Det upprepade, oundvikliga och mycket efterlängtade sker just nu. Våren är på väg. Detta manifestesteras genom många olika tecken inte minst genom ljusets återkomst.
Ändå är det under de här dagarna i slutet av februari ännu väldigt subtilt och känsligt. Det känns som att det kan räcka med att tala om våren för att vintern ska slå tillbaka brutalt och bestämt.
Själv tänker jag njuta när det pågår och åka ner till min stuga vid Tåkern i eftermiddag. Kanske tar jag med mig skridskorna. De senaste dagarnas värme har nämligen smält bort sjösnön och polerat den tjocka isen alldeles blank och genomskinlig och bättre än så blir aldrig ett skridskoföre någonstans.
Längs riksvägen mot Omberg tänker jag då spana efter den allra första vårfågeln att återvända - skogsduvan - den som jag brukar uppleva just här vid vägrenen i slutet av februari nästan varje vårvinter.
Med en veckas ytterligare värme kommer de första blåsipporna att slå ut och redan i mitten av mars kan det första tranparet vara på plats. Det är faktiskt så nära nu.
De har redan lämnat sitt vinterkvarter i södra Spanien.
Jag var där för några år sedan i slutet av februari, i La Serena i Andalusien och såg hur mäktiga tranflockar i hundratals, lättade från ekslätterna, höjde sig över landskapet och påbörjade resan mot norr för att två till tre veckor senare landa i vårt längtande landskap.
Inlägg
När du vinklar det så här poetiskt och vackert är det ju nästan att man tycker att snöblasket just nu är riktigt trevligt, pappa!
SvaraRadera