27 maj - Kväll vid mitt innanhav

.
I solnedgången har jag vandrat ner till Vätterns strand. Jag är ensam. Inget som stör. Bara jag med naturen runt omkring. Det är alldeles lugnt med viss kvardröjande dagsvärme som blandas med osynliga stråk av begynnande nattköld. Jag vadar fram där mellan hundlokor och maskrosor längs stigen vid den mörka ån och ut till skären, de havsstrandlika, till mitt eget innanhav.

Jag sitter en stund på ännu solvarma klippor och kisar mot vågorna som välver sig mjukt över porfyren vid vattenlinjen. I rakt lod under solen som ännu står över horisonten blir den svarta stenen till guld.

Över vattnet bort mot Omberg ser jag Strand blänka vitt ur bladdunklet på Ombergs mörka tunga. Där borta vet jag att pilgrimsfalken vilar i sitt bo. Från Turisthotellet över viken kommer röster som klingar hörbart ibland, men lika snabbt svajar bort i takt med att luftlagrens resonansbotten och ledningsförmåga kommer och går.

Trutarna på det ytvattenlåga skäret långt därute gal och klunkar. Havskänslan är påtaglig. Strax intill på högre stenar ligger ett femtontal gråtrutreden under ruvande fåglar.
Ovanför mig men ändå på låg höjd breder det mjuka gräset ut sig med mängder av gullvivor under blommande slån. Här borde finnas Adam och Eva. Det vore helt enkelt perfekt. Men inte! Kanske förr. Så måste det ha varit.

Med mörkret kommer svalkan, kylan. Jag är inte klädd för mer och väljer reträtten under ordnade former.
Så följer jag stigen vårdad av rådjur och enstaka människor, påtaglig endast för de som redan vet. Den leder tillbaka ner mot åravinen och försvinner för dagsställt öga rakt in i dunklet med alla dess näktergalar, lekande harr och osynliga öringyngel.

Lagom till att maskrosorna definitivt slår ihop sin gyllene blomsterskål för nattsömn är jag åter hemma.