Den är väl fem år nu, vinrankan som vi planterade vid bodväggen. Den har vuxit snabbt och ger gröna, söta och kärnfria druvor, goda men små. Sorten har jag glömt bort men skörden är fin. Ännu känns det märkligt det här med vindruvor hemmavid. Det är så exotiskt, men ändå alldeles sant att jag, barn på 1950-talet, idag kan njuta av vindruvor direkt från klasen utan att behöva "Längta till Italien" - så som man sjöng och drömde då för länge sedan i skolbänken.
I januari beskar jag rankan ganska hårt. Det är alltid lite oroligt innan man vet om det gått bra vidare under vinterns lopp. För två veckor sedan började den sava ur snittytorna och hoppet återkom. Häromdagen började den grönska med små gulgröna knoppar lite överallt och snittytornas sav stelnade till gelé. Det har gått bra i år igen.
Läser jag lite extra om beskärning av druvor rekommenderas denna att utföras runt årsskiftet, inte för sent alltså, eftersom rankan då kan blöda sig till döds.
Men jag minns ett program jag såg på TV, som handlade om vinodling vid Medelhavet, där vinets vårsavning sågs som något positivt, ett nästan himmelskt tecken - var det något om jungfrutårar? Jag letar men finner inget adekvat om detta. Jag minns visst fel.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar