24 februari - På post i vintrigt landskap

Jag hälsade på vännen och naturfotografen Christer Elderud igår. Vi möttes en stund hemmavid och åkte sen vidare över slätten genom Orlunda by till Vadstena för en bit mat. Jag överdriver inte om jag säger att vi samtalade precis hela tiden om allt, från ungdomsåren vid Tåkern, ringmärkningen, vassen, skäggmesen och naturreservatet, om vännen landshövding Rolf Wirténs bortgång, han som betydde så mycket för tillblivande av Tåkernfond och därmed i förlängningen Naturum Tåkern, om ålderskrämpor, vilda planer och framtidshopp.

Här och där satt vråkar på post i smältande snö och glopp på stolpar, i buskar och trädsolitärer. De gör så numera till skillnad från då vi var unga. Då fanns inte så många övervintrande vråkar i vinterbygden, möjligen någon enstaka fjällvråk men knappast ens så och ormvråk var helt uteslutet eftersom dess övervintringsgräns gick någonstans i norra Skåne.

Sammantaget  under dagen med resan hemåt mot Ödeshög inkluderad räknade jag ihop till fyra ormvråkar och en fjällvråk. Jag har gjort ett par snabbskisser som illustration.

Fjällvråken, kompakt, stor och ljus med runt huvud, liten näbb och vänlig blick. Svartmagad och högvingad med vitt stjärtband och allmänt lite brokig i flykten.

Ormvråken är slankare och oftast mörkare än fjällvråk, fast det kan variera avsevärt. Den har vit hästskoteckning över bröstet. och är planvingad och mörk i flykten.

En ung duvhök dök plöstligt upp över bilen. Jag såg den hastigt i ögonvrån när den passerade förbi. Jag har ansträngt mig att vara medvetet "slarvig" för att försöka illustrera det sätt som en snabb glimt av något ofta blir upplevd.

Mötet med duvhöken kom alltså till i fart. Den landade sedan långt borta i en björk vid skogskanten, där den satte sig på post och spanade, som jag upplevde det, tillbaka mot mig i bilen med kikaren för ögonen.