Jag hann precis få ut en liten skylt på min lilla äng vid ateljén förra veckan. På kvällen hamrades den ned på plats och alldeles som befarat kom kommunens stora åkklippare och körde över allt, allt utom min äng tidigt morgonen därpå. Det blev så intuitivt och så bråttom att jag stavade alldeles galet på "Stopp", men nytta gjorde det ändå.
Gebbes äng.
Tre år har jag kämpat med ängen, ibland mot kommunen, ty varje vår har den klippts ned och jag har fått återanmäla undantaget som vi överenskommit: byråkratins kvarnar mal långsamt och någon genomarbetad policy från förvaltningen om att främja alternativ till gräsmattor har inte tagits - ännu! Men, så fort jag får kraft och tid tänker jag ta tag i det hela mera genomarbetat och långsiktigt.
Än så länge är ängen i sin linda, ofärdig och "gräslig" men undan för undan ökar artantalet och kvalitén och jag följer allt noga och dokumenterar det som händer.
Årsplanta av höskallra, den suddiga i mitten.
Nyss gick jag runt och kollade om jag möjligen kunde påträffa några årsplantor av höskallra som jag frösådde i höstas. Ursprunget på dem är Öland men de har gått via min egen äng hemmavid, där höskallrorna gjort oerhörd nytta genom att begränsa gräsens tillväxt. De lever som halvparasiter och suger näring från gräsens rötter nämligen.
Med ögonen på skaft kunde jag inte heller undgå de pyttesmå nålsticken av varierande blått i ängsvegetationens mikrokosmos. Överallt fanns de, de små veronikorna: fältveronika, glansveronika, åkerveronika och murgrönsveronika.
Vårveronika - akvarell av Gebbe Björkman, en dag feldaterad.
Men, den minsta av dem alla, endast ett par centimeter hög, fick följa med in i ateljén för avbildning. Det var ett fint exemplar av vårveronika, som nog har en av vår floras absolut minsta blommor. Liten men naggande blå, kan man väl säga!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar