5 september - Hemma hos getingspindeln

År 2021, mitt under pandemin, vandrade Ulla och jag en vacker sommardag omkring en god stund på Tåkerns västra strand. Vi genomsökte strandängen alldeles norr om Väversunda på jakt efter getingspindel. Vi ansåg att det var ett perfekt göra när allt annat normalt socialt umgänge var uteslutet, ja nästan förbjudet.

Adam på fältstationen hade berättat för mig om tämligen rikliga fynd av arten i gräsmarkerna nedanför strandvallen och för mig som bara upplevt arten söderut i Europa tidigare artade det sig till en spännande utflykt.

Men hur vi än sökte den där dagen, med fyra gemensamma ögon, fann vi aldrig någon getingspindel. Så märkligt.

Två år har gått och därför önskade jag att vi i "Tisdagsklubben" skulle hälsa på hos biologen Anders i Kindabygd för att ge oss själva en ärlig chans; hos honom var getingspindeln nämligen ett säkert kort, eftersom han sett det första exemplaret redan för cirka tio år sedan och numera hade årlig koll på utvecklingen.

Anders vid grinden till sitt landskap, den vackra dalen i Kinda, vid Tjärstad och Kättilstad.

- Jag har just varit ute en sväng och noterat flera getingspindlar, meddelade Anders. Välkomna hit!

Igår åkte vi.

Först fikade vi som sig bör och sedan behövde vi inte anstränga oss över hövan. Ett par hundra meter söder om gården bara, följde vi den grusade åkervägen ut i jordbruksbygden, då Anders stannade upp och började spana mot dikeskanten.

Ni ska leta i läutrymmen mellan grästuvorna. I solbelysta och uppvärmda små "hålor" . Spana efter ett glest hjulformat nät med vit zick-zack-snörning i mitten. Där sitter spindeln.

- Ser ni den, säger Anders och pekar med staven. Där mitt i bilden sitter min första getingspindel.

Vi letade alla intensivt på båda sidor av vägen. Var och en och tillsammans hade vi snart hittat ungefär femton olika individer på en sträcka av bara hundra meter. Nästan samtliga satt på den sida som låg mest i lä d v s vinkelrätt mot vinden, som sedvanligt drog från SV. Det var ett klart tecken.

Getingspindeln gör skäl för sitt namn.

Jag smög närmare. Spindeln satt tryggt kvar fastän jag var så nära. Jag fick tacksamt och enkelt fantastiska foton och mådde som en prins; kunde knappast se mig mätt på detta vackra djur.

Getingspindeln från buksidan. Man förstår att den annorlunda gul-svart-vita tigerrandningen är ett bra kamouflage.

Alla letade efter "en egen" modell i gräsets labyrintlandskap.

Att getingspindeln troligen har en specialdiet förstod vi snart. I nästan alla nät fann vi nämligen fångade gräshoppor; lämpligt stora och därmed perfekta byten för det glesa och lite "slarviga" nätbygget.

Fångade och buntade gräshoppsbyten.

Hemma i ateljén fortsätter jag nu att ta del av mer information om getingspindeln och dess historia:

Från att ursprungligen ha varit en Sydeuropisk och Nordafrikansk art spred den sig under 1900-talet norrut över Europa i etapper och de första getingspindlarna anträffades i Skåne på 1990-talet. Spridningen i vårt land har fortgått och idag påträffas arten över hela Sydsverige relativt allmänt upp till Mälardalen men den börjar nu hittas även i Norrland. De första individerna i Östergötland upptäcktes vid Linköping och Motala år 2015 och strax därefter anlände arten till Anders i Kinda, där alltså även jag fick möta den.

Artportalen: anmälda getingspindlar år 2023 fram till denna dag.

I Wikipedia läser jag att getingspindlarna sprids till nya platser under våren, då de nykläckta små ungarna kommer ut ur äggkokongen, stor som ett ekollon, och spinner var sin lång tunn tråd, vilken kan bära iväg dem, som luftplankton, väldigt långt genom lufthavet. Nymferna tycks därmed samordna arrangemanget till en gemensam färd, vilket kommer att väsentligt underlätta etableringen i nya områden. Verkligen spännande!

Idag är jag klokare och vet bättre hur jag bör gå till väga för att finna getingspindlar. Vid Tåkern år 2021 letade jag alldeles för grovt, om du förstår hur jag menar. Ty även om spindeln är stor i sig är upplevelsen mera i det lilla formatet. Jag var inte tillräckligt noga helt enkelt; hade inte rätt glasögon på näsan.

Nu kommer jag att leta vidare hemma. Jag läser i Artportalen att getingspindel är funnen på flera platser alldeles hemmavid, som närmast inte mer än fyrahundra meter bort. Inte visste jag detta, men som jag brukar säga - man kan aldrig veta allt.

29 augusti - På andra sidan sjön

Svälinge ligger på den norra sidan av sjön Tåkern. Platsen är de gamla Motalabiologernas revir. Där byggde de sitt fågeltorn lika tidigt som vi i Tåkerns fältstation etablerade oss på södra sidan. Det fanns absolut en viss konkurrens om herraväldet och vi på södra kanten, ungdomarna från Mjölby fältbiologer, var de som erhöll det finaste av allt, ringmärkningsstatus. 

Kent Persson och undertecknad under ringmärkning vid Tåkerns fältstation, 1960-tal. Foto - Christer Elderud.

Vi blev "högljudda" och en aning stöddiga, snart nog mycket välkända och även ibland illa omtyckta i bygden framför allt bland bönder och markägare, genom vår flitiga verksamhet och publicering i press och media om olika mer eller mindre grava missförhållanden. De upplevde oss som hot mot sin traditionella jakt och andra näringar. Slutligen lyckades vi till och med initiera det kommande naturreservatet, vilket blev kronan på vårt verk efter en genuin holmgång. Tåkern blev därmed en annan sjö än tidigare, med länsstyrelsen i Östergötland som förvaltare och en bättre skyddad plats för natur och djur.

Idag har allt detta fullkomnats med ett Naturum Tåkern, exakt på platsen för vårt gamla torn. Området här tar emot 95% av besökarna vid sjön, alltså väl över 100 000 personer/år eller mer. Platsen lever!

Konkurrensen fanns alltså med de där Motalabiologerna men idag måste jag ändå medge att det var extra spännande för oss att ta sig till andra sidan, till Svälinge vid Tåkerns utlopp Mjölnaån. Det var och är ett ganska annorlunda och rikt område; idag också för att det är betydligt mindre exploaterat. Hit åkte vi som unga fältbiologer på 1960-talet för att uppleva landskapets första korphäckning och steglitshäckning i tallskogen längs stigen ner mot sjön. Här ropade Sveriges första dvärgrördrom. Men den fick vi inte godkänd! Här upptäcktes den första häckande pungmesen och hit for vi varje år vid vinterns slut för att studera änder och doppingar i vårens först vak. 

Jag har redan skrivit om vindskyddet vid Svälinge, se nedan, och idag följer jag upp vårt besök från den 29 augusti med några andra noteringar.

Detta blöta år står de kortbetade strandängarna här och där under vatten. Vegetationen är tillbakatryckt men oerhört rik. Det känns som att gå på strandängar från förr, från tiden innan Tåkern reglerades 1967.

- Det är precis som på Svanshalsängen under 1960-talet, säger jag. Jag kan i minnet återkalla surrandet från kärrsnäppornas vårspel, när de dansade omkring vid vattenpölarna med lyfta, vita vingar.

- Ja, här är det verkligen vattenfriskt, säger Sverker som en liten protest mot tidens syn på vatten som något sjukt i landskapet. Sverker han var förresten ursprungligen en av "de där" från andra sidan, inom parentes sagt.

Vi vandrar vördsamt och försiktigt över blomstermattan. Varje kvadratdecimeter hyser rara växter och många av dem står i full blom.

Knutarvens små vita blommor blinkar som stjärnor i gräset

Slåttergubbens stora vita stjärna skvallrar om hösttider.

Den smygande lågväxta sumpgentianan måste man till att börja med leta efter och anpassa sig till. Först därefter börjar den dyka upp för våra sökande ögon.

Överallt växer buketter av vanlig ögontröst.

Vi vandrar sakta längs kanalbanken, längs Mjölnaåns idag rika flöde, där vatterallen skriker, blomvassen blomstrar och Karin finner en fin svamp.

Den undersköna blomvassen i sin prakt.

Karin finner en vacker och sällsynt svamp - den Vita hattmurklan, Helvella crispa. Den har vi sett här förut och jag har tidigare berättat om den.

Jag talar om ängshökar under vår vandring ner till tornet. Jag berättar att jag dagen innan har gjort en resa, utan positivt resultat dock, över nästan hela den västra delen av Östgötaslätten på jakt efter unga ängshökar, vilka i dagarna har rapporterats och fotograferats på ett par platser mellan Tåkern och Vadstena.

Vem möter vi då längs stigen, om inte Margareta, hon som är ursprunget till historien. Det är nämligen hon som upptäckte dem, berättade och presenterade dem med ett rikligt fotomaterial. Visst är livet märkligt synkroniserat ibland. Vi fick en direktrapport från själva källan.

Vi sätter oss alltså till en kopp kaffe vid tornet medan Margareta  entusiastiskt berättar för oss om ängshökarna hon har umgåtts med den senaste tiden. Hon visar oss mängder av härliga bilder av både vuxna och unga ängshökar, flygande, sittande, spanande, matande...

- Vad säger du Margareta, frågar jag. Vill du sända mig några av dina fina bilder på mejl? Då kan jag visa upp de vackra fåglarna också för min publik i bloggen Naturlig dagbok. 

- Självklart, svarar hon. Jag ordnar med detta när jag kommer hem. Det blir bara roligt.

Senare mot kvällskvisten kommer ett antal bilder med vackra ängshökar fram till mig, varav jag visar fyra. Stort tack Margareta. Du är så generös!

Ung ängshök, fotograferad av Margareta Karlsson.

Ung ängshök i flykten, fotograferad av Margareta Karlsson.

Ängshökhanen vilar och spanar. Foto - Margareta Karlsson.

Ängshökhanen håller "dagisverksamhet". Han fortsätter mata sina stora ungar ännu någon vecka efter det att honan har lämnat över hela ansvaret och farit vidare mot söder. Foto - Margareta Karlsson.

Senare tillägg:

"Hej igen!  

Trevligt att läsa i din dagbok - och lärorikt 😃 

Jag ser att mina bilder inte blir så bra dock. Jag borde inte skickat beskurna bilder till dig. Min kunskap om upplösning och sånt är rätt skral … 

Om du vill använda bilderna någon mer gång vill jag skicka dem igen i bättre format. 

Då kan du väl höra av dig. 

/ Margareta  

PS I helgen var vi i Skåne. Då sträckte 1800 bivråkar över oss samt ca 800 sparvhökar. Lägg till svarthakad buskskvätta ute på Ljungen och ung aftonfalk ryttlande över golfbanan vid fyren. Och så sol och hav ! 

Det var härligt må du tro!! / ds"

29 augusti - Arknatgömsle vid Tåkern

Det är uppmärksammat i media, arkitektstudenters initiativ att designa gömslen för och i naturen. Turen var i år kommen till Ombergs-Tåkernbygden där tre vindskydd nu står färdiga att brukas av besökare. Ett står vid en glänta högst upp på Ombergs Stora Klint med utsikt över slätten, ett finns ute i Tåkerns vass vid Glänås vandringsled och ett besökte vi i tisdagsklubben i går vid Svälinge besöksområde på norra sidan av sjön Tåkern.

Det var ett fint gömsle, som nybyggt alldeles trävitt, med en härlig design i form av en "Solfjäder", centrerad runt en tallstam. Själv fick jag mera intryck av en snäcka med det kan ju gå på ett ut. Därinne fanns plats för övernattning under tak för flera personer och förhoppningsvis kommer bygget att få vara ifred och vara till glädje för oss alla i många år framöver.

Det man ändå måste undra över, det gjorde vi nämligen samfällt, är placeringen av vindskyddet vid Svälinge. I skydd inne i skogskanten och så långt är allt väl, men vänt åt alldeles fel håll, enligt vår åsikt, nämligen bort från de vackra strandängarna, vassarna och sjön och istället med utsikten riktad norrut över tråkig åkermark. Varför? när möjlighet fanns att fördjupa upplevelsen av denna utomordentligt vackra natur. Ett klart minus!

Här är skylten som berättar mer om projektet. För vår del gäller att vi kommer att besöka dem alla tre. Rapporter kommer.

27 augusti - Min födelsedag

Min födelsedag firade vi i dotter Hannas familj i Segeltorp. Det är nämligen så, att barnbarnet Blanca och jag har gemensam födelsedag den 27 augusti. Delad glädje är dubbel. 

Efter sedvanlig uppvaktning med kaffe på sängen, paketutdelning och sång skulle hela gänget ägna sig åt loppis på Hägerstensåsens torg resten av dagen, varför jag drog iväg mot öarna och kusten och fick en heldag alldeles för mig själv. Fika tog jag vid ett vackert beläget café efter Orminge i Nacka kommun och därefter bilade jag vidare ut på Värmdö med block och penna, beredd för enkla och snabba skisser i fritt tempo.

Enkel och snabb akvarellskiss från Fågelbro, Värmdö.

Första stoppet blev vid Fågelbro, nära Strömma, där jag satte mig på en bergknalle vid vägen och snabbskissade utsikten över ett kärr, resterna av en havsvik.

Jag for förbi Gustafsberg och fortsatte mot Stavsnäs på östra sidan av Värmdö, mot havet, men svängde sen av mot Sollenkroka brygga som jag fann vara ett spännande namn.

På bryggan samlades efterhand alltmer folk som väntade med packning och ryggsäckar. Jag tog en glass i kiosken och vände mig åt andra hållet, söderut, och tecknade av udden framför mig, där mörka tallar stod i motljuset över glittrande vatten och när jag var nästan färdig kom två havsörnar svepande förbi långt därute bortom träden. De fick bli med i min akvarellmålning. 

Waxö lägger till.

Först kom Vaxholmsbåten Waxö och la till. Alla personer som stod i kö gick ombord och båten vände och for vidare allt medan en annan passagerarbåt körde fram. (Säger man körde om båtar?). Den släppte av nästan femtio personer men tog ombord bara en, innan också den for vidare. Grå taxibåtar gick hit och dit med turister och både segelbåtar och motorbåtar for runt över fjärden. Somliga la till alldeles bredvid mig för att tanka. Liv och rörelse, men mest njöt jag i stilla ro av pennans rasp under egna tankar.

Vidare ut mot Djurö över en pampig bro! och slutligen till Överby ute på Vindö. Överby fick mig att tänka på Carl Anton förstås. Undrar om det var detta Överby han diktade om?

Överallt här ute i skärgåden, på hela Värmdö men Djurö allra mest, berättade skyltar om det privata ägandet. Stockholms skärgård är verkligen i hög grad undantagen från allemansrätten. Det går om man skall följa alla instruktioner knappast att komma åt strand och vatten någonstans. Det känns fruktansvärt tråkigt och orättvist och går säkert långt tillbaka i tiden; till gamla tiders oreglerade ägande, bebyggande och exploaterande av stränder.

Hur trångt och bebyggt det är i Stockholms skärgård får man en klar uppfattning om när man överallt möter dessa fyllda rader av brevlådor, uppställda vid varenda vägkrök och vägkors.

Jag tog mig friheten och det gjorde jag på klar trots, att parkera min bil vid Överbyåsens tomtsamfällighet, allt inhägnat och avvisande skyltat förstås. Jag mötte några personer på vägen in och morsade glatt och belevat under granskande blickar, gick mellan badgäster och kaffefolk, ner till vattnet och stranden. 

Där satte jag mig med ryggen lutad mot en krokig björk och började rita av ett stort granitstycke i vattnet, inramat av blågrön säv och puttrande småvågor.

Skor och strumpor åkte av, fötterna hamnade i vattnets lena balsam. Så la jag mig tillrätta och njöt av vågornas blänk och lugnt vaggande rytm.

Jag kisade upp mot de höga vackra Cirrusmolnen som raskt vandrade över tallarna mot sydost och vida sjön. Där någonstans somnade jag visst en stund.

23 augusti - Grann samverkan

Den 23 augusti hade jag besök i ateljén av Hejdegårdens grannar, i Linköping, som firade en födelsedag. Vi fick nästan tre timmar tillsammans, kring konst, kultur och natur; fika inkluderat.

Jubilaren med nyinslagen present i handen.

Visst är det fantastiskt med en sådan grann uppställning. Jag tror också att presenten blev mycket uppskattad. Kanske är det något för andra  att fundera över, om läget skulle uppstå. Välkommen med bokning i så fall.

23 augusti - Några detaljerade nedslag på Omberg

Jag plockade en korg full med svamp på Omberg häromdagen - ett gäng kantareller blandade med blek taggsvamp samt några biffiga stensoppar. Det blev fem förpackningar rakt in i frysen.

När jag gick där och strosade tog jag några foton med mobilen:

Överblommad skogsknipprot. Ombergs allmännaste orkidé som man träffar på lite varstans.

Vacker fjällig taggsvamp. Men den plockade jag inte. De är bäst där de står, menar jag.

Här och där doftade det av stinksvamp, liklukt. De flesta var uppätna av flugor, som vitmenade skelett. 

Men nya stinksvampar var på gång. Jag noterade flera gelébollar i förnan, s k häxägg.

19 augusti - Svart guld

Jag besökte ett gammalt känt ställe igår eftermiddag för att se om där fanns någon svart trumpetsvamp att finna. Det är minsann inte varje år jag varit där men jag blev triggad häromsistens att göra ett återbesök för att "bevaka mina intressen", nu när nederbörden vattnat så gynnsamt och troligheten därmed öppnat upp.

Jag minns exakt från förr under vilken hasselbuske det var som svampen brukade stå mest rikligt och jag tar vägen dit först. Är det så, blir det är mödan värt att ta sig vidare i området. Det finns många hasselbuskar även om inte alla bjuder till. Jag undrar vad det är som styr?

Jomen, där står några små buketter av svart trumpetsvamp precis som jag hoppats. Ergo, det är läge att söka vidare.

Det är inte bara svampen som vaknat till liv efter regnen. Mängder av "mördarsniglar" har intagit området. Överallt är de och alla är de fullvuxna, stora och kärlekskranka. 

"Kärlekshjulet".

Ett tiotal kopulerande par ser jag. Det är förstås vackert på ett eteriskt sätt men jag gläds minsann inte.

Några kantareller finner jag och en sen finluden stensopp. De hamnar förstås i hinken. Däremot lämnar jag ett stort gäng fina riskor som jag är osäker på. Jag smakar på trattkanten och känner ingen skarphet, tänker att de kan tillhöra gruppen mandelriskor men jag är osäker eftersom doften pekar åt annat håll, kanske mot rävriska eller liknande; bäst att låta dem vara.

Men cirka fem liter svart trumpetsvamp får följa med hem till köket.

Två omgångar går till frysen och en liten andel gräddstuvar jag till kvällen för smakprov. Gudagott!

16 augusti - Dagar av annan sort

Har varit hemma mest den senaste veckan med en lätt förkylning. Paus från ateljén alltså, därav dåligt med rapporter i den här bloggen. Nu är jag emellertid på plats igen för en liten stund och passar på att datera upp mig en smula.

Sängliggande har jag inte varit. Det bär emot i det längsta. Jag har istället långsamt och omsorgsfullt målat ytterdörrarna på huset hemmavid.

Jag tog en kort paus för några timmar sedan och plockade, ännu med färg på fingrarna, av ett par liter kantareller på mitt ställe i Ombergs bokskog; det jag berättade om häromdagen. Jag stannade till vid ett av Ombergs små vattendrag som porlade som fyllt av vårvatten.

 

Nu har vi förresten precis ätit oss mätta på gräddstuvad svampanrättning av bästa sort. Gudagott!

Jag har slagit min lilla äng i trädgården. Jag använde motorgräsklipparen på högsta höjd eftersom jag inte har någon lie. Nu är ängen fejad och klar och igår fladdrade en sorgmantelfjäril dit. Jag tror det var de mogna plommonen som drog, både den och alla bin och getingar. 

Sorgmanteln satte sig att vila en stund i plommonträdets bladverk och då passade jag på. Visst är det en av våra vackraste dagfjärilar.

Jag kan inte låta bli att visa det officiella fotot av vårt äldsta barnbarn Ella Björkman som hon presenteras för fotbollsvärlden när hon nu tar plats i Sundsvalls Damfotbollsförening, SDFF i division 1. Hon anlände upp dit i förrgår och ingår i startelvan mot Gävle i cupspel redan imorgon.

Stolt morfar håller tummarna för succé!

Imorgon tänker jag pröva boule igen. Det är mer än ett år sedan som jag senast tränade med min klubb Lejonkulan i Linköping. Min fot har läkt tillräckligt för en test, tycker jag. Det känns spännande!

Det var väl ungefär allt, utom det där med regnet förstås. Vi närmar oss nästan 200 mm på en månad. Detta måste ju få en egen notering. Det räcker väl nu, vårt landskap är vattensjukt.

 

8 augusti - Mitt i stormen

Klockan var halv åtta om kvällen när jag klev ut i busvädret från ateljén igår. 

En tornseglare svepte förbi mellan hustaken alldeles nära mig. Så trevligt, tänkte jag, att du ändå är kvar trots det här busvädret. Jag tittade upp mot den vindtrasade gråhimlen och upptäckte några till och sen var jag än tittade, var det plötsligt tornseglare överallt.

De kom alla från samma håll, från nordöst och stångade sig blodiga mot det hårda sydvästvädret för att försöka tränga igenom till den andra sidan fronten. Som små prickar högt däruppe ner till de nära mig som sökte en smula lä mot backen var det kämpande fåglar i en stor gles bubbla. Det gick inte att räkna dem. Då och då virvlade de runt i vida svängar för att hämta ny fart, tog höjd och försvann. Men det gick inte. De kom ingenstans. Och ändå, tänker jag, lufthavets mästare.

Det var ett mäktigt skådespel som tog slut när flocken svängde av med vinden och försvann i en väldig hastighet mot sydöst. Sökte de en ny framkomlig luftväg? Hur skulle det lyckas för de nyflygga ungarna däruppe? Skulle de kunna klara detta extremväder. 

Och var är flocken idag, så tänker jag just nu.

8 augusti - Stormen Hans knackar på.

Den var visst inte riktigt stängd - utedörren till ateljén. Stormen Hans, döpt i Norge, knackar på hårt. Jag går och stänger till rejält.

I trädgården hemmavid är gräsmattan full av Opaler, plommon. De rasar ett efter ett eller egentligen många åt gången, när vinden och regnet ruskar om grenverket. Det blir mycket att kratta bort när allt lugnat sig och jag tänker på nyheten från igår, att svenska folket bara äter upp 10 % av sina trädgårdars frukt. Det gällde visst äpplen specifikt, men ändå, och de, äpplena, faller förresten också hemmavid, brådmogna och hårda. 

Mot naturens egna krafter har vi inget att sätta emot. Jo förresten! Jag rensade alla hängrännor, ledde stupröret från den redan överfulla regntunnan ut över gräset och såg till att garagetaket och dess igensatta sil kunde ta hand om riklig nederbörd. Alltid något.

7 augusti - Efter dagar av regn

Efter regn kommer solsken, brukar man säga. Idag lättade de tunga molnen över bygden. Värmen steg, nästan djungelfuktig, till nära 25 grader och kontrasten till veckans tidigare höstruskväder var total. Hundra mm nederbörd i bullrig åska har rasat ner över landskapet på mindre än en vecka. Det torde väl vara nog? 

Vetet svartnar på Östergyllens åkrar. Skörden blir omöjlig på vattensjuka lerflak. Kanske är det ändå inte katastrof med just vetet eftersom det nog redan är sålt, oavsett kvalitet, till Norrköpings etanolfabrik. Så har det åtminstone varit föregående år, att den bördiga östgötamyllan skandalöst nog inte alltid brukas för att producera mat, utan drivmedel mest.

Disevidån är dräktig som på våren. Lerigt vatten rusar fram under bron och fyller Tåkern över sina bräddar.

Hela landskapet blir vattenfyllt, vattnet svämmar över alla låglänta partier och skapar små speglar i landskapet, där vattenspeglar annars inte brukar finnas. 

Eftersom vädret är gott känner jag inspiration att göra en målarresa i det där landskapet, så jag packar min ryggsäck med alla attiraljer, ett torrspänt ark Saunders Waterford, 300 grams akvarellpapper på  kartong, färger, penslar och en fällbar stol. Sålunda drar jag iväg.

Jo just, jag glömde säga, att jag har tejpat arket till fyra små studier. De är ungefär 18 x 13 cm och så här blev resultatet:

Nu när jag är färdig med inlägget upptäcker jag att jag har daterat dem en dag framåt. Men det är ju petitesser. 

Imorgon är ny nederbördsvarning utfärdad av SMHI. Det gäller att passa på.

6 augusti - Hawkey Franzén vid flygeln

Vi var alla tagna av den starka konserten Hawkey Franzén bjöd oss i torsdags, på Ödeshögs Kulturskola, i ett arrangemang av Ödeshögs konstförening.

"Hur kan vi bygga en bro" var inte det första framträdande på flygel som Hawkey har gjort med sina sånger och texter, det kunde han berätta för oss alla som var där som dock inte visste bättre än att han är en mästare med gitarr. Nu fick vi veta med besked att pianospelet minsann också är väl integrerat i hans kunnande. 

Med handskrivna "noter", men utan musikaliska sådana, berättade Hawkey om sitt livs resa i musik och teater och om sin önskan att ett långt arbete därmed, skulle fungera som en bro mellan människor genom budskapet om kärlek, om politisk medvetenhet och om miljöengagemang, allt genomfört till ett vackert, starkt och fritt ackompanjemang där vi kände igen många av Hawkeys egna verk. Något lite felslag fick oss blott att inse att det som skedde på scenen var på riktigt! Det hela blev verkligen fantastiskt. 

Ca 20 personer var vi i publiken och därmed blev den lilla lokalen ändå ganska välfylld. När Hawkey avrundade sitt framträdande, starkt i spel och sång på sitt karaktäristiska sätt, ville ingen av oss att konserten skulle vara slut. Många av oss insåg med tårar i ögonen att vi varit med om något verkligt annorlunda, något unikt. Lyckliga vi som var där!

Nu önskar vi att Hawkey orkar fortsätta på inslagen väg, att han snart igen ordnar med ett nytt framträdande, så att många fler kan få ta del av en riktig mästare, Ödeshögs egen "sing&songwriter".

3 augusti - Ombergsvandring i regn

Ok - vandring är väl att ta i, med min fot. Men jag tar hjälp av en krycka och hankar mig fram i den blöta bokskogen på södra Omberg med hink på armen i syfte att kolla upp mitt lilla kantarellställe, så undangömt och annorlunda placerat. Tänka sig, att det är under de skuggande bokarna i en förna av svarta ollonskal och slipprig bladmassa som de sticker upp. Det tänkte jag nog aldrig, då för ett par år sedan, att det skulle kunna växa kantareller på det sättet - vitgula, täta, torra och köttiga sommarkantareller av en annorlunda variant.

Och regnet då, jo, det börjar lätta just när jag träder in i bladsalen, men bokstammarna är glänsande stålgrå med svarta strimmor och spännande knölar. 48 mm regn hällde jag ur mätaren igår och tidigare idag har det kommit en handfull ytterligare. Det börjar kännas som tillräckligt nu. Även jag längtar efter sol och värme!

Kantareller finner jag några små ynkliga av en valnöts storlek som störst. De får bli kvar en vecka till. Men, vad gör jag nu med hinken!

Jag fyller den med blöt bokskogsförna och tänker att det kan bli perfekt för att plantera några slitna orkidéer i. Jag har i ateljén min mors gamla guldfiskskål och nu får jag idén att fylla den med några överblommade plantor Phalenopsis. Det kan säkert bli vackert och bra och där kan de få uppleva ett nytt gott liv och åter komma till blommig skönhet. Det där kommer jag faktiskt på under min lilla vandring i bokskogen på ett regnigt Omberg.

En annan sak jag kommer på, en tröstrik sådan, är att jag plötsligt minns min kantarellpromenad för nästan exakt ett år sedan just här. Hur ont jag hade, att jag nästan grät där jag stapplade fram och att jag precis där och då bestämde mig för att nu var det avgörande dags för den där operationen som jag skjutit framför mig i nästan fem års tid. Det gick helt enkelt inte längre. Beslutet togs och operationen blev av redan inom en månad. Jag hade ju en lång kötid bakom mig och blev prioriterad.

Det tröstrika är alltså att jag trots mitt gnäll idag över den sega läkningen och smärtan jag ännu känner då jag stegar fram med silverkryckan, måste tillstå att det ändå är något bättre nu efter operationen än innan. Och läkningsåret är ju inte över än. Jag ger kanske foten två månader till innan jag ringer om råd.