22 april - Murkeltid

.
Stenmurkla.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
Det var igår.
Vi njuter av en murkelstuvning på kvällen Ulla och jag. Det är små primörer av högst ett hönsäggs storlek och de flesta mycket mindre än så, täta och tunga trots litenheten.
De är plockade av en god vän, Maggis, som verkligen har näsa för svamp. Hon äter dem inte själv, murklorna, men vet att vi gör det trots eventuella varningar. Alltså kommer hon med en påse till oss, några liter.
Mmm, vilken njutning. Koncentrerad vår! Väl förvällda och sen ordentligt kryddade och gräddstuvade.
.

Men nu till en helt annan sak.

.
.
Så här kanske det kan ha sett ut, det som Lasse upplevde.

- Hör du Gunnar, sa grannen Lasse, också igår. Jag såg åtta stora mörka fåglar mitt på dan idag, som steg rakt upp i en blå molnglänta. De var jättestora och de försvann bara rakt upp genom och över regnmolnen tills jag inte kunde se dem längre.
Vad kan det ha varit för nåt?
.
- Som du beskriver det låter det faktiskt som att det kan ha varit fråga om örnar, ett litet sällskap. Örnar är såna fåglar som verkligen kan stiga rakt upp genom molnen och bara försvinna som små prickar, svarar jag. Just nu är också rätt tid för örnsträck.
Men man vet ju aldrig, fortsätter jag.
.
- Ja du, där missade du nåt! säger Lasse.
.

*

.
Idag ligger trindsnön som föll igår kvar i små drivor och högar. Det är så kallt i skuggan runt hushörnet att jag längtar efter handskar. Men mitt i snön på gräsmattan blommar luktviolerna.

.