- Har du hört att ärtsångaren har börjat sjunga igen i trädgården, säger Ulla. Har den något nytt på gång?
Jo, allt flitigare började hanen sjunga igen för några dagar sedan. Det var i maj senast vi hörde den, som det brukar vara, med full fart runt om i områdets häckar och därför överraskar det oss att han har börjat om på nytt, så här mitt i sommaren.
- Det måste ju vara tecken på en andra kull, svarar jag.
Ibland kommer sången från körsbärsträdet, eller som nu i dagarna, från området vid våra stora bolltujor intill dammen. Här har den suttit den senaste tiden och envist hamrat på sin skallrande visa.
I förrgår så, när vi satt i vårt inglasade uterum, var hanen plötsligt alldeles utanför glaset. Han hoppade runt på ett väldigt nyfiket vis och jag gick dit och fick se att där låg en död ärtsångare, som uppenbarligen hade flugit rakt in i glaset, trots våra påklistrade siluetter och allt. Den var bortom all räddning, på gränsen till torkad och mumifierad, så den måste ha legat där minst någon dag redan. Ändå var hanen där hela tiden, nära mig, nyfiken och bevakande och ville knappt flytta på sig fastän jag var där.
Jag tog upp den döda fågeln i handen. Det var en hona. Hans hona! Partnern! Jag tog undan henne, gömde henne inne i dammens vegetation, men hanen blev kvar, for runt och fortsatte sjunga, har fortsatt sjunga och gjorde så, ännu så sent som i morse, minst tre dagar efter olyckstillfället.
Vilket tålamod, vilken längtan, vilken sorg!
Sörjer ärtsångare?
Jag tror så, på sitt eget sätt naturligtvis. Vi människor tenderar att väga allt mot det mänskliga och där gör vi fel ibland. Men beteendet som den här ärtsångarhanen uppvisade ger mig rysningar av förståelse och medkänsla.
Allt om natur vet vi sannerligen icke. Inte om djurs känslor och förmågor, eller kanske inte ens att ärtsångare troligen mäktar med två kullar per år.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar