitar på utkastet till en ny artikel i tidskriften Svensk Botanisk Tidskrift. Det är efterfrågat av redaktören och jag har lovat att prestera något snarligt. Det handlar framför allt om den rara ormbunksväxten Månlåsbräken som helt plötsligt dök upp med länets i särklass största bestånd på en planerad tomtmark mitt inne i Ödeshögs samhälle. Nu är förslaget till artikel färdigskrivet och ivägskickat i nedanstående form. Bildmaterialet jag sänt iväg öppnar för olika möjligheter och kommer säkert inte att överensstämma med det jag lägger ut nedan.

Detta är alltså en förhandstitt som kan komma att redigeras ytterligare. Väl bekomme!

*

"Historien om hur en rik torräng blev till och sen försvann i samhället Ödeshög. 

I början av 1980-talet förbereddes tomtmark i Ödeshögs samhälles norra utkant genom avhyvling av åkerjord som överlagrar postglaciala strata av kalkhaltig morän, sand och grus i ett område som benämns Dalgatan Backasand. Den åtgärdade arealen är på ca 1 ha. Ödeshögsbygden i västra Östergötland är geologiskt intressant med sina stora formationer av postglaciala lämningar i form av både morän och sorterat material, men idag är med undantag av ett par fina naturreservat i stort sett allt exploaterat för åkermark och bebyggelse. Det lilla området vid Dalgatan Backasand är en av få platser i samhällets närhet där man kan finna och förstå hur landskapet och floran en gång har tett sig.

Området i maj månad, i början av växtperioden, innan den rika blomningen har kommit igång. I förgrunden bogångar av stekeln bivarg.

De 16 tomter som iordningställdes har legat obebyggda ända fram till våra dagar och området har underhand utvecklat eller snarare återbildat en mycket intressant torrängsflora och insektsfauna som anmäldes av undertecknad för första gången år 2014.

Det som primärt fångade mitt intresse var den stora koloni av stekeln bivarg, Philantus triangulum, som påträffades och som med varierande bestånd under åren ibland har uppgått till flera hundra bogångar, 2022 ca 300 st. Senare har sällsyntheter som guldsandbi, Andrena marginata samt hedjordmyra, Lasius alienus, (muntligt Magnus Stenmark, Tommy Karlsson) noterats bland flera andra rara insekter.

Fältvädd med pollensamlande guldsandbihona.

(tillägg: eftersom fyndet av hedjordmyra i skrivande stund inte är validerat kommer det troligen att strykas ur artikeln)

Floran är ändå det som överraskar mest och även om variationen är stor mellan torrår och normalår, vilket lätt kan förstås av den nästan helt igenom sandiga och genomsläppliga jordmånen, är rikedomen på torrhed-/ängsarter utmärkande. Här nedan följer några exempel.

Grusviva, Androsace septentrionalis. Vissa år har förekomsten varit så riklig att marken ”täckts” som av en vit sky av blommor, uppskattningsvis tusentals exemplar. Andra år har den varit väldigt fåtalig, men ändå med årsviss förekomst.

Grusviva.

Toppjungfrulin, Polygala comosa, finns väl spridd i området och beståndet uppgår till totalt ca 100 plantor.

Toppjungfrulin.

Stor fetknopp, Sedum rupestre, upptäcktes sommaren 2020 med en planta som i år täcker en halv kvadratmeter.

Stor fetknopp.

Fältvädd, Scabiosa columbaria, är mycket allmän i området och beståndet uppgår vissa år till tusentals exemplar. Intressant är att stekeln guldsandbi här har funnit sin värdväxt precis som på Öland och Gotland. Normalt för regionen är annars att guldsandbiets hona hämtar pollen från ängsvädd.

Fältvädd.

Falsk renlav, Cladonia rangiformes, bildar ett bottenskikt i områdets magraste partier.

Falsk renlav.

Månlåsbräken, Botrychium lunaria, upptäcktes sommaren 2015 i två något separerade bestånd med ca 50 respektive 10 exemplar. De påträffades i skärningen mellan två planerade tomter och växte i en låg slänt med något bördigare jordmån. För varje år har allt fler plantor i det större beståndet spridit sig ut även över torrare partier i området och en beräkning som jag gjorde 2021 gav att minst 1 000 plantor växte på en areal av ca 50 kvadratmeter, några exemplar endast centimeterhöga och andra väl utväxta såsom det plägar vara med månlåsbräken. Lokalen i Ödeshög hyser därmed det i särklass största beståndet av månlåsbräken i Östergötlands län. (Artportalen 2000 -2022).

Månlåsbräken.

Alldeles nyligen, i oktober 2022, tog allt emellertid slut; det intressanta lilla naturområdet mitt i vårt samhälle överfördes för gott till tomtmark såsom det var avsett. Vid ett möte med representanter för Ödeshögs kommun, med kommunekolog, konsult och länsstyrelse samt undertecknad diskuterades under sommaren om det kunde gå att rädda något av områdets fina flora och fauna. En plan utarbetades av konsult, varvid ett område i kommunal ägo strax intill utsågs till en lämplig plats för att testa en överföring av markskikt. Nu har detta alternativa område skalats av på matjord och istället har 2-3 dm av torrängsområdets övre skikt flyttats dit. Om det blir ett lyckat resultat får framtiden utvisa men jag är ändå glad över att kommunen ställde sig positiv till ett försök.

Nu är det över. Ett fantastiskt rikt litet naturområde mitt i Ödeshög är historia.

Nu är vi alla naturligtvis väldigt nyfikna på fortsättningen och jag kommer att följa upp detta projekt. Kan man hoppas på att få återfinna grusviva, toppjungfrulin och inte minst månlåsbräken? Följer någon av de rara insekterna med? Det hela måste få ta sin tid men jag lovar att återkomma med rapport och till dess håller vi tummarna. 

Gebbe Björkman

Naturvetare"

12 oktober - Svampfynd på Omberg

Vännen Stefan Ottman vid Höje har under sina vandringar på Omberg gjort ett fint svampfynd. Den 7 oktober fotograferade han en samling små gula svampar i barrmattan nära torpet Nyhagen längs Östgötaleden. Han tog ett par foton och ställde frågan:

- Vad är detta för svamp? undrar Stefan Ottman som också har fotograferat.

Jag hade en vag aning om något murkelaktigt och letade själv först i litteraturen men fick ge upp och presenterade istället bilderna på FB-nätverket "Svampklapp", där jag snabbbt fick veta att svampen hette - Spadmurkling, Spathularia flavida (flavida betyder gulaktig).

foto - Stefan Ottman

Spadmurklingen visar sig vara en raritet i Östergötland med endast 5 st registrerade fynd på Artportalen och hittills inget fynd på Omberg

Numera finns det 6 fynd från Östergötland och alltså ett på berget. Bra gjort Stefan som gjorde fyndet och Annette som förmedlade.

12 oktober - Öst möter väst

I dessa ofärdstider, tänk att så skrämmande ord behöver nyttjas igen, då krigets fasor ligger närmare vårt eget land än på mycket, mycket länge och ett aggressivt Ryssland sänder skräck och död mot grannlandet Ukraina, vill man hitta något att lugna sina tankar och rädslor med; en stunds ro för en orolig själ.

När jag igår tog min rullstolsrunda runt kvarteret kunde jag inte låta bli att lägga märke till ett par annorlunda träd i en grannes trädgård. Något klack till i mig och jag vände tillbaka, tänkte att det kunde bli en bild på det där man så innerligt längtar efter i dagens våldsamma värld, en bild av samförstånd och kärlek över alla gränser.

Där stod ett barrträd till vänster, en Cembratall från Rysslands tajga, också kallad brödtall tack vare sina stora ätliga frön i kottarna; långbarrig, snabbväxande och den östliga smalnäbbade nötkråkans favoritkäk, ett inte så ovanligt barrträd i södra Sveriges trädgårdar. Vi hade en gång två egna som emellertid växte sig för stora och togs bort.

Till höger en gran, nästan blå till färgen med hårt vaxade, täta små barr, lite gängligt "ful" så där och osymmetrisk; en Coloradogran med ursprung i USA. Två barrträd så nära varandra i fred och endräkt i en trädgård hemma i Ödeshög. En från öst och en från väst, visst kan väl detta vara en fin metafor för det man söker dessa hemska dagar.

*

Och ännu far tranflockar mot söder över himlen. Nästan mera ljud än ljus. Nord möter syd.

10 oktober - Kort besök i Östringby naturreservat

Varje gång vi är på besök i Ullas hemstad Västerås, där hennes mor nyss fyllde 101 år, gör jag små utflykter i Bergslagen norröver. Jag har berättat om dessa färder tidigare många gånger och också om de kopplingar jag känner till bygden genom att min far föddes och växte upp i bruksorten Ramnäs. Jag har skrivit om skogen och det brutala skogsbruket här uppe och mera i detalj om bland annat lappuggla, varg, väddnätfjäril, källa och skogsbrand. Sök gärna på något av dessa ledord så kommer du att finna vad jag menar.

Senast, för en dryg månad sedan, stannade jag till vid den nya reservatsskylt som kommit upp på vägen mot Västerfärnebo norrut från Skultuna i närheten av Rörbosjön, där man förresten hämtade vatten med helikopter för att släcka den i nytid största skogsbranden i vårt land. Jag hade sett skylten, skinande trävit, redan den 28 juni, med hela sommaren i ryggsäcken och då noterat en nykläckt aspfjäril på platsen, men inte ägnat det hela mer intresse än just så, eftersom siktet den gången var inställt på väddnätfjäril lite längre fram längs vägen.

När jag nu igen passerar platsen bestämmer jag mig för att ta reda på mera. Varför ett nytt naturreservat här i detta tämligen triviala och hårt brukade skogsområde?

Skylten och en minimal parkering på ena sidan vägen och naturreservatet på den andra. 

Jag vandrar in i skogen på en liten markerad stig. Jag går inte fort, foten sviker mig. Det är kuperat, stenigt och granrotssnubbligt och biotopen en mossig granskog av "John Bauer-karaktär" med 95 % gran och överraskande fåtaligt med löv. Kanske gör jag 300 meter in i området, det är vad jag förmår. Där sätter jag mig en timme i en solglänta med ryggen mot en granstam och njuter av tystnad och begrundar mitt liv. Under denna timme hör jag en korp svepa förbi över skogstaket och möjligen en talltita på lång håll. Det blir allt.

Jag filosoferar om möjligheten att komma tillbaka för att spela in en film- och ljudupptagning. Tänker att det vore intressant att göra en slinga på en timme ungefär, rakt ut i luften bara, för att visa på stillheten, ron och den relativa händelselösheten. Skulle nog kunna göra sig bra i en modern konstsalong för stressade storstadbor.

En fnösketicka måhända.

Jag spanar efter knärot som är angiven som en av skogens rariteter samt en liten svamp som heter trollskägg och så lyssnar jag förstås efter tretåig hackspett men sammantaget är jag inte kvalificerad för sådana rariteter med detta besök, så kort och ytligt i både verk och tanke; jag vet ju att granskogar kräver både tid och tålamod med sin begränsade och glest strödda variation, så jag får njuta av helheten och några små detaljer.

En skärning i en berghäll med vackert infallande ljus och en stilig ormbunke, träjon troligast, fångar min uppmärksamhet för en stund.

Revor av överblommad linnea väver in mossan överallt.

I en skuggig göl i skogens utkant trivs både ältranunkel och myggor.

Och strax bortom reservatet, längs en liten grusad stickväg, har SnuskPelle varit framme och planterat ett fult blomster.

Jag tänker återkomma till våren och berätta mer. Jag har ju bara nosat.

Länk till Länsstyrelsens hemsida om Östringby naturreservat

8 oktober - Nostalgiskt minne från ett SFU-årsmöte 1964

När jag var i Tranås för några veckor sedan med mitt föredrag "Fåglar på mitt sätt", kom en kvinna ur den nästan hundrahövdade skaran SPF:are fram till mig efteråt med en bok i handen. 

- Har du sett här, sa hon.

Det var SFU:s gamla sångbok "Culex" full med namnteckningar från årsmötet i Stockholm år 1964.

- Här är också din autograf, sa hon och pekade.

Jo minsann, så var det. Överst på sidan stod min kompis namnteckning "Göran Bergengren" och därunder min egen "Gunnar Björkman".

Överst på sista sidan finner jag min egen namnteckning. Finns din med? Klicka på bilden och leta, du som var med redan 1964.

Jag var alltså där och jag tror det var året som jag var ordförande i Östgötadistriktet av SFU, Sveriges Fältbiologiska Ungdomsförening. Jag ska inte påstå att jag minns så väldigt mycket från årsmötet; det var väl mest som årsmöten brukar vara, lite segt och tråkigt. Jag minns däremot att vi hade någon slags samkväm med sång och skoj och käk, möjligen på Enskede gård där vi också hade nattrum.

Sen minns jag också att vi gjorde en spännande resa till Landsort nästa dag. Havsörn såg vi, då en väldig raritet, när vi lämnade hamnen för en fantastisk båtresa ut till den yttre skärgården med ön Gunnarsstenarna. Här cirklade vi runt i vackert och stillsamt väder och kunde njuta av Sveriges dåvarande största koloni av Skräntärnor under exalterad guidning av "Morr-Olle". Vilken upplevelse!

- Åh vad roligt, sa jag. Får jag fotografera de där sidorna i din bok.

- Det är klart att du får, svarade hon. Jag heter Barbro förresten och på den tiden var det Vilén som gällde som efternamn. Tiden har gått, eller hur, men visst hade vi kul!

SFU-nålen. En kär klenod.

Och nu när jag skriver det här är jag bara ledsen över att jag inte tog ett foto också av Barbro själv som ett uppdaterat porträtt från ett urtida SFU-årsmöte. Men kanske hon läser detta och hör av sig och så kanske även andra  gamla fältbiologer kommer att göra efter denna presentation. Jag lägger in det här också på FB-sidan med gamla SFU-are "Fältbiolog emeritus". Vi ses och hörs!

5 oktober - Höstmånad

Jag är i ateljén en liten stund för inbokad brandsyn. Denna gav nu mer än bara översyn; Andreas som förrättade tillsynen i den gamla kåken visade sig nämligen ha fler strängar på sin lyra och vi fann snart varandra i ämnet natur och kultur. Spontana möten kan ofta generera mer än de förväntade och då kan man mitt i det triviala plötsligt finna en upphöjd plats.

Under tiden och däremellan letade jag fram skissmaterial ur ett block och satte mig att måla en akvarell. Motivet är från slätten vid Stugan och ursprunget är oktober 2020. En vanlig oktoberdag bara.

Så fick jag använda min andra hjärnhalva en stund även idag. Men nu är jag trött och åker hem. Behöver lägga min fot högt.

3 oktober - Tillbaka ... lite

Det har gått bättre än jag trodde med eftervärken från fotoperationen. Kanske är det så att mina av polyneuropati delvis förlamade ben har dämpat smärtan som ammars skulle infunnit sig. Jag har  klarat mig utan stark smärtstillning och känner att jag hoppande på en fot med mitt "betastöd" klarar mig ganska bra ändå. Jag tar en daglig sväng runt kvarteret i min lånade rullstol och njuter av livet som pågår; björktrastarnas intåg och grönsiskeflocken i grannens stora tujahäck och sitter en stund vid rundeln där våra rosor Perfuma blommar för fullt! Solen värmer vårvarmt!

Alltså är jag redan i dag på fjärde dagen tillbaka i min ateljé. Bara för att jag så gärna vill. Jag har t o m målat akvarell, skvätt lite färg och improviserat ur huvudet ett rörigt virrvarr i Pollock/Richter-anda. Jag kallar resultatet för "Kratt" kort och gott. Det är inget att lägga på minnet, mera ett rehabilteringsförsök.

Vi hörs! Ta hand om er och njut i livet!