23 mars - I väntan på vadå?

.
Visst känns livet lite som en film just nu, som en thriller av B-karaktär ungefär - en Katastroffilm som man inte får något riktigt grepp om.
Massmedia fylls dagligen av hetsande nya meddelanden om coronavirusets utveckling i världen, i Europa och i Sveriges alla delar. Hur många nya smittade, hur många döda idag. Hur många veckor är det kvar tills kulmen nås hos oss och vad kommer att hända då?

Det går inte att freda sig i denna massmediala totalvärld och fast man knappast vill är man där hela tiden, vid radion, i SVTNyheter eller på RAPPORT och daterar upp sig. Man sugs dit som av en liten djävul som lockar och hotar fast man helst skulle vilja slippa att se åt eländet.

Alla väntar. Jag också. Spänt och oroligt. Men i väntan på vadå?

Ingen vet, inte heller experterna som ofta är oense både här hemma och utomlands. Ibland måste det väl vara så, att vi faktiskt inte vet. Det finns också något spännande och till och med trösterikt i ett sånt konstaterande, ibland i alla fall, jag menar, det är inte så ofta som man får sig sånt till livs i dagens allvetarvärld: 

"Vi vet inte, vi får vänta och se."

Så länge jag kan så målar jag. Jag är i min atelje så mycket som möjligt trots att prognosen för den närmaste framtiden är dyster också för egen del. Jag är ju en av alla dessa småföretagare som faktiskt också hotas. Som konstnär lever man på marginalen och marginalen för mig känns väldigt smal framöver, det är som att balansera på en tunn slak lina.

Flera besök i min ateljé har skrinlagts, ett par bokade föreläsningar är inställda. Spontankunderna lägger locket på och det värsta av allt, KONSTRUNDAN 2020, vårt 20-årsjubileum under Kristi himmelsfärdshelg, kommer högst troligt att ställas in.

Det är Konstrundan jag "lever på". Den ger mig minst halva min årsinkomst. Den "lönen"  är viktig eftersom jag är en s k fattigpensionär med blott 9 000 i månaden och någon vidare annan buffert har jag inte, så mitt konstnärsarbete är oerhört betydelsefullt både i lust och last.

Men målarglädjen har jag kvar och den hoppas jag få behålla över hela säsongen och många nya säsonger därutöver. Det är det som är privilegiet.

Jag har tagit en liten paus i oljemåleriet just nu och arbetar med en svit akvareller, faktiskt nästan tio stycken på en gång. Jag hoppar fram och tillbaka mellan verken och söker ny terräng och säkerhet. Ännu är inte någon av dem färdig och det återstår till sist att se vad som blir vad.

Jag tänkte ändå att jag kunde visa vad jag håller på med. Kanske reta era sinnen en smula. 
Håll ut! Var rädda om er! Vi ses!