Jag åker över slätten. Mäktiga regnbyar går, på tvärs med min resa, över landskapet, och tunga draperier av grått regn släpar sig långsamt förbi blåskuggor, solgläntor, knappsynligt Omberg och glimtgula rapsfält. Det är kallt. Under tusenmetersmolnen, svarta och hotande, är det endast sju grader konstaterar jag lika ödsligt kallt.
Tornseglarna, fåtaliga i antal, sveper förbi genom fronten, på väg mot norr för omväxlings skull, och vindkraftverkens rotorblad vevar förtvivlat för att hinna med i flykten.
Tomt och kallt är det även i mitt hjärta just nu. Jag har fått veta att min gode vän och konstnärsmentor, Mohim, inte finns på jorden mer. Han har somnat lugnt och stilla hemma i sin säng.
Jag sitter i bilen. Jag är på väg till Stugan för en stund med mig själv och mina tankar. Jag tänker tända min kakelugn och sitta där resten av dagen.
Men glädjen finns ändå någonstans långt inne i sorgen. Jag har de senaste åren lärt känna Mohims dotter, som konstnärskollega och vän och medlem i vår kulturarbetarförening. Detta fantastiska skall jag också tänka på under min stund i Stugan.
Inlägg
Jag minns fortfarande när Mohim vände upp-och-ner på vårt kök och lagade underbar indisk mat till oss. Det måste ha varit 15 år sedan nu, minst. Men han är en sådan person som fastnar i minnet, vars röst man kan framkalla utan att ha sett honom på flera år. Vissa människor har "det".
SvaraRaderaStor kram, pappa!