10 maj - Smått och gott i början av maj

Min äng hemmavid har kommit några år längre än den vid ateljén och utvecklingen är fantastisk. Gullvivorna är nu så många att jag med gott samvete kan plocka in små buketter. Fem till tio stjälkar räcker bra och får doften att sprida sig mjukt över hela köket.

Nedan är en sådan liten gullvivebukett på köksbordet, hämtad från vår egen vackra lilla äng. 

Lägg märke till de två olika varianter av gullviveblomma som finns i alla naturliga bestånd. De med pistillen längst fram i kronpipen, Nr 1. och de med ståndarknapparna längst fram, Nr 2. Detta för att arten kan ta hjälp av  pollinerande insekter med korsbefruktningen. Kolla gärna dina egna gullvivor!

Våra sparsmakade odlingarna tar sig endast sakteligt i vårens relativa kyla och avsaknad av regn. Men maskrosorna frodas på grusgången till trädgårdslandet mer än man ville önska. Det är vackert ändå.

Inne i ateljén blommar det också. Mina kaktusar i skylten som jag försöker få att blomstra till konstrundan, tycker att den är för sent lagd i år, avhängig Kristi himmelsfärdshelg som den är, och har slagit ut i förtid. Vackert så det förslår!

Mina vackra kaktusar i blom!

Förra sensommaren stoppade jag en fruktskida av växten buskvicker i min ficka under ett besök i Ombergs branter. Möjligen inte helt tillåtet, men ganska oskyldigt anser jag. Där var fyra små brunsvarta ärtor i skidan, vilka har fått ta vinter i mitt kylskåp sedan dess, för att sedan komma ner i jord för en månad sedan. 

Planta av buskvicker.

En ärta grodde av de fyra och den har nu vuxit upp till en decimeterhög liten planta med små vackert rundade gröna blad. Jag har satt ner en liten kvist för att den ska kunna slingra sig uppåt. Som vuxen blir den mer än meterhög med otroligt vackra små karminröda ärtblommor. Jag får väl se vart det tar vägen och om den ens kommer att överleva. Ut ska den väl så småningom, har jag tänkt.

Annars är det ju så, att mitt omfattande och ambitiösa oljemåleri tar det mesta av min kraft och tid. Det är full satsning ska ni veta, och arbetet är ständigt närvarande, tyvärr lika mycket när jag försöker sova. Det är fjorton dagar kvar nu tills allt ska vara färdigt. Därefter ska jag vila och umgås med hustrun som den senaste tiden inte har träffat mig så ofta varken fysiskt eller mentalt, om ni förstår hur jag menar. 

Konstnärspartnerns dilemma!

Anonym kommentar: "Härlig levande beskrivning av dagsläget. Ser fram emot DAGEN K rundan".

5 maj - Min skäggmeskompis är borta

"Min bostad, tegelhuset vid Kyleberg, blev ett verkligt nav för naturintresserade. Alla kom och gick som vore de hemma. En dag stod Lars-Åke Gustafsson och Jan-Owe Wilbäck på förstubron. Det var om eftermiddagen den 29 juni 1972. De ville ha mina råd om vilken kanal som var bäst lämpad för att ta sig ut i syfte att studera och samla in växter från Tåkern. Lars-Åke var tidigt en mycket framstående botaniker, vilket var udda i sammanhanget, där allt annars kretsade kring fåglar och ringmärkning och Janke var min polare under fältstationens pågående inventeringar. Jag berättade om de flatbottnade stakekorna som låg under alarna vid Renstad kanal. De gick nog för sig att få låna några timmar för ett så lovvärt ändamål. Prova att hitta dit.
De kom tillbaka igen mot kvällningen denna förunderliga sommardag, med andan i halsen och upphetsning lysande i ansiktena.

”Vi tror att vi har sett skäggmesar”.

Dagen därpå den 30 juni for vi ut i ekan Janke och jag, stakade oss fram genom kanalen till vassbältet där de förmodade skäggmesarna hade observerats. Nästan omedelbart fick vi kontakt med flera individer. De var alla ungfåglar, ganska olika de skäggmesar som då fanns att tillgå i fågelböckerna; inte konstigt alls att Janke och Lars-Åke varit osäkra.

Undertecknad och Janke på skäggmesspaning i Tåkern 1972. foto - Christer Elderud.

Nu var de här, skäggmesarna, som vi under flera år hade längtat efter och fantiserat om. Nu hade de äntligen hittat till Tåkern och från den här dagen blev sjön aldrig mer som tidigare. En enastående historia om en fantastisk fågelart tog här sin början och den som var med som upptäckare, var Jan-Owe Wilbäck, då Janke kallad, idag Janne Vilbäck läser jag i dödsrunan.

Janke i ekan, Tåkern i juni 1972. foto - Christer Elderud.

Nu är han borta, min gamle skäggmesvän Janke. Mörkt sammetsögd och med mjukt dalmål i rösten, en ödmjuk och vänlig själ som syntes ganska exotisk i vårt sällskap av killar med genuin Mjölbydialekt. 

Jag fick veta om hans bortgång igår. Han dog lugnt och stilla hemma i Borlänge dit han tidigt flyttade tillbaka. Det gjorde att vi tappade det mesta av kontakten, men jag har ofta, i mina många möten med Tåkerns skäggmesar, tänkt tillbaka på den märkliga dagen i juni 1972. Det var nämligen inte bara Tåkerns historia som skrevs om. Det gjorde även min!

4 maj - Rapport från en liten äng

Jag hann precis få ut en liten skylt på min lilla äng vid ateljén förra veckan. På kvällen hamrades den ned på plats och alldeles som befarat kom kommunens stora åkklippare och körde över allt, allt utom min äng tidigt morgonen därpå. Det blev så intuitivt och så bråttom att jag stavade alldeles galet på "Stopp", men nytta gjorde det ändå. 

Gebbes äng.

Tre år har jag kämpat med ängen, ibland mot kommunen, ty varje vår har den klippts ned och jag har fått återanmäla undantaget som vi överenskommit: byråkratins kvarnar mal långsamt och någon genomarbetad policy från förvaltningen om att främja alternativ till gräsmattor har inte tagits - ännu! Men, så fort jag får kraft och tid tänker jag ta tag i det hela mera genomarbetat och långsiktigt.

Än så länge är ängen i sin linda, ofärdig och "gräslig" men undan för undan ökar artantalet och kvalitén och jag följer allt noga och dokumenterar det som händer.

Årsplanta av höskallra, den suddiga i mitten.

Nyss gick jag runt och kollade om jag möjligen kunde påträffa några årsplantor av höskallra som jag frösådde i höstas. Ursprunget på dem är Öland men de har gått via min egen äng hemmavid, där höskallrorna gjort oerhörd nytta genom att begränsa gräsens tillväxt. De lever som halvparasiter och suger näring från gräsens rötter nämligen.

Med ögonen på skaft kunde jag inte heller undgå de pyttesmå nålsticken av varierande blått i ängsvegetationens mikrokosmos. Överallt fanns de, de små veronikorna: fältveronika, glansveronika, åkerveronika och murgrönsveronika. 

Vårveronika - akvarell av  Gebbe Björkman, en dag feldaterad.

Men, den minsta av dem alla, endast ett par centimeter hög, fick följa med in i ateljén för avbildning. Det var ett fint exemplar av vårveronika, som nog har en av vår floras absolut minsta blommor. Liten men naggande blå, kan man väl säga! 

1 maj - "Köksvägen" - ett nytt impressionistiskt verk.

Sakteliga känner jag att jag nog ror det hela i hamn ungefär som tänkt till Konstrundan. 

Den här oljemålningen med klart impressionistisk inspiration och i tämligen litet format har nu fått en egen inramning och känns väl då som klar. Jag har visat den, halvfärdig, i tidigare fas. 

Som alltid är det svårt att med min enkla kamera göra målningarna rättvisa i foton. Färgstick av olika slag, skuggor, mättnad, blänk och ljusskimmer gör avbildningen till ett förlorat vågspel.

Nu har den här fått ett namn också. Jag kallar den "Köksvägen". Den titeln får du bita i tills vernissagen. Då kan jag ge en förklaring men inte förr.

Kommentar fredag 2 maj: "Hej Gebbe! Jag vill gissa! Jag gissar på en mycket enkel förklaring: vägen går in i "spenaten" för att där någonstans finna några ätliga örter, i bästa fall hälsosamma; därav "Köksvägen". En underbar målning, rogivande färger! Jag hoppas att du mår bra för övrigt! Hälsning från Gunnel i Karlshamn (oavsett om detta kommer in i bloggen eller ej)!".

1 maj - Rundtur i försommaren

Rundturen går från Ödeshög, via gamla Riksettan söderut förbi Vida Vättern, Girabäcken och fram till Getingaryd, där vi svänger upp på grusvägen uppför det branta bergfallet till  Kleven. Där rastar vi till kaffe, kakor och ostkaka i underbart sommarväder, 18 grader varmt med ljumma sydvästvindar och makalös utsikt. Jag lämnar en bunt konstrundebroschyrer, ty hit kommer mängder med besökare som jag vet är sugna på att åka vidare till Ombergsbygd under Kristi himmelsfärdshelgen.

Sakta far vi därefter mot hemmet i Ödeshög på vindlande gamla grusvägar mot norr i etapper: Porsarp, Holkaberg, Munkeryd, Gyllinge, Krokek, Stavreberg, Stava, Råssholmen, Siggeryd och Gumby - vilka namn och vilken väg! Låt mig säga redan här att cykel förstås är bäst, men med ålderns och skröplighetens rätt tar vi ändå bilen. 

Bitvis far vi längs färdvägar så gamla att man knappt kan förstå, genom generationer av hålvägar, eriksgator, krigsvägar, rövarvägar, kärleksvägar och riksvägar, där många gamla svenskar av känd och okänd storhet och andra, härjande danskar till exempel, har farit fram precis som vi idag, fast oftast i betydligt beskedligare tempo även om vi mestadels stånkar oss fram på låg växel och tomgång, för ...

... det är ju så vackert. Det vackraste som går att se och uppleva i frågan om natur och landskap. Vet, att just här, i denna bygd, finns ett av Sveriges största sammanhängande ängs- och hagmarksområden; ett alldeles unikt och gammeldags brukarlandskap som ännu sköts och vårdas med stängsel och djur på beten.

Dagens ungefärliga resrutt.

Blomster- och lövprakten är svår att ta in. Den är gudomligt rik och praktfull och det blir nästan löjligt att försöka sig på en beskrivning i text och bild. Jag passar helt enkelt och låter allt vara ifred från bloggbeskrivning och uppmanar istället er alla till det självupplevda. Området finns ju här, vägarna, hagarna, blommorna och fåglarna. Passa på! Nu är tiden!

28 april - Nu gäller alternativ framåt en tid.

För en tid framåt tar det stopp med mitt stora ambitiösa oljemåleri. Förkylningen vill inte släppa och andan är trög och instängd, ej kapabel att hålla jämna steg med ambitionen. Risken är därför att det bara blir skit av allt och då har jag lärt mig att det är lika bra att göra något annat.

Jag passar således på att måla några små "enkla" akvareller istället. Sådana behöver jag också som alternativ vid Konstrundan. Det är ett skönt och vilande avbrott att måla med andra färger och penslar på papper. 

Det blir olika motiv har jag tänkt, inte bara fåglar, även om jag börjar så.

De små målningar i enkla IKEA-ramar är lätta att både ta till sig och med sig hem, billiga i drift liksom. Jag tänker ha ett tiotal färdiga till utställningen och de brukar gå åt. 

En annan liten serie jag redan har klar är fyra fågelakvareller i en storlek något större; också de i enkla ramar och inte så kostsamma.

Alternativ finns alltså för den som tänker sig gå vidare.

26 april - Årets första

Årets första ladusvala svischar förbi lågt över åkern i full fart mot vinden. Det är precis som det ska vara, i rätt tid och allt.

Att ur minnet försöka fånga upplevelsen på pränt är i stort sett omöjligt. Det gick så fort, en impression blott; en suddig bild ur hjärnans bildminne.

25 april - På Omberg

Vi tar till vara på dagarna, både de med regn och utan. Ungefär 20 mm har jag tömt ur mätaren för de senaste dygnen. Det är väldigt bra, nödvändigt faktiskt med den torka som varit ända sedan januari månad. Nu grönskar det i naturen, trädgården och jordbruket. Rapsen började gå i blom i början på veckan och nysådden spirar skirt ljusgrön. 

Körsbär, vårt spaljépäron och plommon blommar nu och idag i solen var där fullt av humlor och vildbin. Jag uppskattar att jag har sett minst ett tjugotal glödsandbin, stora och lysande gör de verklig nytta nu när temperaturen i skuggan ännu är låg.

Vi plockar ramslök, men får se upp för vitsippor, ormbär och storrams som står insprängda i grönskan.

Omberg har vi gästat i stort sett varje dag. Fikat har varit med och en plastpåse för ramslöken.

Grodyngel av arten vanlig groda.

Vi kunde inte låta bli att titta till resultatet av grodleken som skedde för fjorton dar sedan. Nu puttrade det solvarma vattnet av hundratals grodlarver, som låg samlade i täta, vibrerande, mörka skockar för att suga åt sig så mycket solvärme som möjligt med gemensam kraft.

Oljemålning - "Det Tåkern vi alla känner".

I ateljén jobbar jag på för allt jag kan och förmår. Det tar på psyket och orken, ska du veta, att hela tiden försöka nå det mål jag äger i mitt sinne. Konstrundan närmar sig allt snabbare och stressen börjar komma. En förkylning dessutom.

24 april - Med rosigt äppelkindad ändalykt

Frejdigt utlämnande och blott för starka psyken berättade jag för några år sedan om mina "ändliga" problem. Hur jag var tvungen att lägga mig på operationsbordet för att åtgärda besvärliga hemorrojder och hur jag till råga på allt elände bjöd in allmänheten att ta del i både ord och bild efteråt. Allt på egen risk förstås. ("En ny skavank är åtgärdad").

Somliga beundrade mitt mod, andra min brist på hänsyn och integritet. Mitt försvar var att öppenheten med information om ett allmänt och besvärligt problem kunde hjälpa mina medmänniskor. Och detta tror jag faktiskt på.

Nåväl. Doktor Yulia som opererade mig berättade att jag fortsättningsvis måste vara noga med "skötseln" för att inte få tillbaka eländet. Detta är ingen "skitsak", sa hon. Konsistensen ska vara som tandkräm och du ska smörja både innan och efter. Jag fick med mig receptet på en lämplig salva.

Salvan är slut sedan en tid efter flitigt bruk, men jag inventerade mitt badrumsskåp och se vad jag hittade som gott surrogat:

Hädanefter kommer jag förmodligen att få en extra mjuk och rosigt äppelkindad ändalykt. Det ni!

22 april - Vinrankan hemmavid

Den är väl fem år nu, vinrankan som vi planterade vid bodväggen. Den har vuxit snabbt och ger gröna, söta och kärnfria druvor, goda men små. Sorten har jag glömt bort men skörden är fin. Ännu känns det märkligt det här med vindruvor hemmavid. Det är så exotiskt, men ändå alldeles sant att jag, barn på 1950-talet, idag kan njuta av vindruvor direkt från klasen utan att behöva "Längta till Italien" - så som man sjöng och drömde då för länge sedan i skolbänken.

I januari beskar jag rankan ganska hårt. Det är alltid lite oroligt innan man vet om det gått bra vidare under vinterns lopp. För två veckor sedan började den sava ur snittytorna och hoppet återkom. Häromdagen började den grönska med små gulgröna knoppar lite överallt och snittytornas sav stelnade till gelé. Det har gått bra i år igen.

Läser jag lite extra om beskärning av druvor rekommenderas denna att utföras runt årsskiftet, inte för sent alltså, eftersom rankan då kan blöda sig till döds. 

Men jag minns ett program jag såg på TV, som handlade om vinodling vid Medelhavet, där vinets vårsavning sågs som något positivt, ett nästan himmelskt tecken - var det något om jungfrutårar? Jag letar men finner inget adekvat om detta. Jag minns visst fel.

20 apri- Painters from the North

Det började med att människor hittade mina konstverk i den digitala världen och började publicera dem i ett FB-nätverk som heter "Painters from the North" Jag blev både överraskad och glad över dessa initiativ och började fråga mig om jag inte kunde ta egna steg i sammanhanget. 

Så, nu gör jag det då och då, presenterar själv egna oljemålningar, oftast av senare datum, för att på det sättet få kontakt även med en internationell publik. Det är många nya åskådare jag numera möter, vilket är mycket glädjande och inspirerande.

"Vildsådd" oljemålning av Gebbe Björkman 2025.

Senast i raden av presentationer är en målning som jag har döpt till "Vildsådd/Wild seed". Den är ganska ny och bygger på motiv från min hembygd, där kornvallmo ibland står minst lika tät på åkern som den sådda säden p g a att man odlar ekologiskt, alltså utan kemisk ogräsbekämpning.

Jag har lagt ut denna oljemålning idag och har redan fått mycket respons tillbaka. Gå gärna in till "Painters from the North" och njut av både nya och klassiska verk av Nordiska konstnärer.

20 april - Efterlängtat regn

Mer är 7 mm har det inte regnat. Jag hade hoppats på betydligt mera under dessa kalla dagar när vädret ändå är ostadigt och grått.

Ett litet körsbärsträd finner vi ändå, trots det jag skriver nedan. Ett fågelbär som blommar i en sydvänd slänt på Omberg  först av alla.

Bra är det att körsbär och plommon i vår trädgård inte hunnit slå ut. Knopparna är stora och nu hoppas jag de kan ligga på vänt en vecka så att det inte blir som de föregående åren att de blommar i kyla och utan pollinerande insekter och därav utan god fruktsättning.

Vi är på en kort tur över Omberg och vandrar ner mot utsikten vid Västra Väggar, studerar alla idegranar och slånbuskar på nära håll. 

Här gör verkligen slånlaven skäl för sitt namn.

Utsikten från Västra Väggar mot söder är ett av Ombergs mest fotograferade motiv. Pampigt värre men inga pilgrimsfalkar idag.

Så gjorde också jag, fotade alltså!

Vi avslutar vår lilla rundtur med besök på den fina anläggningen Borghamns Strand där vi tar en god fika. I anslutning till detta får dotter Hanna för sig att ta ett dopp i hamnbassängen. Vi andra förstår inte riktigt vad som lockar, men följer henne ut i det kylslagna gråvädret.

Badet blev fotograferat men ej publicerat. Brrr!

Omberg i regnmoln är ett mera neutralt motiv.

18 april - Mitt i ramslöken

Medan Ulla, Hanna och ungdomarna fyller två plastpåsar med doftande ramslöksblad går jag omkring och letar efter mitt. Vi är på Omberg, där ramslöken ställvis står bjudsamt tät och mörkt smaragdgrön. Man får plocka den varsamt för eget husbehov då inte reservatsregler har förtur. 

Ramslök mm. Foto - Hanna Björkman.

Vi tar aldrig mycket, bara lagom till någon pesto eller aromsmör åt steken och snart är det färdigplockat och alla går vidare längs vägen upp till Höje Storäng, där ett stort gäng av arten vanlig groda lekte för två veckor sedan i ett väte längs vägen. Vad har hänt sedan sist?

Ensam med pumpande skogsduvor och en skrikande spillkråka, flyger (skulle önska det var sant) jag upp på en stock av en väldig vält alm liggande i timmerbröten som sorglig rest av den fantastiska almskog som fanns, men nu är helt borta. Idag finner man alm endast som småbusk och döende rester. 

Jag böjer mig ner och lusläser kalligrafin från almsplintborrens täta gnagspår i den silvergrånade stammen. Vackert men dödligt.

foto - Hanna Björkman.

Här sitter jag en stund omgiven av naturens lugna själ, lyssnar, doftar och snabbskissar i min bok. 

Först en ung lönntelning ...

... och sedan en alm, för ung och tunn för att vara drabbad av almdödens bett.

Då kommer de alla tillbaka nerför backen.

- Morfar! Det är massor av små grodyngel i dammen nu. Jag satte ned handen och fick den alldeles full.

16 april - Kulturstöd

Mycket glädjande och också överraskande har jag fått ett ekonomiskt KULTURSTÖD av Region Östergötlands enhet för Kultur och Bildning.

Jag har ansökt om och beviljats ett generöst bidrag för att ro i hamn en idé jag länge har närt om att ge ut delar av min omfattande blogg Naturlig Dagbok, den du läser just nu, i bokform. 

I och med det här välkomna bidraget kan jag under kommande höst och vinter ägna mig åt detta projekt i någorlunda lugn och ro och tänker att det lagom till våren 2026 ska vara klart att presentera ett färdigt alster. Jag återkommer med rapporter om arbetets utveckling.

Ett tack till Region Östergötland är väl härmed på sin plats. Jag avser att motsvara förväntningarna. Tack!

16 april - En sväng mot Motala

När Ulla har annat för sig i solfjäderstaden vid Vättern, åker jag vidare norrut, svänger in mot Lemunda vid Illersjön och kommer så småningom åter ut på Rv 50 vid Nykvarn en dryg mil norrut från Motala. En timme nytt i livet.

Vitsipporna finns där, ibland i heltäckande mattor. Men myllret i skogen gör att de nästan försvinner på foton.

Skogarna längs vägen går i grönska. Först ut är hägg, men björkarna är inte långt efter och lönnen har just börjat blomma med sin intensiva färg; en alldeles egen kulör som jag kallar "lönnblomsgrönt alternativt lönnblomsgult". Vilket som föredras är en smakfråga?

Ungefär vid Lemunda by kommer en brun kärrhökhane på jakt över åkrar och hagar. Han landar i vegetationen, vrider sitt "uggleansikte" bakom ryggen och spänner ljusgula ögon rakt in i mina. En tysta leken på riktigt. 

Strax därefter får jag förklaringen. Vätterns vatten dyker upp mellan träden och stranden bär en bård av halmgul fjolårsvass - brunhökens signum.

Jag finner en liten grusvägsstump som inte är markerad som privat, svänger in och landar vid sjökanten, där sälg och al breder ut sig i en smal sumpskog på stranden. Jag traskar igenom det gungande träsket och kommer ut till en sunkig, kanske övergiven brygga, som lutar ut över klart och kallt Vättervatten som står fotdjupt över en finsandig botten som sänker sig långsamt ut mot öarna i horisonten. Skräp som flytdynor, platsmuggar, sandaler och en fotboll gungar i strandvattnet. 

Jag är nära byn Nedralid.

Tillbaka vid bilen plockar jag en påse nässlor medan rödhaken sjunger och tre par stenknäckar röjer loss ovanför mig i körsbärsträdens toppskikt.

Då jag tittar upp ser jag Heidenstams gård Övralid på höjden ovanför mig. Jag tar ett foto av det vackra huset, men irriterar mig på masterna som förstör hela intrycket av idyll.

Sen är jag strax tillbaka och hämtar upp Ulla och då blir det fika på Ubbes. En god avslutning.

15 april - Avslut

Jag började i höstas, stod på berget vid Vättern norr om Stora Lund vid Hästholmen med staffli, duk och oljefärger. Fulladdad även med papper, penna, penslar och akvarellfärger hade jag en idé om att göra min ultimata "Ombergsmålning" - en slags sammanfattning av mina drömmars berg.

Hela vintern har jag till och från arbetat vidare på den grund jag då anlade. Idag har jag avslutat mitt verk, men ännu har jag ingen riktig distans till målningen; har svårt att bestämma mig för om det blev som jag vill eller inte. 

Men, nu är jag färdig. Nu är det över.

Jag har levt mig in i vandringen dit, längs den utstakade leden tillsammans med den längtan som jag hela tiden känner, att komma dit och vara där. 

Nästan lite ouppnåeligt och drömbart svävar Omberg över Vättern som en saga i ljuset. Allt pekar däråt. Nu går jag vidare. Dit bort!

14 april - Hemma på Morliden

Det var för en vecka sedan, som vi var hembjudna till Peter Lindgren i Stora Morliden; en genuin skogskarl och jägmästare som bytt sida och numera kämpar för en modern, ekologisk syn på skötseln av Sveriges skogar, se gärna vidare i Proselva. 

Morliden kände jag sen tidigare, gården ligger blott 50 m från Smålandsgränsen i Ödeshögs hembygds sydligaste delar. Där bodde för länge sedan en lärarkollega och dit flyttade ett kollektiv "gröna-vågare", också de lärare som var mig väl bekanta. 

Vid kärret nedanför den vackra gården på höjden häckade bygdens första tranpar. Där hängde jag uppe i en knoppande björk och spanade en morgon för att få se den sällsynta tilldragelsen, minns jag. Det var tidigt 1970-tal och tranor var ännu kända endast som Norrlandsmyrarnas unika hemlighet, så olikt från idag.

Dennadag, den 8 april 2025, blir solen vän med oss. Magnolian har börjat blomma mot sydväggens värme och gården Stora Morliden ligger skönt restaurerad, trädgårdsrik och vattenvacker i falurött med vita knutar.

Ni två som går sämre, kan ta den stenlagda gamla kyrkvägen genom skogen, säger Peter, så går vi från andra hållet och vi möts vid den kluvna stenen. Ni kommer att gå igenom skogen jag inte äger men gärna kallar min. Det är en typisk och gammeldags bondskog med stora och rika naturvärden. Jag hoppas på att den ska bli kvar som den är. Njut av er vandring!

Den gamla stensatta kyrkvägen går tvärs genom skogen.

Ni följer vägen bort till en bäck, där blåsipporna blommar.

Blåsipporna.

Bäcken.

Om ni har lust kan ni kliva över bäcken och gå ut på grannmarkens stora kalhygge. Där ser man verkligen hur stor kontrasten blir när ekonomin är i fokus.

Notera att det ligger ett torp därute. Så ledsamt och utsatt, fortsätter Peter.

Gå tillbaka en bit och sväng av mot sydost och ni går genom fin skog av olika slag. 

Vid "kluvna stenen" möts vi igen. Ett enormt flyttblock, splittrat i två.

Sen är det väl dags för en fika hemma vid huset, säger Peter.

En givande diskussion och utbyte av erfarenheter om framför allt skogsbruket av idag förs till kaffet. Därmed bestäms också att vi kommer att ses igen. Tack för fina upplevelser och en god historia, Peter.

7 april - Bonnard på Nationalmuseum

För några veckor sedan blev det besök på Nationalmuseum för att ta in Bonnards utställning med egna ögon.

Vi är på väg.

Bonnard var en av de "sena" impressionisterna, eller snarare en post-impressionist, med överdådig färgskala, nya komponistiska grepp och en frihet i teknik som både överraskade och var kontroversiell. Alla gillade inte Bonnard men han bildade skola och flera grupper skapades runt om i Europa och även i Norden.

Utställningen på Nationalmuseum, i sina sista veckor, fokuserade på kopplingen till alla dessa grupper och enskilda konstnärer i Norden som inspirerades av honom.

Nedan lägger jag upp ett litet antal foton från Bonnards utställning i Stockholm våren 2025, tagna av mig själv en solig men något kylslagen marsdag på vägen till ett för dagen lugnt Nationalmuséum.

Blev jag påverkad och inspirerad? Ja! Jag lärde mig att användning av färg helt kan sakna begränsning och att tekniken i målandet, som jag upplevde den, kan var underordnad eller t o m  bristfällig. 

Släpp loss säger jag till mig själv och Bonnard nickar ivrigt!