11 april - En bok nära mig

.

. - Min far hade ett förstoringsglas på sitt arbetsbord hemma i Mjölby. Varje vår, innan den riktigt var där, hämtade jag det där förstoringsglaset, gick ut på balkongen med en bit kartong eller en träbit i min hand och brände in mitt namn, en figur eller signatur med vårvintersolens hopsamlade kraft.

Om jag blundar kan jag ännu känna den brända doften av koncentrerad vårsol.

Handlingen var viktigt för mig. Jag ville med absolut visshet få bekräftat att allt hade startat på nytt, att solen hade rest sig tillräckligt över horisonten för att orka med uppgiften.

Brännglaset blev en symbol för något stort och viktigt -

.

.

Nu har jag läst "Dagar som brännglas" skriven av min kamrat sen länge, Göran Bergengren.

Jag har tagit tid på mig. Inte slarvat med en enda rad eller för den delen något enstaka ord heller. Det bör man inte göra, ty Görans text är full av metaforer och nyskapade uttryck, att smaka på länge, svälja omsorgsfullt och spara för fattigare dagar.

.

Dagar som brännglas - av Göran Bergengren med omslag av Lars Lerin och utgiven på Carlssons förlag 2010.

.

Med brännglasets fokus på historier och upplevelser, kompletterat med anmärkningsvärt noggrann research (fast jag är förstås inte förvånad; jag känner författarens ordningsinne) och därtill invävda rapsodiska fragment från resor till andra länder och platser, berättar Göran om torpstället vid Hagsberg - Fridastugan. Det blir en resa i tiden, fylld av pusselbitar, " ... ett kalejdoskop ..." från förr till nu, som vävs till en berättelse, en syntes, om förändring - eller "avgångar" som Göran uttrycker det.

Allt andas saknad och vemod men likväl parad med livsglädje och nyfikenhet samt förvåning över att livet alltid ändå fortsätter - på något sätt, även om annorlunda.

. Det är märkligt, och detta är förstås väldigt personligt, hur lite man ändå vet även om en mycket god vän. Hur mycket ryms inte i ett människoliv.

Jag brukar lite lättsamt säga att varje människas öde kan vara värt en roman - bara den är väl skriven.

En del av det Göran återminner, är jag i viss mån delaktig i, (personen Gunnar), men sammantaget förvånas jag över hur oerhört perifert trots allt.

Men precis så är det; ett människoliv är så oändligt rikt att en annan människas livssfär, även en mycket god väns eller närstående, faktiskt endast snuddar vid den personliga cirkelbågens integritet.

.