23 mars - Förmågan att se

På Tåkerns strandängar sticker nu de första majvivorna upp sina vaxat pudrade bladrosetter för den som har ögon att se. Jag böjer mig ner för att känna om blommornas doft finns där, "hästapiss", så kallas de lokalt i bygden. Men nej, jag hitter den inte. Om en månad kommer dock doften att sprida sig subtilt över sankängen. Då får näsan också vara med.

Vi saknar bruna kärrhökar och enkelbeckasiner, ty trots att värmen nu smyger in efter veckor av kyla är allt ännu inte ifatt normaliteten. Inte heller åkergrodorna är på plats för lek förståeligt nog, eftersom nyisen har lagt sig i skuggan. Men rördrommen blåser och skrattmåsarna har kommit. 

- I fredags anlände de, mitt i Vårdagjämningen, säger Jenny på Naturum.

Fågelsjöns ljudkuliss är därmed inordnad i kännt kronologiskt schema. Men på sina häckningsholmar är de inte ännu. Flocken huserar fortfarande ute på sjöns vindblå, öppna yta, allt för att hättorna skall hinna mörkna och hormonerna mogna. Men de första grågässen lägger ägg eller till och med ruvar redan fulllagd kull på holmarna vid vasskanten.

Stackmyrorna har vaknat.

Blåsipporna väver en allt tätare blå matta på Ombergs sydvända sluttningar. Vi får ta nästa färd dit Ulla och jag, lägga oss i den solvärmda lövmattan med kaffet inom räckhåll och njuta av färg och doft såsom vi brukar varje vår. Årets bästa tid.

Trots blåsippornas lysande färg fastnar jag ändå idag för en annan nyans av blått. Det är en växt jag upptäckte för första gången i mitt liv för blott ett par år sedan och jag behövde därvid inte gå längre bort än till gräsmattans kant utanför ateljédörren.

Jag böjer mig ner och letar efter de vackra små ljusblåa blommorna som jag hoppas att finna i år igen. Och jag hittar dem, Luddveronikans bröllopssmycken med sin iriserande lyster som tycks sticka hål i mina ögon. Tänk om den grå starren på mitt vänstra öga därmed kunde botas, tänker jag. Hmm, lyckan finns att finna också i det allra minsta och visst är jag lycklig nu, jag som trots allt kan se och har förmågan och nyfikenheten att få vara upptäckare, det som var meningen med mitt liv. Och starroperationen står på snar vänt, ingen ko på isen. Det är ju vår nu.

Kommentar:

Årets bästa tid" skriver du, och hänvisar till våren och blåsippemattan. Själv föredrar jag senhösten, november månad, då det är som mörkast. i december tänds juleljusen och det hela hade kunnat bli riktigt stämningsfullt, men tyvärr har kommers, handel och vi själva (som vanligt) gjort vårt yttersta för att profanera det heliga, så julens egentliga budskap dränks i glättat bråte och krims-krams. 

Sommaren tycker jag dock är värst. Att som svensk säga att sommaren är den värsta årstiden (vedervärdigt ljust på nätterna och jag hatar alla myggor) verkar vara lika hädiskt som att säga att man "faktiskt inte gillar kladdkaka" eller som att bo i södra Sverige och säga: "Jag har aldrig varit i Ullared och har som uttalat mål att aldrig åka dit".

Sommaren verkar vara svenskens största avgud; solen skiner, alla är glada och lyckliga och plötsligt, över en natt,  har alla 1000 vänner eller fler på Facebook. Och allt står i blom. Varför är det viktigt för oss att solen skiner, allt står i blom och att alla är harmoniska extra allt?

Gunnel