Jag tänkte skriva lite om den tidiga våren idag. Ni vet, det där med årets första tofsvipor och sånt. Sålunda blev det en extra tur ner mot Tåkern. Längs Vätterkusten där vinden låg på från sjön var det sju grader varmt och i lä bakom Dags mosses tallridå var det hela nio grader plus. Otroligt! Dimmoln låg först tätt över himlen men så öppnade sig ljusa gläntor över Omberg. Det blir en bra rubrik till dagens kåseri, tänkte jag: "Våren kommer med blå himmelsflikar över Omberg".
Men jag skippar allt det där och koncentrerar mig istället på den pilgrimsfalk, som överraskade mig där den satt en bit ut i blötan på Väversunda mad.
Men, vad var det egentligen? Jo, det tog några sekunder innan jag stannat bilen och börjat inse att det faktiskt var en pilgrimsfalk som satt där ute kurande i vinden med fötterna i vatten på den öppna maden.
Det blev till slut en lång sejour med fågeln. En timme blev jag kvar på vägkanten tillsammans med falken medan flera bilar passerade förbi. Ingen förstod fast jag pekade mot den fina gästen, men man morsade vänligt tillbaka.
Hon, ja det var en gammal hona kunde jag förstå, satt där tålmodigt vilande men samtidigt hela tiden spejande i olika riktningar. Hon sträckte på sig då och då, lyfte vingarna och gungade till i vinden men föll tillbaka i vilandet.
Två kråkor upptäckte henne och varnade med långdragna kraxanden med rullande "r". Hon sjönk bara lite djupare i positionen och kråkorna drog vidare.
För några dagar sedan inhandlade jag en ny men enkel skissbok i hårda svarta pärmar. Den fanns nu och hädanefter lägligt i min bil. Nu kom den till användning för första gången; ingen dålig start för den boken. Någon tubikare hade jag dock inte med, så allt fick genomföras på enklare manér genom memorerande studier av falken i handkikaren, för att därefter fästa intrycken av den med blyertspenna på papperet. Det är ofta så jag faktiskt jobbar i fält och det är en metod som får mig att skärpa minnesförmågan och kopplingen mellan hand och hjärna.
Ibland tog honan några steg och lyfte fötterna över vattnet. Jag såg inte några ringar om tarserna och tror bestämt att hon var omärkt. Fötternas långa tår var slående, hon hade lite som av "Jan Långbenfötter", om ni förstår hur jag menar.
Hon lyfte ett par gånger mot vinden men landade igen en bit bort men efter en timmes rast var hon redo för gott. Hon lyfte, gjorde en sväng bort mot Väversunda kyrka, kom tillbaka över mig i bilen och försvann sedan ut över sjöns vassar och försvann i diset.
Hemma i ateljén har jag lagt på några färgaccenter på studien, så nu är det fina mötet med en pilgrimsfalkhona vid Tåkern idag dokumenterat och bevarat för evigt i min nya skissbok. På första bladet minsann!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar