Midsommaraftonen den 19 juni, i härligt sommarväder med behagligt bad i Lilla Rengen, med "Små grodorna" runt stången och till ett frikostigt middagsbord, firade Ulla och jag tillsammans med dotter Karin och familj i Brokind, söder om Linköping, en sommarfest som var så där varm, lugn och skön som den blir några gånger i livet. Jag känner stor tacksamhet för att man får vara med om sådant!
Det som ändå får mig att berätta mer om detta i Naturlig dagbok är emellertid något som hände under den här dagen, vid sidan av det stora firandet.
Karin kom nämligen upp från badet med en ekoxe i famnen. Det var en stor och kraftig ekoxe-hane med väldiga käkar. Den var vid god vigör och efter vederbörlig fotografering släpptes den åter till frihet på en stor ek i närheten.
Karin med den fina ekoxe-hanen i famnen.
I Östergötland söder om Linköping finns ett av Europas förnämsta och största områden med gamla och grova ekar, som mer eller mindre dominerar landskapet och därför fått epitetet "Eklandskapet".
Länk till mera information om "Eklandskapet".
I eklandskapet kan man faktiskt säga att den här, verkligt förnäma skalbaggen ekoxe, Europas största, är tämligen allmän, åtminstone vissa år och detta är verkligen något vi, alla östgötar, ska vara både stolta och glada över.
I år, berättar Karin och Micke, har de noterat ovanligt många ekoxar i området.
En av alla ekoxar som Karin, Micke och barnen har sett i Brokind under året. Foto: Karin Björkman.
Tyvärr har familjen också sett väldigt många döda ekoxar i år, eller i värsta fall ännu levande, mer eller mindre ätna ekoxar. De har frågat mig om tips, vem som tagit dessa, för att slita bort bakkroppen och lämna huvud och mellankropp, ännu levande, åt plågor. Men jag vet inte, utan kan bara gissa t ex, skator, kråkor eller kajor. Kanske någon som läser detta har mer kunskap i ämnet.
Det finns en tidigare koppling mellan vår dotter Karin och ekoxen. 1986 illustrerade jag nämligen "Insektsbok för barn" av författaren och vännen Göran Bergengren. Den gavs ut av Vår Skola Förlag AB och Göran och jag hade tillsammans många uppdrag där. Det bestämdes att en ekoxe skulle vara huvudfigur på omslaget, men jag passade på att lägga in min dotter Karin, då sex år gammal, i bilden, som åskådare till en ekoxe-kamp. Det blev ett bra och spännande omslag, enligt min och mångas mening.
Tänk så märkligt det är då, att historien upprepas nu, när Karin är vuxen och själv mamma. Några decennier senare i livet står hon alltså här igen med en ekoxe i famnen.
Och jag känner förresten själv väldigt fina vibbar till just ekoxar. Den historiskt varma och sköna sommaren 1955, när jag var tio år, och fick följa med farmor Alva och farfar Eric hela långa sommarlovet till Stora Askö i Loftahammars skärgård i Tjustbygden, mötte jag flera gånger, under promenader i det ännu så gott som ostörda skärgårdslandskapet, denna pampiga skalbagge. Det blev naturligtvis en alldeles oförglömlig upplevelse; en historia för resten av livet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar