10 april - Trandansen

.

Klockan 8 på morgonen går bussen iväg mot Hornborgasjön. Naturskyddsföreningens resa till tranorna börjar med en fanfar ur en hemmagjord "trumpet" - ett artificiellt tranrop.
Lars Frölich och jag tar hand om informationen och vi utlovar att inget övrigt värt att veta om tranor kommer att utelämnas. Jag tror och känner av vi med råge uppnår den effekten. Vi resans slut staplar deltagarna ut till synes välgödda och nöjda.

.

Det utlovade vårvackra vädret uteblir nästan helt under dagen. Lite sol får vi på oss just då vi kliver ur bussen vid Bjurums kyrka men det är mösskallt och snart grånar himlen åter under fuktigt tunga och kyliga dimstratusmoln.

.

Vi sätter oss på den lutande dikesrenen och njuter av vår matsäck. Vägen bakom oss är fullständigt kokande av bilar och bussar med tusentals transkådare från alla hörn av Sverige och Europa. Vi 50 personer från Ombergsbygden försvinner i mängden av tubbärare, systemkameror, toppluvor, vandringskängor, främmande språk och ryggsäckar.

.

Framför oss ligger Hornborgasjöns södra spets som emellertid nästan helt döljs av alla de tusentals tranorna som står packade som i en vingstäckad ankdamm.

Detta är ett skådespel. Ett massmedialt och uppseendeväckande jippo utan motsvarighet i fågellandet Sverige.

.
Det är så här en del av naturfokus kan se ut idag; i en dukad värld av snygga TV-filmer och manipulerade upplevelser förstår inte alla vad det egentligen handlar om. Man blir imponerad - låt gå för det, men hela föreställningen är regisserad, tillrättalagd och ur naturvårdsaspekt i grunden egentligen oönskad.

.

Jag hoppas, men tvivlar en del på, att vad jag ser här ändå kan leda till vidgade vyer och fördjupat intresse, en förståelse för att surrealismen och konstgjordheten vid "Trandansen" är mindre intressant än verklighetens natur. Jag kanske inte ska gå längre än så här i min blogg, men nog känner jag, mitt i den mäktiga upplevelsen, någon tragik över att uppleva tranan som fågel på det här sättet.

Dessa skygga vildmarksfåglar blir här omgjorda till "tamankor", orädda och packade som sardiner på en gräsplätt stor som ett par fotbollsplaner, reducerade till inmatade turist- och publik-magneter.

Ja, ja. Detta är förstås mina privata åsikter. Jag kanske ibland har en alltför romantisk syn på det här med natur. För tranan själv kvittar det kanske lika. Och nog upplever den arten en fullkomlig populationsexplosion delvis säkert som följd av alla mänsklig hjälp.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Mindre sångsvan mellan två "vanliga sångsvanar"

.

Bland alla tusen tranor, där skärmytslingar, födosök, något lite dans men desto mera ljud

förekommer, finns hundratals sångsvanar. De är än mera orädda och går nästan alldeles intill avspärrningarna.

Precis nedanför själva "Trandanshuset" upptäcker jag också en mindre sångsvan. Den går ensam bland de större - undanskuffad och vilsen och förvånande nog inte ens uppmärksammad av de guider som står på plats för att visa vägen in i fågelkunskapen.

.

På några stora björkstubbar vid parkeringsplatsen lapar myrorna värme i tjocka lager. Mitt i all tranhets drar detta fenomen till sig mättade transkådares nya nyfikenhet och upphetsning.

.

Så lämnar vi tranorna och skådarna, tar oss med bussen upp längs den östra sidan av sjön, till Fågeludden och Hornborgasjöns Naturum.

Gråhakedopping, havsörn och pilgrimsfalk noterar några av oss och årets första storspov upptäcks där av Ulla.

.

Vår resa avslutas sedan med besök i naturkonstnären Göran Löfwings fantastiska ateljé- och restaurang-projekt varefter vi åker till Cesarstugan för att äta mat eftersom det var fullbokat hos familjen Löfwing.

Överallt lika mycket folk!

.

Men landskapet "hörrni"!

Falbygden med omnejd är väl något av det vackraste som finns att uppleva. Stenmurarna, kulligheten, vattendragen, megalitgravarna, enebackarna, småbrutenheten, vasstaken, platåbergen och människornas "enkelhet" och självklara humor. Man skulle allt kunna bli lite avundsjuk som östgöte om man nu vore lagd åt det hållet.

.