Det var igår eftermiddag, när vi satt i skuggan på altanen med en kopp kaffe, som en av kvarterets alla gråsparvar flög upp i nock på grantaket, hetsigt larmande. Den vickade hela kroppen fram och tillbaka och utstötte ett tydligt "tjürr, tjürr" upprepat flera gånger.
Den varnar för "flygande fara", säger jag till Ulla, och spanar samtidigt runt i himlen för att eventuellt upptäcka orsaken till larmet.
Där! säger jag och pekar. En lärkfalk!
Den kommer svepande över himlen med kupade, stela vingar och försvinner snabbt igen. Allt är över på tio sekunder och jag skulle naturligtvis aldrig ha sett falken om inte gråsparven berättat om den också för mig.
*
Snart därpå, kanske till påtåren, kan vi lyssna till talgoxhanens enkla meddelande: "Tit - tu, tit - tu", framfört med dämpad röst då han håller en fjärilslarv i näbben. Vi har vetat sedan tidigare, att paret i vår trädgård, är igång med sin andra kull, efter att den första flög ut välbehållen från holken vid köksfönstret för några veckor sedan.
Nej, någon revirsång behövdes aldrig i år heller. Allt har gått tyst och lugnt till väga, varit inmutat och klart redan i våras och nu färdigt för barnkull nummer två, precis som det brukar vara. Men vi har hela tiden undrat vilken av holkarna som skulle bli aktuell den här gången. Förra året häckade paret i samma holk med båda sina kullar, egendomligt nog, men annars prioriteras alltid något nytt och välstädat.
Nu svarar honan på hanens signal genom att snabbt och diskret flyga ut för att möta honom. Aha, den holken är det alltså; i den låga holken bakom stubben och det är redan så långt kommet, att hon ruvar.
Vi dricker vår påtår i godan ro, känner oss som ett med naturen och hoppas nu att det går bra också med kull nummer två. Vår trädgård bidrar med sin del för talgoxepopulationens bevarande.
Och allra trevligast är det att också förstå språket. Vi hör ihop!
(Att bilderna är en dag feldaterade är en petitess som jag lastar på värmen).
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar