Det är säkert ganska okänt att den ädla laxfisken Harr också finns i Vättern. Den lever i sjöns kalla vatten som en relikt från istiden. Frågan är dock hur länge till. Den globala uppvärmningen har gjort att vattnets medeltemperatur har stigit med nästan två grader sedan 1950-talet då man startade en löpande mätningsserie och ökningen accelererar. Detta är mycket oroande för Vätterns djurliv; inte bara harren är hotad, så även röding, öring, sik och siklöja m. fl. arter.
Hotet uppmärksammades den 10 mars i år genom en artikel i regionaltidningen Corren. (Klicka gärna vidare på faksimil och länk nedan).
Här är även en länk till SVT-sida som beskriver problemen med Vätterns ökande vattentemperatur.
Jag minns mitt första möte med Vätterns harrar. Det var på 1970-talet, tror jag, när jag en smula badsugen i det sköna vädret vadade ut i kalsingar i det kylslagna vattnet vid Älvarums udde på Omberg och plötsligt fick se ett glest stim med fiskar som vältrade runt över den grusiga bottnen runt mina ben. Jag visste inte först men förstod snart att det var harrfiskar under lek.
En annan gång, när jag bevakade Ombergs pilgrimsfalkar vid Anudden, mötte jag två flugfiskare i full färd med harrfiske från klipporna över grottorna. Vi håller det väldigt hemligt, sa dom och vill inte att fler ska veta om´et, att det finns ett fint flugfiske på harr så nära.
För snart fyrtio år sedan lärde jag känna min blivande kompis Roland Wristel. Trädgårdsentusiast förvisso men det var ändå som fiskare med stor kunskap om Vätterns fiskar som han var en källa till kunskap för mig.
Roland, han kunde fiska harr. Med sin lilla båt visste han precis när det var dags om försommaren att dra ut på harrfiske. Då agnade han sin flyt-utter med egna flugor på små krokar, lämpade för harrens "ynkligt" lilla mun. Det måste vara precis rätt färg, storlek och utformning för lyckat resultat, sa han och det måste blåsa ostliga vindar, inget annat. Då går jag utanför och nära Omberg fram och tillbaka med min båt och uttrar och ingen annan förstår vad jag egentligen gör.
Det är nämligen så, sa han, att i den ostliga vinden blåser det ner mängder av kryp och insekter från berget varvid harren går in och förser sig från ytan. Då passar jag på med flugor som liknar det som faller ner på vattnet. Ibland kan det bli ett tiotal och då är jag lycklig.
Harr-hanen i lekdräkt som jag målade till Roland.
Vi kan förresten göra ett byte, föreslog Roland. Du får nyfångade harrar av mig när det blir fångst och så målar du en harr, en lekhane med stor ryggfena, till mig. Jag kommer så fort jag kan med ett lämpligt motiv. Men, du vet, du kan inte frysa dom. När jag ringer måste du vara hemma och ta hand om dom omedelbart, sa han, annars mjuknar de snabbt och blir dåliga.
Det blev några harrar till vårt middagsbord, nystekta eller rökta i ABU-röken under åren innan det tog slut. Roland ramlade ner från ett träd under arbete, skadade ryggen och måste sluta med allt fiske.
Men nu kanske allt är över för alltid. Harrfisket i Vättern tar åtminstone en paus. Jag blir så ledsen över det som händer. Jag hoppas att det totala fiskestoppet på denna fantastiska Vätterfisk kan hjälpa till något! Vart är vi på väg?!
Gensvar från Elin Elderud: Jag skrev om den utrotningshotade harren innan pandemin i JP. Den går inte se sedan många år tillbaka i bäckarna där den lekt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar