Härförleden, en av de dagar det blåste extra hårt från väster, dansade mängder av frukter från en ask framför mina fötter över asfalten. De låg inte stilla en enda sekund utan lättade, snurrade runt och for iväg som ballerinor i Svansjön.
Hela gatan var full av dem, vilket inte är underligt då den stora, lite stympade asken på baksidan av ateljén har burit många fruktklasar sedan i höstas, vilka nu sprider frön över trädgården och hela grannskapet mellan husen i samhället.
Några förhoppningfulla frukter förankras i gräs och jord och kan invänta vårens möjligheter att gro till fortsatt liv.
Två frukter och ett frö, nere till vänster. Frukterna är spetsiga i fröändan och tyngden och propellerformen gör att de möjligen kan borra sig neråt i backen.
Men chansen är tyvärr ändå minimal att lyckas. Det är verkligen inte ofta som jag har funnit grodda askfrön. Men visst det händer ju såsom bilden nedan visar.
Senare tillägg:
Just där protesterar min vän Sverker klart men ödmjukt. Jag har en annan uppfattning än du, säger han och menar att askfröet framför allt i öppen jord gror lätt och rikligt. Det brukar kunna bli en matta av årsgroddar, säger han, åtminstone hemma hos mig.
Jag ger mig direkt, ibland inser man sin begränsning, och så tackar jag för ny lärdom, idag igen.
Årsplanta av ask som bevis för lyckosam könlig fortplantning, Omberg juli 2019.
Så är det i naturen, "slöseriet" är i vissa fall enormt, allt för att kunna garantera kanske ett endaste exemplar av dugligt liv.
Askfrukterna är vridna till perfekta propellrar.
Naturen är en designer, det har man noterat många gånger tidigare och nu igen. Fenomenet är förstås väl känt och när jag släpper frukterna i luften framför mig dansar de inte vilt utan snurrar runt sin egen axel alldeles precist och funktionellt för att kunna föras vidare bort från sin moder.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar