Ett fint vårregn sipprar ner till backen. Snön som kom förra veckan är borta och våren är i högsta grad närvarande när jag sätter mig i bilen för en tur över Slätten ner mot Stugan vid Tåkern - min vanliga runda.
Jag tar gamla Riksvägen från Hästholmen över Alvastra, passerar Yoldiahavets ca tiotusen år gamla svallstrandslinje alldeles bortom Sverkerstenen vid bron över Ålebäcken medan lärkorna sjunger över åkern bort mot Kungsgården och Ombergs klinter.
Yoldiahavets strandlinje markeras av en odlingsförskingrad klapperstensvall hundra meter över havet. Om man fick för sig att söka mänskliga artefakter här skulle man möjligen finna sälharpuner, flintapilspetsar och laxkrok av ben från den äldre stenålderns nomadiserande jägarfolk; de där mörkhyade med blå ögon som man har presenterat i Vetenskapsnyheterna under det senaste året.
Jag har skrivit mer om detta med Yoldiahavets strandlinje vid Alvastra senare, den 17 mars. Här är en länk till detta skriveri:
På mossen nedanför den gamla lanthandeln skuttar en stor flock björktrastar på ena sidan grusvägen och på den andra ser jag en cirka hundra individer stor flock av nyanlända bofinkar med enstaka tidiga bergfinkar instoppade.
Ännu är inte bofinkhanens brämfällning helt avslutad och det ligger något grådaskigt över praktdräktens delvis dolda vårglans.
Jag stannar vid Gottorps bro över Disevidån och går tillbaka en sväng för att lyssna på lärksången som ljuder över markerna.
Det finns plats för lärkor fortfarande här ute på den hårdexploaterade Östgötaslätten men paren är hänvisade till vägrenarnas smala gräsbårder och nog är det stor skillnad mot "lärkparaplyet" jag minns från min ungdoms besök vid Tåkern.
"Lärklisten", en dryg meter bred bara, ligger tätt längs grusvägen.
Längs vägsträckan från bron, där jag står, och bort till Kälkesta gård har tre lärkhanar revir. De är utsatta för sporadisk men nära trafikstörning och tvingas flyga upp när man passerar.
Nu hoppas jag bara att gräsbården får vara ifred i år för plogbillarnas girighet. Det här är nämligen det enda som återstår att bygga reden i.
Jag noterar videts vårliga utveckling. Busken står med fötterna i Disans brusande vattenflöde och tycks njuta med blomknoppar tårfyllda av förnöjelse..
Vid Stugan möter de först anlända tranparen. Trumpetande far de iväg framför bilen. Jag kommer att se flera par under min lilla tripp ner mot sjökanten.
Nu såg jag förstås en ensam trana rekordtidigt redan den 18 februari men det var med vemod inblandat såsom jag har berättat om. Se nedan.
Nu är det på riktigt!
På Ramstads åkrar rastar hundratals tofsvipor tillsammans med grågässen.
Stugan ligger kvar.
Vid Väversunda mad stannar jag en stund för att spana ut över våtmarkerna. Fräsningsarbetet av slåtterängen som avslutades för ett par veckor sedan har gett resultat i form av en härligt frisk vattenspegel.
Långt därute över vassen seglar en mörk prick. Är det den första bruna kärrhöken? Nej det är blott en gammal havsörn. Tänk att säga så! Jag menar det förstås inte alls, utan känner stor glädje över havsörnarna som numera häckar vid Tåkern.
När jag står där och spanar i min kikare börjar två tranpar ropa frenetiskt med sträckta halsar och vaksamma ögon.
En räv är på besök i reviret. Den blir ordentligt utskälld, men verkar inte bry sig ett dyft mer än att kasta en blick bakåt mot förolämpningen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar