30 januari - Vandringar vid Tåkern

.
Det är just nu perfekta förhållanden för skridskoturer eller vandringar vid Tåkern i skäggmesvassar och på frostiga strandängar.
Jag säger bara passa på nu! med skridskor eller broddar på fötterna. 
Det blir aldrig bättre än så här!

Krusnate fastfrusen i isen.

Ulla i skäggmesvassen.

Jag tar mig själv på orden när Janne kommer och överraskar med ett besök i ateljén. Efter en tung lunch på raggmunk med stekfläsk på Rasta drar vi nämligen direkt ut till Tåkerns västra strand och tar en ny broddvandring längs Lundtorpskanalens vackert vassbårdade trekilometersslinga. Isen ligger spegelblank och glittrig i i solvärmen.

Skäggmesarna finns hela tiden men inte i stora flockar som normalt under vintern utan mera enskilt och i småflockar eller t o m ensamflygande (hanligt vårbeteende) och sjungande. De har vårkänslor alltså!

Jag lägger ut lite nya bilder på denna vår alldeles nyliga sköna vandring i solen på isigt Tåkern.

Solvärmen smälter isytan, fräthål uppstår i trånga passager och det knakar nära södervända vassväggar.

Den gula näckrosen passar på med lite vinterassimilering under klarisen.

Myriophyllum är det vetenskapliga namnet för vattenväxter av släktet "Slingor". I Tåkern finns både Axslinga och Kransslinga. En av dessa, kransslinga, bildar övervintringsskott, som här ligger samlade runt den bortruttnade fjolåringen likt en stor spillningshög på isen. Övervintringsskotten är lysande gröna inuti vilket bäddar för en snabb igångsättning när sjövattnet åter värms upp.

Kransslingans övervintringsskott i genomskärning.

Jag är lite osäker på arten som övervintrar här. Antingen är det Sjöranunkel men troligast ändå Svalting som trotsar iskylan vitntertid med helt gröna levande skott .

27 januari - Minnesdag för förintelsens offer

.
Till den 27 januari 2010 skrev jag en artikel till Correns kultursida om "Ondskan". Det blev en helsida också illustrerad av undertecknad till minnesdagen av förintelsens offer under nazismens omänskliga era.

Idag, den 27 januari 2017, verkar vi inte ha kommit något vidare längre i bekämpandet av ondskan. Den senaste tidens händelser och beslut i Sverige och i världen känns hela tiden som att få smutsiga och hårda örfilar rakt in i ansiktet.

Jag känner mig ledsen och förbannad över att vi aldrig tycks lära oss; att allt elände hela tiden verkar börja om från början. Jag kan tänka mig att de som var med på trettiotalet känner igen tongångarna.
Varifrån kommer allt hat, all misstänksamhet och ilska?

Här är en länk till min tidningssida där du i vänstermarginalen kan skrolla ner till en pdf av artikeln i Corren:

http://www.gebbe.com/tidningsintro.htm

30 januari. 

Jag plockar upp följande inlägg av Thord Wiman från kommentarsfältet:

"Det är en starkt inlevd bild/text du har från mardrömmarnas helvete införd i ÖC i januari 2010. Att händelserna och handlingarna utförs på den sköna jorden av människor är avskyvärt, att denna grymhet latent finns tillgänglig inom alla oss. Man vill ju bara protestera. Och många förnekare av förintelsen gör det alla vill göra. Men det är omöjligt! (Våra ögon står vidöppna under bandagen). (Citat Tranströmer).

Tänker på Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm och på den fine lyriske arbetarpoeten Stig Sjödins (1917-1993) gravvård därstädes. Inskriptionen.

"Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös"

Denna devis och dessa klokord skulle alla människor leva införlivat i då ordet eller begreppet rädsla säkerligen genererar mycket av eländet vi sett och ser på vår jord: krig, förtryck, förföljelse, gängbråk - ondska, som får sin handling ur någon form av rädsla, exempelvis mobbning.
Så... hur blir människan mindre rädd och mer modig?
Ja, åtminstone inte genom att ta intryck av psykopater, gränsande till vettvillingar och galenpannor, fega halvmänniskor med konstruktionsfel till ledare som Putin och Trump eller föralldel alltför många pressjournalister som direkt underblåser rädslan (för en liten upplageökning) istället för att göra tvärtom, skriva med mänsklighetens och modets penna.

Jag tycker det är en stor skam att vi ännu inte fått en kärnvapenfri jord trots att folken globalt vill det. De otroligt sofistikerade vapensystem som finns tillgängliga idag räcker mer än väl till i avskräckande syfte. Vi är ju så lika, samma basala behov och ideal, drömmar om fred, frihet och ett anständigt liv. Nu är det åtta länder som har "kapacitet".
Folken/gräsrötterna måste gå samman på ett helt annat sätt än idag, sätta knivskarp press på politikerna och deras förfärligt kontraproduktiva, slingriga röta till retorik som bara ljuger oss djupare ner i intighetens träsk. Handling nu!

Together -

To Get There"

Thord Wiman

26 januari - Landsbygden, en skräpyta

.
Ibland kan väl en provokation vara bra för att få till stånd en förändring. Men ibland slår det nästan över i idioti. Framför allt reagerar jag mot metaforerna som användes i en föreläsning, som presenterades i en artikel i Svenska dagbladet häromdagen.
Att landsbygden är på väg att förvandlas till enbart "skräpytor" för skrot och utslagna människor har redan skarpt bemötts av essäistens typexempel, regionerna Gotland och Värmland, vilka absolut inte accepterar det epitet som det har fått på halsen.

Samtidigt tycker jag faktiskt att ekonomen Kjell A Nordström har en poäng i sitt föredrag. Att han tar ut svängarna rejält och med hela handen pekar på landsbygdens snabba tömning till förmån för alltmer översvämmande storstäder är ett skrämmande faktum som med alla medel måste hejdas, anser jag.

Läs själv och tyck till!

http://www.svd.se/expert-varmland-och-gotland-blir-skrapytor

24 januari - Återvinning akvarell

.
Jag har idag jobbat med en skiss från Själsö på Gotland från 1984.

Motivet är ett klapperstrandsparti med ett stort bestånd blåeld. I kvällsljus.
Och nu går jag vidare med ett motiv från Abisko från den 5 juli 1989. Jag ser rakt in mot norra sluttningen av fjället Njulla och jag minns att jag gjorde skissen i midnattssolljus mitt i natten.
det kan väl bli nåt?!

23 januari - Vinterfåglar i närheten.

.
Vi åkte iväg en sväng efter fikat förra veckan Lars och jag eftersom vi var en aning sugna trots gråvädret att spana lite i omgivande marker efter eventuella vinterfåglar.

Först drog vi ner mot Tåkerns södra strandmarker över Dags mosse där vi såg en väldigt ljus ormvråk som skrikande och rastlös for runt och endast korta snabba ögonblick slog till i någon björktopp. Det blev långt håll med kameran men med god vilja kan man faktiskt skåda in i dess öppna gap när den skriker så det ekar över mossen.

Vid Lövängsborg satt en fjällvråk i en död björk där jag har sett den sitta flera gånger tidigare. Bättre distans med det här fotot. Ljus förstås som en fjällvråk ska vara men på ett helt annat sätt en ormvråken tidigare.
Fjällvråken är nästan alltid svart på magen.

Vi stannade till vid Hästholmens hamn där Lars hoppades på en smådopping.

Han fick rätt. Under bojar och bryggor sam den runt och dök frekvent bland ett femtontal övervintrande sothöns och några hundra gräsänder.

21 januari - Under en promenad på Omberg

.

Åter tog vi en skön vinterpromenad på Omberg i morse, Ulla och jag. Idag på soliga vägar runt Höje äng, där frosten låg kvar i skuggorna och lövmattan gnistrade längs vägkanterna.

Igår gick vi på andra hållet, längs Sjövägen mellan Strand och Stocklycke och där träffade vi på Calle som stod och fipplade med något och stirrade rakt upp i skyn. 

I hans mobil såg jag den klippiga stranden och Vätterns skarpa vågor som stänkte mot strandstenar och bergväggar någonstans nedanför oss och jag  undrade var han hade varit och tagit den där sekvensen.

- Men, den filmar jag ju just nu, svarade Calle och pekade upp i den blå himlen där ett vinande surr hördes närma sig. Jag har nämligen en drönare där uppe och den är faktiskt på väg tillbaka nu. Den hittar hem själv med hjälp av gps-koordinaterna och kommer strax att landa på vägen här.

- Får jag ta några bilder och sen skriva om det här i min blogg, Naturlig dagbok? frågade jag Calle. Jag skriver förstås bara ditt förnamn, lugnade jag när han såg lite tveksam ut.

-  Var det "Gebbe" du sa att jag skulle söka efter? ropade Calle när vi gick därifrån.

Så är det Calle och om du nu hittar in till min blogg och läser detta kanske du kan sända ett litet klipp av den där videon vi såg dig spela in, och kanske får och kan jag också presentera den här i bloggen. Vad säger du?

Jodå säger Calle i en kommentar nedan. Jag lyfter upp den hit så blir det lättare att hitta in till den ca 2 minuter långa filmsnutten som han så generöst bjuder på. 
Tack Calle!:

"Visst kan du få en liten videosnutt. Och det är fritt fram att länka in den från din blogg. Original materialet var från början omkring 17 min långt, men här nedklippt till under 2 minuter.
Åsikterna kring fotografering från drönares vara eller icke vara är lite omtvistat. Men i sådant fall en kan visa Omberg från en så vacker sida så förespråkar jag lite civil olydnad.
Calle"


https://www.youtube.com/watch?v=0QerxCf626k

20 januari - Jag har en idé, nåja flera ...

.
Jag planlägger i tankarna mitt verksamhetsår 2017. Det kommer att bli intensivt med minst fyra olika utställningar.

1.   25 - 28 maj      Konstrundan Konst&Kultur i Ombergsbygd, även i Ateljé Gebbe

2.    augusti            Separatutställning på Vadstena Konstförening, Konstgalleriet

3.    oktober           Separatutställning på Galleri R i Linköping

4.    december       Duoutställning på Eksjö Konstmuseum tillsammans med Lasse Frisk

Dessutom tänker jag mig en utställning, nr 5. under januari-februari. Snart alltså,                         
Då kommer jag att hänga verk som bär med sig tillbakablickar och nostalgi, eftersom jag vill visa gamla alster som jag har funnit och sparat under min stora rensningsprocess i Ateljé Gebbe .Vid tillfället kommer jag också att presentera min blommande Kamelia liksom jag gjorde vid samma tid förra året. Då ett mycket uppskattat evenemang.

Jag kommer att visa min blommande Kamelia i full prakt om några veckor!

Ni förstår säkert att det blir ett häftigt år, året 2017 tillsammans med Gebbe Björkman.

Det måste förstås för både min egen skull och för publikens bli fyra olika slags utställningar. Konstrundan löper på som vanligt, det vore synd att bryta den kontinuiteten, men med nästa utställning i augusti i Vadstena blir det annorlunda.

Jag har under stöket i ateljén bläddrat igenom och sparat undan ett tjugotal fulla skissblock från 80-talet och framåt. Det är teckningar från olika resor både i Sverige och utomlands och jag tänker mig att ta fram nya alster från detta material genom att presentera originalskissen tillsammans med en nygjord akvarell och dessutom berätta kort om upplevelsen och tillkomsten. Jag tror det kan bli spännande.

Så här ungefär:

Skiss från Sandby på östra Öland den 3 september 1989. Jag vandrar ensam längs strandstigen vid ett älskat parti av Öland.

19 januari - De första "vår"tecknen

.
Jag  får hjälp varje vårvinter med att registrera ljusets återkomst. Somt i naturen är nämligen känsligare för dagslängd än vi  människor som har epifysen, tallkottkörteln, ganska djupt inbäddad i vår stora skalle.

Talgoxen igår i Tranås förmedlade till Ulla och mig att nu är det dags.
Ljusmängden har ökat och satt fart på hormonerna och nu satt han där mitt i Storgatans gråa larm och sjöng för dem som visste att höra. Jag var en men ingen mer såg jag som reagerade.

Och häromdagen gick jag in under det stora körsbärträdet några gator bort. En stor blandad flock av steglitsor och gråsiskor sjöng så det gnisslade. En fantastisk upplevelse i en solglimt som värmde också mig.

Och jag njuter förstås åt dessa första subtila tecken på vår även om vintern minsann är långt ifrån över. 
Det är en skön upprepning i livets kretslopp och jag gläds som ett barn åt varje år som jag får vara med.

18 januari - Ungdomsboken, ett barn av sin tid.

.
Jag hade en idé. Jag ville läsa en av mina gamla favoritböcker för barnbarnet Elliot nu när han var hemma hos oss över helgen. "Vikingarnas skattkammare" heter boken som står i ungdomsbokhyllan bakom soffryggen. Den är skriven av Sten Örle som var en av Wahlströms populära ungdomsförfattare, kan jag läsa på nätet.
Den boken läste jag första gången när jag var i Elliots ålder och sedan ett par gånger ytterligare i åldern 11 - 15 år. Oerhört spännande kommer jag ihåg att jag tyckte och förväntade mig några trevliga högläsningtimmar tillsammans.

Det gick nu inte så bra. Svenska skriftspråket har förändrats mer än jag anade och sättet att berätta var lite omständligt så det kändes tungt redan från första sidan. Ännu tyngre blev det emellertid och min förväntade högläsning tvingades till ett fritt omtolkande och vandrande runt "het gröt" och tog därför slut redan efter en första sejour.

Det var så här det var på 50-talet; en aningslös omedvetenhet om världen utanför landet Sverige eller t o m utanför den egna hemorten och jag vill, med efterkunskapens förenklade klokhet, inte lasta författaren för sitt sätt att skriva. Även han var ett barn av sin tid.

Exotismen fanns redan utanför köksdörren.
Jag minns en yngre man i grannskapet vid Västra Hargsvägen 16 i Mjölby som for till Spanien och hämtade hem en fru. Det var mycket overkligt att möta en spanjorska med korpsvart hår, hon hade t o m en stor kam i håret, och mörkbruna ögon på väg till Nannas Mjölkbutik och Clifford Andersson Lifs och ofta fick hon en svans av ungar hängande bakom den färgglada kjolen.

För att inte tala om när jag såg min första "neger"- jo, gud förbjude mig men det var så vi sa, under ett besök hos mostrarna i Linköping. Även han hade sjå att freda sig från alla barn i släptåg och nyfiket påträngande blickar från förvånade vuxna. "Han fanns på riktigt, i vårt land, på gatan helt enkelt som vilken annan normal person som helst och inte bara på bioduken eller som trumpetartist".

Det som mera får mig att reagera på texten i boken är dock inte själva N-ordet utan sättet att beskriva personens karaktär och synen på honom. Där finns fördomarna i sin smutsiga prydno, dåtidens inskränkta syn förankrad inte endast i "enkel" ungdomslitteratur utan t o m i det mest eleganta och högburna man kan tänka, i bladguldsglittriga uppslagsverk.

Och ja, det här jag nu skriver är ju absolut inget nytt. Även Astrid Lindgren har fått på tafsen i sin författargärning. Pippi Långstrumps pappa "negerkungen" är ett klassiskt exempel på unket gammalt skvalpvatten som ibland gör det näst intill omöjligt ibland att läsa "min" ungdomslitteratur för barnbarnen av idag.

17 januari - Så hittar du till Sveriges högsta träd

.
Här kommer information och karta som gör att det går att hitta fram till Sveriges förmodligen högsta träd, till Silvergranen på Omberg, som påträffades under 2016.
Lämpligt är att parkera på Hjässatorget!

Varsågod!

16 januari - Vandring på islagt Tåkern

.
Janne och jag utgår från Åsby där vi hämtar upp Lennart i vår planerade ispromenad på Tåkern. Lennart och Ulla har hela vyn över sjön utanför köksfönstret, hon kommer att bjuda oss på fika vid återkomsten och han är den som får leda vandringen idag när himlen är grå, isen vitpudrad och vassen färgad någonstans mellan raw umbra och ockra, såsom en konstnär gärna uttrycker sig. 

Isen i Sjöborgs kanal är tjock och fast och den är mera lättgången idag än i går, säger Lennart, eftersom kylan under natten fått den att strävna. 
Ljuset smyger upp borta vid horisonten och vi hinner inte gå mer än hundra meter ut i vassfältet förrän vi hör och ser de första skäggmesarna.

Vi kommer att ha flockar av dessa typiska tåkernvassfåglar med oss under hela vår vandring men vi anstränger oss aldrig för att komma dem nära. De får vara ifred från alltför stor nyfikenhet, ty det är tidig morgon, för skäggmesar alltså, och lite bistert, så vi ger fåglarna den mjuka start på dagen som de kan behöva.

Ändå kommer inte alla skäggmesar att klara sig under vinterns lopp. 

- Här markerade jag ett "mord" igår, säger Lennart och visar på en cirkel i snön, där navet är resterna av en slagen skäggmes. 
Jag som är intresserad av detaljer försöker förstå vad som har hänt och kommer fram till att det möjligen är en varfågel snarare än sparvhök som tagit skäggmesen med överraskning i det fria en bit från kanalens skyddande vassbård.

Efter en dryg kilometer genom vass kommer vi ut mot mera öppna områden och vyn in mot land med Omberg i fonden ligger vackert framför oss.

Slutligen har vi lämnat vassen helt bakom oss och den islagda sjön ligger obruten framför våra ögon. Här ute fanns flera råkar öppna bara för någon vecka sedan och som de sista ångande ishålen var de till nästan omöjlig trängsel fyllda av knölsvanar. Och runt omkring, hela tiden strängt närvarande fanns havsörnarna, tålmodigt väntande som vid ett dukat bord. 
Men idag är allt igenfruset, tyst och tomt. Svanarna har dragit mot söder med havsörnarna i släptåg. 

Men rester av knölsvanarnas övervintringstid finns kvar i form av hundratals spillningshögar runt omkring oss på isen. Många av dessa högar är bastanta och avgivna under lång tid, vilket tyder både på god födotillgång och ett flegmatiskt leverne p g a energihushållningsskäl.

Vi genar över den nästan torrlagda vassbottnen mot Åsbykanalens breda gata. Den flygbesprutades en gång i tiden med det förhatliga "Hormoslyr" eller var det möjligen "RoundUp"? Det var så det gick till. Man fick lite över från åkerbruket och så passade man på att fixa kanalerna i vassen samtidigt. 

Vi följer rävarnas snörande parningsspår in mot land igen. 

- Se här vad rävparet har ägnat sig åt i natt, pekar jag. Men mina kompisar tycker att det endast lutar åt ett första försök inför kärleksallvaret som förestår.

(Och ja, jag skriver islagt istället för isbelagt. Det känns mycket riktigare. Isen belägger sig väl inte, eller hur?)

16 januari - Det blev en artikel ändå

.
- Kan du berätta lite om silvergranen på Omberg, Sveriges högsta träd, som jag har läst om i din blogg, bad reportern på Corren från mobilen och undrade dessutom om jag kunde skicka en bild.

Jamen vänta lite nu svarade jag. Är det inte bättre att ni kommer ut så att vi kan göra ett fylligt reportage på plats om det här ståtliga trädet. Det är det väl värt? Landets högsta träd på Omberg är ju i sig märkligt och fint och dessutom ett nytt turistiskt objekt som fyller på sevärdheterna i Ödeshögs natur-och-kulturrika kommun.
Då kan ju Corren dessutom skriva lite om vad mer som händer och kunde hända på Omberg, t ex att Sveaskog borde återupprätta "Trädstigen" och förklara om planerna med alla de främmande träd som planterades av Ombergs skogsskola på 1800-talet.
Det är ju mest "Linköping" i tidningen och uppe på det 12 sidor sport varje dag och inte ens en artikel om dagen från den här bygden i vår gemensamma regionaltidning.
Så menade jag.

Men nej, sånt finns inte plats och tid för i dagens tidningsvärld, fick jag veta. Inte en chans! Men jag kunde ta kontakt om jag ville, det vore säkert bäst. Men jag bad reportern fråga för mig och återkomma.

Jag skickade således aldrig någon bild och jag lämnade heller aldrig några uppgifter om det hela.

Morgonen därpå, lördagen den 14 januari, fanns en artikel på plats; "torrskriven" av fakta från min blogg "Naturlig dagbok" och tidskriften "Skogen".

Så kan det bli i dagens tidningsvärld. Och förstås bättre än ingenting.

faksimil ur Corren, sid A8 den 14 januari 2017.

13 januari - Nedskrivning av lager

.
Mitt städande, sorterande och förkastande i Ateljé Gebbe har nu tagit sig ända fram till själva det innersta, till mina konstverk.
En och annan konstnär erbjuder sig att skänka bort allt genom så kallad donation eller ställa till med museum när det är så dags.
Men jag är ödmjuk och realistisk nog att inse att det inte är en framkomlig väg. Jag har måst välja en annan modell.

Ett antal förkastade oljor i ram har jag sparat. Här kan jag återanvända duken iallafall och ramen får hänga med på köpet.

Det blir ju så när man som jag har varit verksam i nästan fyrtio år, att en del av det man gör aldrig omsätts även om man som i mitt fall betraktas som tämligen lyckosam kommersiellt - det har jag minsann fått höra av några förståsigpåare och belackare. 
Efter hand som åren gått har allt mer ställts undan, glömts bort eller ibland till och med förträngts. Förrådet har således fyllts på och har man som jag ganska gott om utrymme så har det till slut blivit en ansenlig mängd konstverk som satts på undantag. Ett så kallat varulager.

Några ganska fina små växtstudier i akvarell gjorde jag på 80-talet, här i form av blommande lönn. De är inramade exklusivt i mässingsram vilket var mycket modernt på den tiden. Dem sparar jag och kommer snart att erbjuda till ett så kallat fördelaktigt pris. 

Ett varulager av egentillverkad konst är emellertid inte något vanligt varulager som på ICA eller i Järnhandeln. Ett konstverk av egenmålad hand och själ har bara ett imaginärt värde tills det omsätts i praktiken. Först då får man se hur det blir med pengarna och värdet. 
För en "vanlig" konstnär blir varulagret oftast värdesatt bara efter själva materialkostnaden d v s för papper, färg och eventuell inramning och där inte ens satsad arbetstid ingår. Tufft!

Andra akvareller i mässingsgram har jag slängt men sparat själva utanverket att eventuellt använda för nya alster. Akvarellen till vänster som jag gjorde efter en resa 1982 till Tadsjikistan kunde jag emellertid inte förmå mig till att kasta bort, i den finns en unik liten historia.

Ibland kan inkuransen, d v s den årliga värdeavskrivningen som gäller för de flesta varulager, med kändis-&-populär-konstnärer som Ernst Billgren och Marie-Louise Ekman bli kraftigt inverterad, alltså öka dramatiskt i värde. Men som ni säkert vet och förstår är detta inte allom givet. I mitt fall kan jag bestämt hävda att det som ligger i lager bara har sjunkit i värde. Och för mig är det en ganska naturlig och egentligen riktig utveckling. Jag menar, att det nog inte bara är det som varit svårast att sälja utan säkert också det sämsta, som har blivit kvar. Kunden har nog alltid rätt?!

Ett av mina första försök i olja. Influerad av något konstruktivt, kanske kubistiskt med egendomlig perspektivlek. Min blå period. Detta verk är idag sönderskuret och kastat, men dock arkiverat i fotoformat som synes.

Åren har ju också gått och efterhand har jag utvecklats, mycket tycker jag själv. Ser jag tillbaka på det äldsta i mitt lager finner jag mycket kvarblivet "skräp". Jag sätter mig därmed inte själv på höga hästar i tillbakablicken, menar jag, men jag kan ändå inte låta bli att betrakta mina gamla verk med ögonen av idag.
Det jag sparar och det är ändå ganska mycket, för framtida historieskrivning om den nu skulle komma till, är sådant som har en grad av beständighet och kvalitet. Det är mest små akvareller och teckningar; det mesta gjort som illustrationer till böcker, tidskrifter och tidningar. Allt detta har jag ställt upp i smatten längs väggen. Jag tänker mig att låta det komma fram för publiken som historiska dokument.

Här har jag sparat undan ett femtiotal ramade illustrationer i akvarell och teckning.

Jag hittar längst in i förrådet det som jag ställde undan först. Där finns bland annat ett tiotal oljor, en del ramade, från 60-talet. "Det var i min ungdoms fagraste vår". Jag målade olja på både pannåer och dukar och sökte i måleriet mig själv och personliga uttryck. 

"Jag lever i en drömvärld där inget är förändrat. Det smärtar blott så hemskt när tingen möter mig"(hösten 1968).

Jag varken vill eller kan spara en del av detta. Jag har dokumenterat i foto det jag kastar. Jag skär med mattkniven skoningslöst genom dukarna. Utan fruktan och sorg faktiskt. 

Redan på 60-talet gjorde jag detta framåtseende inlägg i debatten.

Mitt engagemang på det humanitära planet är tidigt känt och erkänt. Jag har alltid stått på "de svagas och utsattas sida", det vittnar inte endast en del av mina konstverk om utan även mina gamla föräldrar.

Inte den allra första oljemålningen, för om den kommer jag ihåg att den visade en havsörn i en kal trädtopp, målad på pannå i början av 60-talet med studiefärger i olja jag inhandlade på färghandeln i Mjölby och den gick i putten för länge sedan, men kanske nummer två eller tre bland opus är denna.

Vi fick i uppgift av teckningsläraren och mentorn Ingrid Hillar under en lektionstimma på Mjölby samrealskola att måla till musik.
Hon satte på Igor Stravinskijs "Eldfågeln" och uppmanade oss att känslomässigt översätta musik till en måleri.
Jag blev så inspirerad av detta att jag tog med mig uppgiften hem och målade ett verk i olja istället, och jag tycker att det håller ännu. Lite stolt är jag faktiskt så den har jag sparat.

Mitt sökande efter uttryck ledde in på olika vägar i måleriet. Här kanske lite klassiskt nederländsk målat med palettkniv. 

Jag har fyllt en container med förbrukad konst.

Som sagt, en del har jag sparat men det mesta är slängt. Det är hårt och tufft kanske man kan tycka men jag själv drar en stor suck av lättnad. Nu är det oåterkalleligt gjort.

- Men vad har du gjort? frågar mannen bredvid mig på sopsorteringen. Har du kastat bort så många fina tavlor?

Med hammare och skyddsglasögon har jag knackat glas en timme och därefter har jag vräkt hela skiten obarmhärtigt rakt ner i containern. Jag har avbördat mig ett tungt bagage. Och i morgon dag kommer mina verk att värma själarna i Linköpings kommun.

Snacka om nedskrivning av lager med hundraprocentig inkurans.

11 januari - Som jag har längtat

.
Som jag har längtat efter att kunna börja måla igen. Jag har massor av bildidéer i huvudet och stora utställningsprojekt på gång under året men hittills har allt stök i verkstaden hindrat mig från att komma igång
Men nu har jag nästan hunnit undan med allt och det finns plats vid staffliet igen. Vilken lycka.

Jag tar fram några gamla 600grams archespapper ur förrådet i storlek 77 x 58, fläckade och slitna med misslyckade motiv på framsidan, vänder dem helt sonika om och lägger upp några akvareller på baksidan. Det känns okej så; det är ju inte säkert att det kommer bli mer än försök efter så lång paus och på något sätt måste jag börja. 
Jag testar tre motiv ur skissblocken och startar uppifrån på bladen med en enkelt upplagd streckteckning som jag lägger färg på. Jag orkar aldrig avsluta något av de tre motiven utan hoppar lite fram och tillbaka, osäker och lite famlande. Det är testläge. Sen får jag se.

Men jag är igång igen. Tre beskurna vintermotiv. Varsågod!