Oh! Så är vi där igen. Ännu ett år har jag fått uppleva känslan av upphetsning när ljuset tar över. Trots den relativa kyla som varit den senaste veckan är detta ändå den fullständiga vårens egen berättelse, precis som den ska vara och alltid är och kommer att vara (hoppas jag).
Jag blir med ens min egen trädgårdsmästare och tar hand om och vårdar vinterns eftersatta blomster. Amaryllisen har jag redan berättat om, hur den kom segrande ur förfall och hot och fick nytt liv igen, men jag har inte visat hur den ser ut just nu i all sin prakt.
Och dess lite avlägsna men ändå släkting, mönsterliljan, Clivian, planterade jag om redan i höstas. Den fick ny jord och större kruka och på detta svarar den idag med friskare grönska än på länge men med avsevärt reducerad blomsterprakt. Från de ca femton flockar som varit normalt de senaste åren uppstickande bland gula och bruna, vissnande blad har den fått så mycket utrymme och liv att den nu inte behöver satsa på nödblomstring. En klase får räcka.
Men, vilken klase!
Det doftar trädgårdsskötsel i ateljén. Jag klipper av 24 gulgröna skott från fjolårets två Mårbackapelargoner, som blommade så fantastiskt på vår altan under hela sommaren 2020. Tre och tre sätter jag dem i krukor med välvattnad ny jord. Fjolåringarna stubbar jag riktigt kort, skär bort mer än hälften av all gammal jord, fyller på ny i krukorna, sätter tillbaka och vattnar igenom. Nu kommer jag att få pelargoner mer än jag själv behöver.
Vilken lycka!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar