"Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst". (Erik Axel Karlfeldt)
Vore jag blint förflyttad i tid och rum skulle jag inte kunna säga om det var vår eller höst idag på morgonen då jag cyklade till ateljén. Så vän var vinden i ansiktet, med samma känsla av krispighet, värme, svalka, fukt och så pimpad med sparvkvitter från häcken när jag trampade förbi med bländande motsol i ögonen, att jag måste hålla med diktarens utmaning.
Och minsann, i en spricka i asfalten blommar en maskros.
Den hårda sydvästen från igår mojnar nu efterhand som den tar med sig kontinentalvärmen upp till oss och imorgon varslas om tjugo plusgrader, långt över normaltemperatur, en Brittsommar av Guds nåde, eller inte ...
Ty nu är klimatet på tapeten på riktigt. FN:s rapport om nödvändigheten att verkligen hålla sig under 1,5 graders höjning, som kom häromdagen, knådas fram och tillbaka i media. Det är på tiden naturligtvis, eftersom inget av detta tycktes vara angeläget under valrörelsen och nu måste vi hoppas och verka för att engagemanget blir uthålligt och långsiktigt.
Skräcken jag känner av, att vi kan missa målet, har jag berättat om tidigare många gånger i min dagbok. Kanske kan jag nu ändå ana en liten glimt av hopp om ökad och bestående insikt.
I framtiden finns facit.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar