När vi åkte en runda vid Tåkern i förrgår kväll fotograferade Christer lite udda kvällsmoln genom en mycket smutsig bilruta.
Jag fick en känsla av dejá vu när han sände mig bilden. Var någonstans och när?
Oljemålningen finns att beskåda på konstrundan 2025.
Just det. Samma moln fast i annan belysning hade jag ju målat i en olja: "Vintervandring i Tåkerns vassar". Ungefär i alla fall. Allt går igen.
Jag hämtar vännen Christer i Vadstena och vi kör ner till Tåkerns östra strand, landar vid Hovtornet när klockan är ungefär halv nio om kvällen och solen står lågt och apelsingul över Säbylandet i norr. Vi vandrar ner mot sjön och möter ljuset runt strandmarkerna som silas vänligt genom grönskan.
En bock i paradiset blir direkt mängden av invasiv parksallat som under det senaste året har brett ut sig frodigt i strandskogen. Med den här snabba utvecklingen hotar den att på sikt ta över undervegetationens flora helt. Det känns förfärligt och måste väl åtgärdas på något vis, men hur? Kanske är det för sent.
Parksallat.
Vi bänkar oss på den lägre plattformen i tornet. Sädesärleparet är inte helt nöjda med detta, men efter några minuters anpassning återtar de matandet under plåttaket över våra huvuden.
Sjön är prickad av änder, sothöns, gäss och svanar. Ljuset är gudomligt och vinden har gått i lä. Den bästa av försommarkvällar är här och vi är med.
Christer packar upp den lilla tuben, inköpt nyligen till formidabelt lågt pris och testar.
- Den är ju faktiskt riktigt bra, säger han, efter att ha kollat varenda and i sök efter de tre rödhuvade dykänder som setts tidigare under dagen. Tyvärr dock utan positivt resultat.
Vi njuter av en underbar kvällsstund vid Tåkern och det gör också Benny som anländer lite senare. Tillsammans lyssnar vi efter vassångare som emellertid förblir tyst, medan ett par trastsångare gläder oss med skränig konsert från vasslanden.
Fiskgjusen drar förbi över sjön på fiskefångst och en lärkfalk jagar stora nattsländor och kastanjeborrar som svärmar framför oss över maden. Högt uppe i luften och även nära vattenytan är det tätt som vid ett intensivt snöfall av mindre nattsländor och fjädermyggor och där flyger skrattmåsarna omkring och snappar byten som mitt i maten.
Solen har gått ner nu. Det mörknar och temperaturen faller direkt.
Jag tänker visa dig ett lite "hemligt" ställe, säger Christer, och så lämnar vi Hovtornet för den här gången och far iväg österöver, längs vägarna bort emot Bjälbo, Christers gamla hemmamarker sen årtionden tillbaka.
Denna fem meter djupa ravin rakt över slätten med fall ner mot Tåkern är resultatet av en sen utdikning.
Vid den djupa kanalen byggd vid Marstadträskens utdikning under 1950-talet stannar vi på ett par platser för att lyssna efter eventuella nattsångare.
Vi räknar in två gräshoppsångare och en sävsångare. Det är gott nog. Kärrsångarna som alltid brukar finnas här har uppenbarligen inte anlänt från tropiska Afrika ännu. Det brukar dröja en vecka till. Egendomligt nog hör vi ingen näktergal och varken kornknarr eller vaktel.
Men, en hornuggla far förbi framför oss i skumrasket på jakt. Den flyger tätt förbi torpets syrenhäck och försvinner över ägorna.
- Där borta, pekar Christer över gräshoppsångaren som sjunger från vasskanten, borta i talldungen, häckar hornugglorna varje år.
I Ödeshögs kommun ligger Heda socken. Den gamla rundbågebyggda 1100-talskyrkan och närmaste omgivning vilar på enorma glaciäravlagringar, kända som Isbergafältet och Heda slätt. Förutom att vara riksbekanta för sina rika arkeologiska fyndigheter från både bronsålder och järnålder är trakten även känd för underbara torrängar med insekter och blomster av hög dignitet.
Hit gick tisdagsklubbens utflykt idag som en vandring ut över Heda slätts järnåldersgravfält. Här finns en av Östergötlands största, om inte den allra största, koncentrationen av backsippor
Idag är backsipporna så gott som helt överblommade men skönheten består istället i form av fruktkvastarnas silverlyster, framför allt att upplevas i kvällslågt motljus. Mängden backsippor kan räknas, om man nu skulle orka, i tusental, kanske tiotusental.
Vi började med en fikastund vid ingången till området. Där stannade Lars, men han gav oss ett uppdrag, att komma tillbaka med rapport om månlåsbräken som finns i området.
Vi andra, Sverker, Karin, Kjell och jag vandrade ut i den underbara sommarvärmen över torrängens alla skiftande variabler. Stråk av gammal gödsling, kanske för trettio år tillbaka eller mer, syntes som grönare och "gräsigare" partier, där floran var mager och ensartad.
I områdets södra delar syntes även tydliga spår av mänsklig verksamhet som sandtäkt och Sverker kunde berätta att det först ganska sent på 1900-talet infördes restriktioner om bruket även om området aldrig blivit lagstadgat naturreservat. Naturbete är väldigt viktigt för platsens kvalitet idag. Här finns flera mycket rara kodyngeätare bland skalbaggarna, visste Kjell att berätta.
De finaste partierna i området är själva gravhögarna som sticker upp som små kupoler här och där. De är utsatta för sol och torka, men när jag låg ner där för nära studier kände jag att mina knän ibland blev blöta.
Blomsterprakten på de små kullarna är fantastisk. Tjärblomster färgar karmosinrött, jungfrulin stämmer i med lila och blått tillsammans med violer och teveronika, de små potentillorna: femfingerört, blodrot och småfingerört går i gult tillsammans med käringtand, getväppling, knölsmörblomma och gullviva samt vitt i form av mandelblom, grådådra, färgmåra och arver.
Kattfot i vit form, möjligen av hankön.
Men allra mest gläds vi nog åt alla kloner av kattfot, både vita och rosa, som toppar kullarna med sin undflyende "verksamhet" vilken ger upphov till talrika aha- och åh-utrop!
Insekter ser vi många. Jag rabblar upp några exempel här fastän jag säkert missar några av de viktigare: kamgräsfjäril, pärlgräsfjäril, tosteblåvinge, puktörnebåvinge, kartfjäril, smultronvisslare, mindre guldvinge, rapsfjäril, citronfjäril, större svävfluga, gökbi sp., sobersandbi. Och det finaste idag ...
Skogsvisslare.
Jag personligen fick uppleva mitt första möte med arten skogsvisslare, som trots namnet passar perfekt för den här miljön av torrbackar och hedar.
När vi kom tillbaka till Lars hade vi en smula ångest för vår oförmåga att trots intensivt letande inte kunna redovisa ett enda fynd av månlåsbräken. Det gör inget säger Lars och ler illmarigt. Han pekar ner mellan sina fötter där han tronar på sin rygga. Här finns de, flera stycken dessutom.
Månlåsbräken.
Östgötadagarna till ära gör vi en liten runda i hembygden.
Först besöker vi Rykets gård för kaffe med glass gjord på fårmjölk. Ett par mögelostar och ett paket vildsvinskorv följer med hem därifrån och hamnar direkt i frysen hemmavid innan vi tar den gamla riksvägen norrut förbi Omberg upp till Åsby vid Borghamn.
Där besöker vi Lerhuset med konstnärerna/keramikerna Marjolaine och Christian som vänligt visar oss runt i arbetet och berättar om sina fortsatta planer.
Nästgårds har även konstnärsparet Ganga och Rurik sin verksamhet öppen för allmän beskådan. Rikedomen av kultur i bygden är stor!
Vid Borghamn köper vi en liten kristallvas på loppis och handlar självklart rökt fisk. Det kommer att bli gott till kvällsmackan och vasen är tänkt för vår trädgårds vackra gullvivor även om de börjar blomma förbi. Det kommer fler år!
- Jag vill se Sankt Persnycklarna innan vi vänder hemåt, säger jag, och så blir det, ty varje år är ett måste.
Vilket privilegium, att få fira en vital fader på hans 102-åriga födelsedag. Det är fest med släkt och vänner i Linköping, sång och tal, kaffe och tårta den 17 maj.
Men mest av allt är det pappa som själv håller igång med sång, deklamation, goda historier och fräcka limerickar.
Far och jag. Foto - Ulla Björkman.
Tänk ändå att livet kan vara så bra även efter hundra. Grattis käre far!
Efter gårdagens njutning av värme och vindlugn kommer ett litet bakslag; än så länge en aning försåtligt eftersom solen skiner varm, men vinden! den narar rakt in i själen från norr med frisk styrka varmed både temperatur och humör dalar i lika delar. Suck!
Jag går in i ateljéns ro och ägnar mig åt oljorna istället.
Men först vill jag presentera ett par vackra åkerogräs som jag dokumenterade för några dagar sedan i trakten norr om Tåkern.
Sminkrot, Buglossoides arvensis arvensis.
Hemma på mossen hos Lisbeth och Kjell Antonsson.
Tisdagsgänget är på plats i Fridhems underbara trädgård på Dags mosse. Lisbeths och Kjells paradis på jorden. Vi sitter vid kaffebordet och talar om naturen och allt vackert runt omkring oss denna sköna sommardag.
Kjell har skaffat en fågelapp, "Merlin" heter den, och med dess hjälp har han under morgon och förmiddag karterat all fågelsång i närområdet. Han är mäkta överraskad och så är också vi, över den mängd av fågelläten han räknat in. Allt har han nedskrivet på ett papper. En lång lista.
Vi kan själva på plats verifiera en del av arterna som ännu sjunger: gransångare, lövsångare, trädgårdssångare, svarthätta, gärdsmyg, bofink, större hackspett med flera.
Därefter berättar Kjell om skedstorken vid Holmens dämme som han har spanat in om morgonen. Senare, när vi åker hemåt, tar vi vägen därom, men då har fågeln mycket lämpligt dragit vidare till alla turisterna vid Glänås. Grattis till dem!
Efter fikat går vi en runda genom värdparets fantastiska trädgård; ett underverk av rikedom i färg, form och doft. Jag fastnar vid en storblommig vit magnolia, mest för att en insekt surrar runt i den.
Det visar sig vara en lövträdslöpare, en långhorning, en skalbagge som vetenskapligt heter Rhagium mordax. Jag lyckas fånga den på bild när den är på väg upp ur magnoliablomman efter nektarbesök.
Hemma i ateljén på eftermiddagen snickrar jag till en liten miniakvarell, tänkt att hänga på "Tag-med-hem-direkt-väggen" under konstrundan. Jag förstärker den medvetet lite i färgerna genom s. k. konstnärlig frihet, men det är ändå en godtagbar blåmes.
Imorgon skall jag ta tag i oljemåleriet igen efter en tids paus. Två veckor är kvar för att slutföra arbetet med två stora målningar, eventuellt är de tre. Allt närmar sig med stormsteg.
I förrgår kväll tog jag en tur ner till Holmens dämme vid Tåkern, så där som jag ofta brukar göra, mest för att bara njuta av stämning och stillhet. Jag ställde mig vid staketet med handkikaren och spanade över den nästan torrlagda bottnen.
Ett tiotal ägretthägrar vandrade runt, fiskade och jagade varandra med djupa balettvingslag. Flera av dem var i häckningsdräkt med neongröna tyglar och mörka näbbar, de andra, de unga hade gulskära näbbar, men annars är utseendet detsamma.
Flockar av grönbenor drog runt "jiff-jiffande", tillsammans med tre mindre strandpipare, enstaka "tutande" gluttsnäppor och moltysta brushanar. På andra sidan vattnet, där änderna och grågässen låg rörde sig något vitbrokigt.
Jag vände kikaren dit och och såg två hukande fåglar med lieslag genom vattnet. Skärfläckor!
Skisser i boken.
Jag följde dem länge i kikaren, tuben var hemma, hämtade min skissbok ur bilen och försökte fånga den alltför avlägsna upplevelsen. När mörkret efterhand sipprade igenom lade fåglarna sig att vila, så typiskt på hälarna. Jag tänkte, att de nog bara är på tillfälligt besök; imorgon kommer de säkert att vara borta igen, på väg till någon sandig havsstrand österut, där de mera hör hemma.
Det blev min första observation av skärfläcka i Tåkern. Så länge dröjde den! Skissen ovan är också, tror jag, mitt första försök att avbilda denna "den-mest-målade-av-alla-fåglar". De flesta, nästan alla fågelmålare av idag, är flitiga med att presentera ständigt nya skärfläckemålningar - vadande eller stående fåglar i smult och glittrigt vatten med våta strandstenar i bakgrunden och gärna i motljus. Först och bäst var Lars Jonsson. Så det så!
Och idag blev även jag till sist alldeles tvungen.
Med dotter Hanna på plats i ateljén får jag ny energi. Jag målar små akvareller medan Hanna målar väggar, dammsuger och torkar golv.
Sen säger hon: Vet du vad! Nu gör vi en video! Pang på bara.
Inspelning av Hanna Björkman
Det är ju perfekt svarar jag. Vi har blivit ombedda av "nätansvarig" att försöka leverera något filmat material till OMkulturs informationssidor om Konstrundan.
Så himla bra! Allt på en gång. Nästa generation Björkman levererar, hela tiden. Den här gången ända från Stockholm, tänk ändå!
Min äng hemmavid har kommit några år längre än den vid ateljén och utvecklingen är fantastisk. Gullvivorna är nu så många att jag med gott samvete kan plocka in små buketter. Fem till tio stjälkar räcker bra och får doften att sprida sig mjukt över hela köket.
Nedan är en sådan liten gullvivebukett på köksbordet, hämtad från vår egen vackra lilla äng.
Lägg märke till de två olika varianter av gullviveblomma som finns i alla naturliga bestånd. De med pistillen längst fram i kronpipen, Nr 1. och de med ståndarknapparna längst fram, Nr 2. Detta för att arten kan ta hjälp av pollinerande insekter med korsbefruktningen. Kolla gärna dina egna gullvivor!
Våra sparsmakade odlingarna tar sig endast sakteligt i vårens relativa kyla och avsaknad av regn. Men maskrosorna frodas på grusgången till trädgårdslandet mer än man ville önska. Det är vackert ändå.
Inne i ateljén blommar det också. Mina kaktusar i skylten som jag försöker få att blomstra till konstrundan, tycker att den är för sent lagd i år, avhängig Kristi himmelsfärdshelg som den är, och har slagit ut i förtid. Vackert så det förslår!
Mina vackra kaktusar i blom!
Förra sensommaren stoppade jag en fruktskida av växten buskvicker i min ficka under ett besök i Ombergs branter. Möjligen inte helt tillåtet, men ganska oskyldigt anser jag. Där var fyra små brunsvarta ärtor i skidan, vilka har fått ta vinter i mitt kylskåp sedan dess, för att sedan komma ner i jord för en månad sedan.
Planta av buskvicker.
En ärta grodde av de fyra och den har nu vuxit upp till en decimeterhög liten planta med små vackert rundade gröna blad. Jag har satt ner en liten kvist för att den ska kunna slingra sig uppåt. Som vuxen blir den mer än meterhög med otroligt vackra små karminröda ärtblommor. Jag får väl se vart det tar vägen och om den ens kommer att överleva. Ut ska den väl så småningom, har jag tänkt.
Annars är det ju så, att mitt omfattande och ambitiösa oljemåleri tar det mesta av min kraft och tid. Det är full satsning ska ni veta, och arbetet är ständigt närvarande, tyvärr lika mycket när jag försöker sova. Det är fjorton dagar kvar nu tills allt ska vara färdigt. Därefter ska jag vila och umgås med hustrun som den senaste tiden inte har träffat mig så ofta varken fysiskt eller mentalt, om ni förstår hur jag menar.
Konstnärspartnerns dilemma!
Anonym kommentar: "Härlig levande beskrivning av dagsläget. Ser fram emot DAGEN K rundan".
Dagen därpå den 30 juni for vi ut i ekan Janke och jag, stakade oss fram genom kanalen till vassbältet där de förmodade skäggmesarna hade observerats. Nästan omedelbart fick vi kontakt med flera individer. De var alla ungfåglar, ganska olika de skäggmesar som då fanns att tillgå i fågelböckerna; inte konstigt alls att Janke och Lars-Åke varit osäkra.
Undertecknad och Janke på skäggmesspaning i Tåkern 1972. foto - Christer Elderud.
Nu var de här, skäggmesarna, som vi under flera år hade längtat efter och fantiserat om. Nu hade de äntligen hittat till Tåkern och från den här dagen blev sjön aldrig mer som tidigare. En enastående historia om en fantastisk fågelart tog här sin början och den som var med som upptäckare, var Jan-Owe Wilbäck, då Janke kallad, idag Janne Vilbäck läser jag i dödsrunan.
Nu är han borta, min gamle skäggmesvän Janke. Mörkt sammetsögd och med mjukt dalmål i rösten, en ödmjuk och vänlig själ som syntes ganska exotisk i vårt sällskap av killar med genuin Mjölbydialekt.
Jag fick veta om hans bortgång igår. Han dog lugnt och stilla hemma i Borlänge dit han tidigt flyttade tillbaka. Det gjorde att vi tappade det mesta av kontakten, men jag har ofta, i mina många möten med Tåkerns skäggmesar, tänkt tillbaka på den märkliga dagen i juni 1972. Det var nämligen inte bara Tåkerns historia som skrevs om. Det gjorde även min!
Jag hann precis få ut en liten skylt på min lilla äng vid ateljén förra veckan. På kvällen hamrades den ned på plats och alldeles som befarat kom kommunens stora åkklippare och körde över allt, allt utom min äng tidigt morgonen därpå. Det blev så intuitivt och så bråttom att jag stavade alldeles galet på "Stopp", men nytta gjorde det ändå.
Gebbes äng.
Tre år har jag kämpat med ängen, ibland mot kommunen, ty varje vår har den klippts ned och jag har fått återanmäla undantaget som vi överenskommit: byråkratins kvarnar mal långsamt och någon genomarbetad policy från förvaltningen om att främja alternativ till gräsmattor har inte tagits - ännu! Men, så fort jag får kraft och tid tänker jag ta tag i det hela mera genomarbetat och långsiktigt.
Än så länge är ängen i sin linda, ofärdig och "gräslig" men undan för undan ökar artantalet och kvalitén och jag följer allt noga och dokumenterar det som händer.
Årsplanta av höskallra, den suddiga i mitten.
Nyss gick jag runt och kollade om jag möjligen kunde påträffa några årsplantor av höskallra som jag frösådde i höstas. Ursprunget på dem är Öland men de har gått via min egen äng hemmavid, där höskallrorna gjort oerhörd nytta genom att begränsa gräsens tillväxt. De lever som halvparasiter och suger näring från gräsens rötter nämligen.
Med ögonen på skaft kunde jag inte heller undgå de pyttesmå nålsticken av varierande blått i ängsvegetationens mikrokosmos. Överallt fanns de, de små veronikorna: fältveronika, glansveronika, åkerveronika och murgrönsveronika.
Vårveronika - akvarell av Gebbe Björkman, en dag feldaterad.
Men, den minsta av dem alla, endast ett par centimeter hög, fick följa med in i ateljén för avbildning. Det var ett fint exemplar av vårveronika, som nog har en av vår floras absolut minsta blommor. Liten men naggande blå, kan man väl säga!
Sakteliga känner jag att jag nog ror det hela i hamn ungefär som tänkt till Konstrundan.
Den här oljemålningen med klart impressionistisk inspiration och i tämligen litet format har nu fått en egen inramning och känns väl då som klar. Jag har visat den, halvfärdig, i tidigare fas.
Som alltid är det svårt att med min enkla kamera göra målningarna rättvisa i foton. Färgstick av olika slag, skuggor, mättnad, blänk och ljusskimmer gör avbildningen till ett förlorat vågspel.
Nu har den här fått ett namn också. Jag kallar den "Köksvägen". Den titeln får du bita i tills vernissagen. Då kan jag ge en förklaring men inte förr.
Kommentar fredag 2 maj: "Hej Gebbe! Jag vill gissa! Jag gissar på en mycket enkel förklaring: vägen går in i "spenaten" för att där någonstans finna några ätliga örter, i bästa fall hälsosamma; därav "Köksvägen". En underbar målning, rogivande färger! Jag hoppas att du mår bra för övrigt! Hälsning från Gunnel i Karlshamn (oavsett om detta kommer in i bloggen eller ej)!".
Rundturen går från Ödeshög, via gamla Riksettan söderut förbi Vida Vättern, Girabäcken och fram till Getingaryd, där vi svänger upp på grusvägen uppför det branta bergfallet till Kleven. Där rastar vi till kaffe, kakor och ostkaka i underbart sommarväder, 18 grader varmt med ljumma sydvästvindar och makalös utsikt. Jag lämnar en bunt konstrundebroschyrer, ty hit kommer mängder med besökare som jag vet är sugna på att åka vidare till Ombergsbygd under Kristi himmelsfärdshelgen.
Sakta far vi därefter mot hemmet i Ödeshög på vindlande gamla grusvägar mot norr i etapper: Porsarp, Holkaberg, Munkeryd, Gyllinge, Krokek, Stavreberg, Stava, Råssholmen, Siggeryd och Gumby - vilka namn och vilken väg! Låt mig säga redan här att cykel förstås är bäst, men med ålderns och skröplighetens rätt tar vi ändå bilen.
Bitvis far vi längs färdvägar så gamla att man knappt kan förstå, genom generationer av hålvägar, eriksgator, krigsvägar, rövarvägar, kärleksvägar och riksvägar, där många gamla svenskar av känd och okänd storhet och andra, härjande danskar till exempel, har farit fram precis som vi idag, fast oftast i betydligt beskedligare tempo även om vi mestadels stånkar oss fram på låg växel och tomgång, för ...
... det är ju så vackert. Det vackraste som går att se och uppleva i frågan om natur och landskap. Vet, att just här, i denna bygd, finns ett av Sveriges största sammanhängande ängs- och hagmarksområden; ett alldeles unikt och gammeldags brukarlandskap som ännu sköts och vårdas med stängsel och djur på beten.
Blomster- och lövprakten är svår att ta in. Den är gudomligt rik och praktfull och det blir nästan löjligt att försöka sig på en beskrivning i text och bild. Jag passar helt enkelt och låter allt vara ifred från bloggbeskrivning och uppmanar istället er alla till det självupplevda. Området finns ju här, vägarna, hagarna, blommorna och fåglarna. Passa på! Nu är tiden!
Inlägg
Alla kommentarer
