onsdag 19 november 2014

19 november - "Det gula ögat"

.

Jag har tidigare alltid tänkt att Hilding Mikelssons klassiska omslagsbild till den postumt utkomna boken "Det gula ögat" av vår store naturberättare Hans Lidman är ett porträtt av en duvhök.
Men, jag har haft fel hela tiden, det ser jag först nu när jag lägger in den vältummade boken i skannern. Fotot visar nämligen en sparvhök och det förstår jag av bröstets tvära och glesa band, där den unga duvhöken istället har längsgående streck. Och även om nu en gammal duvhök faktiskt också är tvärbandad så är dess streck mycket distinktare svarta och betydligt tätare ansatta. 
Och så är det en sak ytterligare, som jag vet idag. Den unga duvhökens från början så gula öga drar med åren över mot orange eller t o m nästan rött.
Jo då, något har jag allt snappat upp i kunnande sedan jag senast läste boken och gula ögon ger mig möjligen något annorlunda associationer.

Men från det ena till det andra. Det dök oväntat upp idag igen, det där gula ögat, när jag var på besök hos vännen Göran. Därav denna inledning.

- Jag hade besök av en ung duvhökshona för tre dagar sedan och hon slog en av mina hönor inne i hönsgården, berättar han. Det är därför som det står en grävlingsfälla gillrad med sagda höna ifall du nu skulle undra. 
Kanske kommer hon tillbaka och då ska jag minsann sätta en ring om foten på henne.



Fällan är tom på hök när jag anländer och tom hela tiden som jag är där, men just när vi ska skiljas åt på gårdsplanen går blickarna åter till hönsgårdens fälla. Något rör sig där inne.
Där är en hök. Hon är tillbaka på sitt välmörade byte, den unga duvhökshonan.



Vi bär in fällan med innehåll till garaget, tar handskarna på, duvhökens starka fötter och skarpa klor är nämligen  inget att leka, och tar sen gemensamt ut henne försiktigt ur fällan.



- 92 ska hon ha, säger Göran, ett nummer större än hanen, varefter han lägger fågeln på rygg i knäet och med en tång kniper åt Riksmuséets ring om tarsen allt medan jag fotograferar.



- Så där, säger han. Du är ringmärkt och klar. Nu går du nog aldrig mer i den här fällan. Och krävan din står ut som en boll av allt kött du har ätit. Nu ska du väl kunna klara dig åtminstone till vinterns svältdagar.

Så släpper han fågeln utanför garaget och hon far genast, lågt över backen, rakt upp mot skogen på andra sidan vägen, medan korpen som sitter i hagens björk lyfter och tyst och följer efter, men på säkert avstånd. 



En duvhök är inte att leka med heller för en korp.


Tillägg den 22 november: I kommentarerna nedan berättar min trogne läsare Thord Wiman om ett möte med Hilding Mickelsson personligen, ett mycket läsvärt inlägg.

Gebbe


4 kommentarer:

  1. Hej vännen!
    Var du just där på plats så där bara av en händelse?
    Hos Göran, menar jag.
    Och dessutom en korp i blickfånget? Också det av en händelse, eller?
    Ölandsvännen hälsar givetvis också till Bergengren
    Men vad vet jag?

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Efternamnet Mickelsson gav minnet vingar.

    Träffade Hilding tursamt en gång på senhösten år 2001 i hans näst sista levnadsår. Länge hade jag funderat på en resa till Albert Vikstens torp vid Ängratörn, en sägenomspunnen sjö mitt i vildaste hälsingland. Sagt och gjort.
    Det blev några djupt präglade naturupplevelser förstås och omtumlande gå runt i rummen i Alberts torp, titta - glädjas och förundras över spontant målade väggar av kända svenska konstnärer och mängder av svartvita naturfoton tagna av mästerfotografen Mickelsson själv. Foton på Albert, Wilhelm Moberg, Ivar-Lo, Albert Engström och många andra som ibland (ganska ofta faktiskt) gjorde sig ärenden till hälsingland för att hälsa på Albert i författartorpet. Sitta ute, njuta naturens skönhet, närhet till sjö och tystnad. Torpet fick Albert utav många bidragande författarvänner som gåva på sin 50-årsdag 1939.

    Senhöstdagen till ära, Hilding själv sitter vid köksbordet och tecknar på en fiskgjuse, en fågel han aldrig sett vid Ängratörn fastän han varit där mycket sedan tidigt 50-tal! Klentroget tittar han på mig när jag berättar att just en sådan fågel var det första jag såg när jag anlände sjön, ryttlade en smula gjorde den också. Tänk hur det kan vara ändå - naturen är allt bra spännande. Ingenting kan tas för givet. Allt kan hända. Hilding dröjer länge med blicken mot vattenvidden utanför glasrutan, reser sig snabbt och synes upplivad av nyheten. Hilding kokar kaffe ("författarkaffe" hette det alltid på Alberts tid), är snäll och vänlig still going strong en bit över 80 år. Han berättar anekdoter, andras och egna möten med berguvar och lappugglor runtom i hälsinglands skogar - och lite om Alberts äventyrliga liv och resor. Jag blev till slut nästan tvungen att nypa mig. Idag känns det helt overkligt. Ett märkvärdigt minne!

    SvaraRadera
  3. Stort tack Thord för att du utvidgar mitt vetande med intressanta kommentarer.
    Jag har aldrig mött Hilding Mickelsson åersonligen men har genom vänner i Bollnäs varit liksom "nära" honom.
    Det finns en air av mystik kring många människor. Hilding är en sådan, Hans Lidman ännu en, för att inte tala om Albert Viksten. Hans bok "Bäverbäcken" är en klassiker som jag bara älskar att lösa om och om igen. Och, se där! Härmed dyker en annan härlig människa upp, nämligen Eric Palmqvist, som har gjort omslaget till den utgåva jag har i bokhyllan, och honom har jag träffat.
    Jag tror att jag ska berätta om det mötet. Det är det värt, så jag ber att få återkomma.

    Tack en än gång Thord!

    SvaraRadera