Så här, som på fotot, är dagens Östgötaslätt troligen som mest extrem. Det är monokultur och rationalisering intill ren industri. Detta har vi valt. Hur går vi vidare?
Det finns de som verkligen älskar det här landskapet, andra förstår inte alls hur man kan eller vill. Man måste vara född i det för att kunna stå upp för sitt landskap och jag hamnar någonstans mitt emellan polariseringens alternativ. Jag har ju vuxit upp med bygden och känner därför en dragning till öppenheten, den långa och låga horisonten och den väldiga himmelskupan, generös med ljus.
Men allt med Östgötaslätten är förstås annorlunda mot när jag var ung.
Jag har sett hur det mesta har förändrats bara under mitt liv. Över dessa marker hängde lärksången tät som ett paraply under 1960-talet, storspovarnas spel ljöd ur varje vrå och överallt fanns tofsviporna. Det var gott om betade partier med hjordar av kor och t o m hästar, här fanns trädor, buskrader, öppna vattenfyllda diken, vattenfrisk svartjord och rena översvämningmader. Allt är borta nu.
Nästan allt. När jag vill berätta för mina yngre, naturintresserade vänner och kollegor, hur djupt jag kan sakna den enormt välfyllda lärksången, så förstår de inte ens vad jag menar. De kan ju inte veta, eftersom alla är barn av sin tid, och svaret jag får blir, att: "lärkor är det väl ändå gott om". Överföringen av upplevelser och kunskap försvinner vid generationsskiften, hur man än försöker brygga över med kunskap. Allt måste upplevas för att kunna begripas.
Nu är det som det är och man får ta steg vidare från där man står. "Det kommer aldrig tebaks", sa Inge Juberg, en gammal Tåkernprofil, jägare, fiskare och bonde, en gång när vi samtalade om Tåkern och fågellivet. Så sant som det är sagt. Inge är borta sen en tid och om bara en liten stund på jorden är inte heller jag kvar. Livet går vidare på något sätt.
Jag har fått en spännande kommentar från Inger Casey, nu kl 18.50; ett direkt svar, som får mig att känna att allt mitt blogskrivande verkligen kan betyda något. Tack Inger!
"Thank you for the post about the past. I remember well the birds, the cows, the ditches etc. and Inge Juberg, a neighbor and close friend of my father. Both wanted so badly to preserve the nature and the area."


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar