16 februari - Memento mori...

Ett styng av nostalgi griper mig på restaurangen i Skultuna Mässingsbruk varje gång jag träder in. Jag kan inte låta bli. Jag sätter mig en god stund framför det stora fotografiet och försjunker i djupa tankar om liv och existens, mitt eget liv jämväl.

Hundra gubbar, åldermännen sittande på första raden, men många av de andra väldigt unga gubbar och en del gubbar som är ynglingar och borde ha fått gå kvar i skolan, står uppradade mot väggen till bruket inför den inhyrda fotografens alla order. Det är en viktig och allvarsam stund. Alla är tagna och stolta i stundens allvar, men man kommer direkt från sitt slit; inget krusidull med det.

Alla har de huvudbonad, för att kunna hälsa ordentligt på överheten, de flesta har keps som det anbelangar "simpla sjåare", en karl har plommonstop som hade mer av helgkaraktär, en sitter med "krimmelmössa" i persian i framkantens centrum, några, men inte många har skärmmössor, de är troligen chaufförer och nere mot vänsterkanten i bilden, som tyvärr har hamnat utanför mitt foto, står ett par i rock och hatt; förmännen säkert. Men höjdarna:  direktören, kamreren och de kvinnliga sekreterarna finns inte med. De var kanske för fina i sammanhanget och finns säkert på ett annat, eget foto.

Strama, slitna och med ingrott smutsiga ansikten och händer berättar bilden om karlarnas slit i verkstaden bland ugnar, smältdeglar, gjutformar, pressar, sågar, lödkolvar vid arbetsbänkar i en ohälsosam miljö, kringvärvd av sot, rök och hetta. Här formades ljusstakar, båtbeslag, kokkärl, brandsprutor, medaljer, mortlar och en massa annat i mässing, koppar och zink i blandning, inte så mycket av krimskrams och utsmyckning då, på den tiden, utan troligen mera av det nödvändiga, hushålleliga och användbara. Mässing var en bruksmetall!

Men det fanns förstås generationer innan dess, som gick mera i arméns tecken, i form av kanoner och vapen, sablar och lyktor men där hade utvecklingen sprungit vidare mot stål och pansar.

1607, på order av Carolus IX Rex, grundades bruket i den vackra Svartådalen 15 km norr om Västerås. Idag är platsen en av Västmanlands mest besökta turistorter. Det har varit  både upp och ner genom åren, men just nu är ruljansen åter igång med full fart. Mässingen står högt i kurs, det märks på auktionerna runt om i landet och i TV, framför allt om stämpeln "Skultuna Bruk 1607" finns med i sammanhanget.

Men tillbaka igen. Med min hustru Ulla, som ju är uppvuxen på orten och har sin gamla mor Brith, 102 år, kvar i livet, blir det flera besök varje år och nästan varje gång tar vi en sväng till Bruket i Skultuna. Varje gång, medan Ulla kollar priser och nyheter, handlar presenter och slår in paket, så sitter jag där igen, framför det stora fotot och filosoferar, försvinner i tankar om livet och varat.

De har ju också levt, de där männen på fotot. De har haft sina liv på alla de olika sätt som liv kan levas. Varje karl har en historia värd att berättas; en roman, en sång, ett öde av alldeles unik karaktär. Och bakom varje person på fotot finns en familj, en hustru, barn, släkt och vänner i sorg, i alldaglighet, i slit, i älskog och i lust och glädje. Och nu. Nu är de alla sedan ganska länge,döda och ofta även glömda.

Ta en titt in i deras ansikten, sök ögonen och titta nära, jag tror att bildkvaliten duger. Då blir du med om en resa in mot okända mål i en nostalgisk tillbakablick som ger styng av lite svårmod i både hjärta och hjärna. Det kan vara värt att begrunda själva livet ibland, tycker jag, precis som den där romerske kejsaren, vem det nu var, som alltid hade en slav som följeslagare, en slav som, åtminstone enligt legende ständigt upprepade "Memento mori - Kom ihåg din dödlighet".

Och jag? Jag återkommer!