Häromveckan fastnade mina ögon vid en dödsannons i tidningen. Det händer nästan varje vecka numera att någon jag känner är med i samlingen av nya bortgångna själar. Den här gången rördes något djupare i min själ.
Håkan min gamle vän och lekkamrat i barndomens paradis i HSB-huset på Hargsvägen 16 i Mjölby. Det var din tur nu. Din stund på jorden är över.
Så många barn vi var, fullt i varje trappuppgång och som vi lekte. Vi ville aldrig gå in när mammorna ropade in oss från öppnade fönster, nästan alla samtidigt. Bara lite till, snälla mamma.
Din mamma hette väl Seba förresten, visst var det så, Håkan? Ett annorlunda namn som satte sig. Jag minns henne som lite barsk men snäll och nog hade hon väl bruna ögon. Men din pappa kommer jag inte ihåg. Knappast några andra pappor heller. De var ju aldrig riktigt med i vardagen, papporna; de var borta hela dagarna och sen kom de hem och tänkte nog mest på sitt, frågade lite ibland om hur skoldagen varit och läste tidningen.
Du hade ovanligt nog inga syskon minns jag och var ett år äldre, så jag följde dig gärna i spåren. Du blev lite av en ledare. Länge var vi kompisar, Håkan, minst fem år, men sen gick vi åt olika håll och lekarna tog slut. Jag läste till realen och du började jobba.
Lekkamraterna på Hargsvägen 16 någon gång under tidigt 1950-tal. Du är längst bak till vänster Håkan och hänger på min axel. Pappa tog kortet.
För inte så länge sedan, kanske tio år eller något mer, kom du till ateljén under en Konstrunda. Du berättade att du var målare och hade jobbat som det hela livet. Vi fick penslarna gemensamt; på lite olika sätt bara.
Det var kul att träffa dig igen som vuxen. Det blev emellertid endast den gången och tiden har runnit undan. En glimt av barndomen kom tillbaka när jag läste din dödsruna Håkan. Jag vill sända en varm tanke till dina efterlevande och tacka dig för den tid vi fick tillsammans. Idag inser jag att den är viktig.
Vila i frid min vän. Vi ses på andra sidan med penslarna i hand!



Inga kommentarer:
Skicka en kommentar