Jag står vid Yoldiahavets rand på den strand som en gång var, där salta vågor svallade in från öppna havsvidder för tiotusen år sedan och människan ännu saknades i landskapet.
Strandlinjen bågar sig in under Ombergs branter och där jag står, där det en gång var istäckta tundravidder av sand och öppen morän, drumliner och deltaland finns idag bördig jord, grönska och livlig verksamhet.
Yoldiahavets 10 000 år gamla strandlinje vid Alvastra är klart synlig som en begränsad men odlingsförödd klapperstensvall i landskapet..
Jag plockar upp en vattenslipad rund granitsten och tänker på den tid som var och historiens märkliga lopp både före och efter det "centrum" som är jag själv.
Den stenen, tänker jag, har varit med om mänsklighetens hela historia i vår bygd och oändligt mycket mera än så och har dessutom en framtid av limes oändlighet i sikte.
Så jag tar stenen vördnadsfullt i handen, smeker den mot kinden och förnimmer den känsla av minnen och stor visdom som finns samlad i denna bit materia.
Det är gott att tänka så ibland särskilt nu i dessa utmanande Coronatider, inte för att förminska sig själv men för att se saker och ting i ett större sammanhang, på det lilla i det stora såsom jag är så liten i hela historien.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar