måndag 23 januari 2023

23 januari - Tåkernis

Isen knakar. Ett par stamp räcker för att den ska gå i kras trots en tjocklek på tre cm. Det är snöns fel, snön som föll häromnatten just när vattnet frös, isen blev grå och ogenomskinlig, spröd och bristig.

Man kunde tro annars, från avstånd, precis som mannen nu säger, han som vänder åter från bryggan vid fågeltornet, att "det ser ut som en någorlunda bra skridskois". Men alltså inte!

"Nej, den håller inte. Jag får vänta några dagar igen. Och är det inte så att det är vatten därute mot Lindön, kanske är det uppe på isen. Där kan det blir bra skridskois om nu kylan väljer skarpare vapen".

Det är mäktigt att se ut över Tåkern en sån här vintrig dag, isvidden, tomheten när den ännu fuktiga kylan biter i kinderna och då allt, precis allt utom själva vassen, går i grått, och där Lindön ligger ankrad som ett blågrått skepp borta vid horisonten.

Man tycker till en början att det mesta är både öde och dött, men pilfinkarna tjattrar vid fältstationens fågelmatning, ett par korpar flyger förbi och enstaka talgoxar och blåmesar lättar ur vassens virrvarr när vi passerar på spången. Men inte ett enda skäggmespip hör vi idag tyvärr. Vassvipporna är frostiga och svårätna.

Det är emellertid en flock fåglar där ute på isen. Trastar, ett tjugotal, som  snabbvingade och nervöst flyktiga drar förbi tätt över istäcket, landar, skuttar fram några hopp, plockar i sig något ätbart och sticker vidare. Det är björktrastar.


De finns där, björktrastarna, knappt observerbara i ett obeväpnat öga eftersom de håller sig på gediget avstånd, men i kikaren kan jag studera både utseende och beteende mera i detalj.

Björktrasten är en vacker fågel i mina ögon. (såld)

Vad de äter går ju omöjligt att säga men av erfarenhet vet jag att isar och strandmader ofta hyser en ansenlig mängd vintertålig leddjursfauna. Det kan vara spindlar, fjärilslarver, flugbaggelarver, tvåvingar och hoppstjärtar, ofta fler än man kan förstå när kylan ändå biter såsom den gör. Där har vi svaret på björktrastarnas intresse.

Fast ändå. Det här med övervintrande björktrastar, där förresten små sällskap av starar också hänger med, är egentligen en ny företeelse. När jag var ung fältbiolog fanns inga övervintrande björktrastar i hembygden. De var alla flyttfåglar. Dessutom var björktrasten, eller snöskatan som den då mest kallades inte alls vidare omtyckt. Såg man en så sköt man den. Ja, inte jag förstås. Det var verkligen illa på den tiden men så mycket bättre nu!


4 kommentarer:

  1. Så fin björktrast! Minns namnet snöskata från barndomen men björktrast är vackrare namn tycker jag. Vi hade ett bo i en stor lönn precis utanför balkongen, var roligt att följa dem. De fanns där ett par år.
    Nu förra året byggdes ett jätteskatbo där istället och det blev en stor skatfamilj. Redan kommer ett skatpar och lägger dit någon kvist igen, sitter och tittar. Får se vad det blir. Tänkte att boet skulle rasa i vinterstormar men är kvar.

    SvaraRadera
  2. Björktrastens rykte som jordgubbsmarodär var väl det som förr fick en del att hata den. Ungfåglarna käkar gärna jordgubbar i flock om tillfälle bjuds.
    Går man lite längre tillbaka i tiden var björktrasten sinnebilden för begreppet "Kramsfågel". Jag kommer ihåg hur jmin farfar sköt "snöskator" och tillagade dem.

    SvaraRadera
  3. Ja, nu minns jag. Jordgubbslandet måste skyddas mot de hemska snöskatorna. Nät lades på.
    Kramsfågel har jag läst om och vilka mängder som sköts. Och åts.

    SvaraRadera
  4. Kramsfågel är vad jag förstår en direktöversättning från tyskan.
    Finns knappast kvar som företeelse i vårt land, men tyvärr mer eller mindre lagligt i södra Europa!

    SvaraRadera