4 november - Mild höst

Jag läser i nyheterna att FN:s klimatforskningspanel varnar för att takten på temperaturhöjning närmar sig  2,5 graders ökning till kommande sekelskifte. Att det är så illa är inte mindre än en katastrof. Med den prognosen går vi mot en enorm förändring av förutsättningarna av liv på jorden. Det handlar om vår överlevnad, varken mer eller mindre. 

Ännu mer oroande är det att förnekandet av detta faktum, vilket äger koncensus med i stort sett alla seriösa vetenskapsmän inblandade, tycks också öka i västvärlden. I USA t ex har president Trump förbjudit all information om klimatförändringar som han anser vara bara "fake news".

Tåkern november 2025.

Idag är det 12 grader varmt med en sydlig vind som ger känslan av aprilvår istället för senhöst.

I vår egen lilla politiska ankdamm skjuter regeringen nödvändiga åtgärder framför sig så länge det går med hänvisning till ekonomi och levnadsstandard. Till kommande globala miljömöte skickar Sverige inte ens en minister. Ingen där tar ansvaret.

Klimatproblematiken har degraderats. Och tyvärr känns det som att det faktiskt var väntat. Mänskligheten har inte intelligens och system nog för att på ett verkligt sätt åtgärda stora systemfel. Vårt intellekt tycks bara räcka till fortsatt förstörelse och förnekelse.

31 oktober - Höstregn

Ett helt dygn med regn. Så bra!

Lugnt och stilla kom regnet. Det började redan kvällen innan, fortsatte under natten och svepte in hela gårdagen i tät regndimma. 20 mm visade regnmätaren idag på morgonen och jag hällde ut innehållet med ett nöjt leende. Stillsamt regn om hösten är det bästa som finns för alla växter, buskar och träd, som måste klara den kommande vinterns köldtorka. Jorden blir genomvätt och rötterna kan vila i uthållig fukt. Jag minns rådet från trädgårdsexperten:

"Glöm inte bort att hälla på ordentligt med vatten på buskarna innan kylan och tjälen tar över". 

Nu är det gjort på naturens eget bevåg och jag kan koppla av. 

På Ombergs sydsida, ovanför Alvastra klosters ruin är bokskogen alldeles magnifik i sin färg av brunorange och caput mortum. Vackrare än så kan det inte bli. Det kan vara någon vecka till men inte mer, sen grånar berget.

29 oktober - En epok går i graven

Jamen, där hängde man ju åtminstone en gång per vecka, då på 1970-talet och framöver. Lönen hämtades, paket skickades och mottogs, postsparbanken var ett bra alternativ och man köpte frimärken till alla brev man sände iväg. All personal, bara damer i kassorna, kände man väl och småpratade med. Flera av dem är borta idag. Och där bakom disken kunde man ibland skymta någon uniformsklädd brevbärare på språng. Flera av dem är också borta idag, liksom hela postväsendet förresten. Det är över. Allt är historia.

Posthuset rivs i Ödeshög. Här skall byggas ny vårdcentral, folktandvård och apotek.

Det finns ingenting längre som heter Posten och just nu går själva byggnaden i graven i Ödeshög. Den har hängt med länge redan som objekt utan mening, använd ibland för vaccinationskampanjer men i övrigt helt tom och öde. Kranar och skopor äter sig nu igenom huset bit för bit, tegelsten för tegelsten, regel för regel. Allt sorteras väl i containrar: plåt, sten, trä och övrigt. Det är ju bra och annorlunda mot förr, men visst känns det ledsamt på något sätt, man är ju uppväxt med en Post.

Postpulpeten finns nu i Ateljé Gebbe. Kom gärna in och prova.

Något från verksamheten har jag dock räddat undan. Det var då, när beslutet togs att stänga igen, som jag var på plats och fick se att möbler ställdes ut för dumpning. Jag fick ögonen på en trevlig pulpet, ni vet en sån där man använde när man skulle fylla i papper, man satt där och skrev ner siffror på blanketter, uttag eller insättningar, rekvisitioner med mera. Den där vill jag gärna ta hand om ifall jag får, sa jag.

Varsågod! Den är din. Nu är den i min ateljé som en del av en snart helt glömd historia. Så kan det gå. Posten är borta men pulpeten är kvar.

28 oktober - Ett gammalt stenbrott

Idag gick tisdagsklubbens vandring upp på Omberg. Vi parkerade på en p-ficka vid vägkanten strax innan Vävergården och vandrade in över tanindoftande lövmattor och trängde oss sen vidare genom svårforcerad ungskog ett hundratal meter. En kort men tuff promenad i lätt uppförslut.

Där framme, mitt i skogen och totalt gömd, reste sig en mäktig klippvägg, säkert 15 meter hög och troligen en utlöpare av Marbergen längre mot söder på berget. Under väggen låg käglor av rasmassor med små och medelstora block i en rödgrå nyans av en sprickig och geometriskt formad sten som vi nog var ganska överens om torde vara en småkornigt tät och tung porfyr.

Här har sten brutits förr i tiden, berättar Lars, som besökt platsen tidigare tillsammans med geologen Hans G. Johansson. Fram till 1950-talet tror han att det var verksamhet vid täkten och att det då gick en väg upp till platsen med en vändplan längst in berättar gamla kartor. Här har sprängts och fraktats stenkross till grundmaterial för olika byggen och kanske användes en del av massan när man byggde delar av Riksväg 50 eller kanske till Sjövägen på Ombergs västsida.

Om detta skulle vi vilja veta mera. Finns där någon i bygden som har information om bergtäkten mitt på Ombergs östsida är vi tacksamma för hjälp.

25 oktober - Slutrapport Mallorca

Tredje gången gillt. Här kommer det sista dokumentet från vår Mallorcaresa nyligen, såsom utlovat. Bussresans mål den 17 oktober 2025 var alltså Tramuntanabergen med städerna Valdemosa och Soller, så vackert liggande i dalarna uppe bland bergen; veritabla turistfällor. (Obs. Valdemosa kan uppenbarligen stavas väldigt olika när man forskar om det)

Jag la kommande turistmåsten, Chopin och berömt kloster bland andra, åt sidan och satte mig skönt tillbakalutad, insupande information och intryck genom hela bussresan, på ett kafé eller någon egen vrå. Vid pauser hittade jag alltid någon undangömd plats för att få tid för mig själv att odla skissarbete medan Ulla gick runt och kikade.

Vid Valdemosa letade jag sålunda upp ett ställe bakom en mur, genom en port som ledde in till en trädgård på lut ner mot dalen och bergen i fonden. Där satt jag en knapp halvtimma, mer tid fanns alltså inte, vid en vattenreservoar och ritade i boken medan solen värmde, rödhakarna sjöng och blomstren blommade. Jag bjöd därvid ut mig själv för några intresserade åskådare så som det brukar bli vid offentlig förrättning och mitt värv blev med nödvändighet en snabbskiss i ordets rätta bemärkelse; en vy över stadens bortre delar med ett kyrktorn och hustak mot en brasa längre ner i dalen, sådana såg man överallt. Stämningen var ändå klart harmonisk och så här blev det trots all tidsnöd. Just här kunde jag ha blivit kvar mycket längre. 

En harmonisk utsikt i staden Valdemosa.

Strax var det dags att fara vidare längs en smal och trafikstökig kustväg på kanten av branten, förbi exklusiva huslägen och mäktiga vyer, skådisar som Michael Douglas och Pierce Brosnan, (dom bor där, också), rakt in mot turistsmeten i staden Soller. 

Medan Ulla gick in i katedralen i Soller, stannade jag utanför och skissade snabbt av en smärre del av fasaden bland allt folk i tusental.

Här finns tåget alla turister ska åka. Vi också. Det är en gammal järnväg som byggdes för transport av citrusfrukter från dalen runt Soller, där de bästa apelsinerna odlades, till Palma de Mallorca för vidare transport ut i världen. Framtiden sprang emellertid ifrån projektet. Sollers berömda apelsiner blev "omoderna", skördearbetet dog ut och nu ruttnar allövermogen frukt kvar på träden. Järnvägen genom 13 bergtunnlar och makalösa utsikter fick ta en annan roll och blev istället alla turisttågs turisttåg.

Ulla vid apelsintåget/turisttåget i Soller på Mallorca. Vi har precis slutfört resan och ska strax gå tillbaka till bussen.

Hela dagen den 17 oktober var vi på bussresa över Mallorca. Det var värt alla pengarna. Naturligtvis ville man ha mycket mera tid för allt, men man får vara glad och lycklig över det man får. Det är ändå ett privilegium.

Några andra inslag från veckan på Mallorca:

Jag slapp myggbett helt. Ulla fick ett par men många barbenta vi såg var pepprade med bett. Det var säkert de som stannade länge ute om kvällarna, det gjorde inte vi. Det närmaste jag kom myggor var den här som jag slog ihjäl och fotade av. 

Jag har fått hjälp av myggexperten Anders Lindström i Skåne som meddelar att det passande nog troligen är arten "ljusbandad kustmygga" som här har fått sätta livet till.

Min favoritmat under resan gick i havets tecken. Sardiner till exempel.

Före ...

och efter.

Nu blev det emellertid fel av bara farten. Det här var ju inte sardiner, som jag också åt flera gånger i och för sig. Detta är ansjovis, boquerones på spanska, vilka man kan tillaga på flera olika sätt. Dessa var friterade och krispigt goda.

Nu är vi hemma igen till en vacker höst. Mörkret faller allt tidigare och jag inväntar vintern som jag hoppas bjuder på stadig snö i år. Men där är vi inte än. Tack för att du följde med på vår resa till Mallorca 2025.

23 oktober - Rapport nr 2 från Mallorca - om gamar

På väg till Tramuntanabergen på nordvästra Mallorca ska vi först fylla bussen med ett gäng fransmän någonstans vid Drakgrottorna och på vägen dit, precis när vi har kört igenom en ganska vild och risig skog, just där landskapet åter öppnar sig mot bergen som ligger inåt ön, framför Manacor, möbelstaden, där tennisspelaren Rafael Nadal förresten är född, seglar en enormt stor, svart rovfågel plötsligt upp vid sidan av bussen. Med väldiga vingtag häver den sig framåt över landskapet på ganska låg höjd, seglar då och då lugnt med långa spretande pennor över hus och åkermark med oliv och mandel. Fågeln är alltså mörk, nästan helt svart, tycker jag och den är verkligen enorm, det måste sägas två gånger, större än havsörnen jag är van vid hemifrån och jag har väl aldrig sett en så väldig fågel tidigare, känner jag, men kommer i samma stund på att jag faktiskt har gjort det, i landskapet Estramadura i sydvästra Spanien för så där en tio år sedan. Nog vet jag vad det är, fastän jag knappt kan tro det.

En grågam, säger jag upphetsat till Ulla som sitter bredvid mig samtidigt som jag pekar ut genom rutan mot himlen över buskarna. Där uppe, ser du? Över de ockrafärgade tegelhusen sveper nu fågeln runt i vida svängar med en blå solskugga i följe och ställer sig plötsligt på kant med båda vingflaken helt utbredda, bred som en logdörr, nära tre meter vid, och dyker sen vertikalt ner mot backen och försvinner. Det är förbi och vi också.

Sen ser jag faktiskt en grågam till under dagen som kommer. Det blir uppe vid nordkusten bland de skyhöga kustbergen Tramuntana som stupar nästan lodrätt rakt ner i det turkosblå havet. Där ser jag under eftermiddagen ytterligare en grågam seglande i uppvindar.

Stilstudier av grågam.

Det finns en stiftelse och en plats där grågamarna kan få asyl. Under 1980- talet var arten, som har långvarig och stadig arvsrätt till ön, väldigt nära utrotning; endast ett fåtal individer hade överlevt lång tid av mänskligt oförstånd och förföljelse. Enligt tradition lade man nämligen ut gift för att ta livet av kroknäbbarna som ansågs vara ett hot mot människans liv, får och getter; så cyniskt och elakt och ledsamt och typiskt. Med EU och ett lagfäst nyskapat fågeldirektiv började andra vindar blåsa, gamla sedvänjor och synsätt sattes i fokus på Mallorca liksom i Sverige och i hela Europa sammantaget. Grågamen var en av dessa mycket skyddsvärda arter som vi gemensamt ville värna. Det blev till ett Europaprojekt och nu ökar stammen stadigt igen och stiftelsen hjälper även skadade och utsatta fåglar till nytt liv.

Grågamen är räddad, förhoppningsvis också på lång sikt.

När jag nu ändå berättar om gamar vill jag även inkludera den andra arten som heter gåsgam. Den är allmän i södra Europa och på det spanska fastlandet kan man över bergstopparna se hundratals och åter hundratals av dem. Den är är något mindre, har mer rundade vingar och är brokigare till färgen. Den är en riktig flockfågel dessutom och har börjat bli ganska vandringsbenägen när populationen fortsatt växer så det knakar. Den närmar sig faktiskt vårt eget land också.

Branta kustberg med flock av seglande gåsgamar.

På Mallorca har emellertid gåsgamen inte ursprunglig hemortsrätt. Den kom till ön först för ett par årtionden sedan då en flock gåsgamar från fastlandet blev vinddrivna hit. Efter det har arten etablerat en fast och växande stam på ön och numera betraktas den som en riktig mallorcansk art. Över flera av Mallorcas bergstoppar, tio stycken över tusen meter i höjd, såg jag under dagsutflykten ganska många sällskap av gåsgamar.

För övrigt såg jag av rovfåglar denna dag en stycken hökörn och en senfärdig dvärgörn av mörk fas som inte förstått att ge sig av söderut i tid, till lycka för mig.

Det här var rapport nr två, det kommer snart en sista, en tredje.

22 oktober - En första liten reserapport från Mallorca

Vi unnade oss en vecka på Mallorcas sydostkust, Ulla och jag. Det blev en otroligt skön och avkopplande paus från hemma och i ateljé; en väldig lyx förstås, som också kräver ansvar. I vanlig ordning gör jag därför något av resan genom att berätta om en del av det som jag upplevde. Första inlägget är det här från hotellets närmaste omgivning.

Råskiss av balkongutsikten.

Här kommer mer som är hämtat från utsikten på balkongen där jag ofta satt och skissade. 

En vacker gammal tall stod alldeles utanför balkongen. Jag tänkte först att det var en pinje, men jag är osäker, tycker att kottarna är helt fel. Bland blommande buskar av ofta främmande slag stod dessa gamla tallar, grånade och ofta uppstammade, med väldigt svulstiga kronor precis överallt. Det var glädjande att se dem sparade i alla olika miljöer längs kusten. Tänk tanken att alla dessa gamla tallar var på plats långt innan turistmängden tog över och alla vita turistbyar var byggda.

Enorma enar av obekant art stod planterade här och där. Den här alldeles utanför vårt hotellrum och skissad från balkongen. 

De sista dagarna av vår vistelse satt rödhakar och sjöng precis överallt. De anlände, nya för var dag, för när vi kom hörde jag inte en enda. Så snabbt var de på plats.

Sammetshätta, en hane där den typiskt korallröda ögonringen inte kommer till sin rätt i min skiss, en karaktärsart för Medelhavsområdet som framför allt hördes överallt.

Vanligast var ändå ringduva. Flockar i luften överallt och duvor i varenda buske och träd. Kanske även några från hemma.

Vid den smala vackra viken Cala Gran, med skön sandstrand badades det för fullt. Vattnet var så där en 25 grader. Rödnäbbade trutar tog dagliga lovar in över bukten mot kvällen när badfolket gått hem eller tidigt på morgonen. Tidigare var arten en raritet men de senaste decennierna har den ökat enormt genom att lära sig snylta på mänskliga restprodukter. 

I luften är den rödnäbbad truten elegant och vacker. På land struttar den runt med små clownsteg och ser nästan löjlig ut.

Två förevigade detaljer:

En liten narciss växte i sanden under tallarna. Den var bara två decimeter hög och väldigt tunn. Doften var densamma som påskliljornas.

En präktigt stor och mycket vacker orangebrun vivel kom krypande i sanden. Den fångade jag i skissboken och ska artbestämma när tiden finns.

Det var allt för den här gången. Jag återkommer med mer.

Senare tillägg:

Både Jan Peterson och Ivan Kruys har hört av sig om den här skalbaggen och konstaterar att det är arten Röd Palmvivel, Rhyncophorus ferrugineus, en fin hona dessutom, säger Ivan. När jag nu ser detta kommer jag faktiskt ihåg att jag själv har sett den tidigare, jag tror det var i Marocko.

Jag läser att den röda palmviveln har sitt ursprung i Sydostasien och Oceanien på öarna i Melanesien, närmare bestämt. Den betraktas som ett mycket besvärligt skadedjur på palmer och den har genom transport och plantering av palmer numera spritt sig över jorden och man försöker med kampanjer utrota den bland annat på Sicilien. Så kan det gå, men vacker är den i alla fall.

13 oktober - Sköna blomster i vår trädgård

En bildkavalkad från vår trädgård i Ödeshög. Nu har vi haft den duktige arboristen Viktor Ekviva på besök. Han fick löfte om att ta i med storsaxen och resultatet blev hur bra som helst. Vi har fått in ljus och luft i trädgården igen. 

Viktor Ekviva i arbete.

Tyvärr fick en av våra mistlar i äppelträdet tas bort. Det är en hane. Flera andra finns kvar.

En annorlunda Clematis.

Hybridkejsarolvonet blommar redan.

Efter sommarens långa blomning med minst 25 klasar ståtar mönjeliljan med vackra bär.

Våra två plommonträd är nu 45 år gamla och slitna. Plommontickorna tar över mer och mer.

Vår trädgårds två vackraste blomster på samma bild. Den andra är höstsilverax och den sprider en underbar doft i halva trädgården.

12 oktober - Det där med uttern

   "Ja hej, välkommen! Det är polisen."

   "Det handlar om en trafikdödad utter", säger jag. "Den ligger på E4:an i sydgående riktning, alldeles innan Mjölbys östra infart, vid Albacken ungefär. Jag själv är på väg norrut mot Linköping och kan inte stanna, men jag är tämligen säker på att det verkligen är en utter även om den ligger på andra sidan och farten är hög". 

  "Tack för att du har ringt. Vi tar hand om den. Kan jag få ditt mobilnummer, tack. Men vi kommer inte att återkoppla till dig, bara så att du vet".

Uttern såsom jag uppfattade den, där den låg utsträckt och definitivt sorgligt död. Det är den tjocka svansroten, storleken och den mörkt bruna färgen som avgör min bestämning.

Ännu en gång har jag således ringt polisens 11414 för att anmäla trafikdödat vilt. Jag brukar ta mitt ansvar framför allt när det kommer till Statens vilt, vilket uttern är. Det är faktiskt fjärde gången för mig att rapportera eller själv ta hand om uttrar sedan tio år tillbaka, ett ledsamt faktum. Alla de döda uttrarna har sänts in till min kompis Peter Nilsson på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm.

Det är väl för märkligt, detta med uttern, att den så länge gäckat mig. Som jag spanade, sökte och väntade. Jag var på alla platser där utter ses regelbundet: vid sjön Noen i närheten av Uppgränna, längs Svartån på flera platser såsom Boxholm, Aneby och Spångsholm, på en utbildningsdag tillsammans med utterspecialisten Mia Bisther, längs Stångån och också i mitt älskade Tåkern, där jag flera gånger varit så otroligt nära, med spår i snön av en lekande utterfamilj vid Stugan t. ex. eller den gången då jag vände mig åt fel håll för att visa på ett utterspår genom vassen och hela sällskapet som jag guidade skrek - UTTER! Jag snodde runt men för sent, ensam om att missa den upplevelsen.

Jag har skrivit om spektaklet  i min Naturlig dagbok många gånger och beklagat mig. Samtidigt har jag tröstat mig med att jag har det bästa kvar, något att längta efter.

Därför blev det ännu mera märkligt, att när jag så äntligen fick se en levande utter var det väldigt nära att jag själv körde på den. Jag hade lämnat Motala och var på väg hem vid Fågelsta, då en utter helt plötsligt springer rakt över vägen alldeles framför bilen mitt på dagen; otäckt nära! Detta var förvisso inte ett optimalt uttermöte, inte så som jag hade tänkt mig det, men det får duga, så länge.

På väg hem igen, från min gamle far i Linköping, passerar jag platsen vid Mjölby där uttern låg. Nu är den borta och tillvaratagen, så bra mitt i eländet. Det fungerar!

9 oktober - Kärleksgräs och träskor

Kärleksgräs och träskor har inte med varandra att göra, om de inte hamnar i Ateljé Gebbe samtidigt förstås. Så här hänger det ihop.

En kontroll på Ödeshögs torg, där jag häromveckan påträffade det alldeles nya och ännu sällsynta gräset kärleksgräs, Elagrostis sp., vilket jag har berättat om tidigare i bloggen, visade att området är alldeles bemängt av dem. Överallt i springor mellan plattor på trottoarer och längs husväggar på den östra sidan av torget växer gräset frodigt och helt dominerande. 

På gångbanorna är exemplaren tillplattade men i skydd strävar de fint uppåt som sig bör. Jag samlade in ännu ett belägg för eget bruk, det jag tagit med tidigare ska iväg till botanikern Torbjörn Tyler i Lund för säker artbestämning. Det senaste är nu i ateljén och jag har just förevigat det i en akvarell.

Akvarell av kärleksgräs, Eragrostis sp.

Som synes har gräset en tendens att skjuta ut liggande sidoskott, en anpassning till tramp. Detta konstaterande tar mig vidare i funderingar över hur det kan ha hittat hit. Hur har det hamnat  på torget i Ödeshög av alla ställen och i sådan mängd, från "ingenstans"?

Jag tror att kärleksgräset har hamnat på torget i Ödeshög med skosulors hjälp. Frön av gräset har hamnat under skor med räfflade och kanske leriga sulor och följt med hit. Det vi ser just nu är en kommande, snabb och total erövring av vårt land av kärleksgräset, sådan är min profetia. Och jag tror, att om man skulle undersöka miljöerna i urbana områden runt omkring skulle man säker hitta arten frodigt och väl spritt redan. Kärleksgräs är nämligen oerhört lätt att bara gå förbi utan att förstå och troligen mycket underskattat.

*

Och nu, efter avslutad arbete med gräsakvarellen har jag precis gjort klart med ett mycket annorlunda måleri, som aldrig skulle ha blivit av om inte det var till min goda vän Ewa-Britt i Vadstena, hon som i många år så generöst har försett mig med kuddar, pulsvärmare, handskrivna små hälsningar och brev samt hemstickade sockor i omgångar, allt utan kostnad. 

Ewa-Britts nya träskor.

Så otroligt vänligt av henne är det, att jag utan betänkligheter tog mig an hennes något udda önskan om en sångsvan och en knölsvan målande på de nyinköpta vita träskorna.

Nu är det klart. Det också. Hoppas Ewa-Britt blir nöjd.

8 oktober - Föredraget igår

Det blev fullt i huset. Sammanlagt var det ungefär 40 personer på plats i tornet på Vadstena folkhögskola igår kväll under mitt föredrag "Fåglar på mitt sätt" i regi av Vadstena föreläsningsförening och Vadstena Naturskyddsförening. Det är tacksamt när publiken ställer upp.

Publiken börjar samlas.

Jag är väl någorlunda nöjd med min insats, men jag fastnade nog för mycket i fåglars anatomi gällande "öga" och "röstorgan", så att hälften av programmet var kvar när en timme hade gått. Jag får skärpa mig till nästa gång.

7 oktober - Vätterkust

Idag besökte vi Vätterstranden vid Ålebäckens mynning söder om Omberg. Det blev spaning efter öringlek, men vi kunde konstatera, att det är för tidigt; vattentemperaturen för hög och det är väldigt dåligt med vatten i ån. Hoppas det blir bättre.

Vi var ett reducerat gäng idag. Jag lägger in några foton; det är allt jag hinner med nu innan jag strax åker till Vadstena för mitt föredrag.

Ha det!

Drivved.

Kjell sållar.

"Är det en ask därborta?"

Vätterkust mot Omberg I.

Vätterkust mot Omberg II.

Vätterkust.

6 oktober - Föredrag i Vadstena imorgon

Än en gång vill jag hälsa er alla varmt välkomna till mitt föredrag om fåglar i Vadstena folkhögskola imorgon tisdag kl. 19.00. Rubriken är "Fåglar på mitt sätt" och jag berättar om både kända och mindre kända ting och företeelser gällande fåglar. Allt sker till ett bilder av mina egna verk som ackompanjemang.

Jag lovar faktiskt att det kommer att bli intressant. Jag har varit runt om i landet under ett par år med det här ämnet och nu har jag uppdaterat det till dagens nivå. 

Välkomna!

1 oktober - Det är dags

Efter en sommarvarm start, har hösten börjat komma ikapp nu. Kalla, klara nätter med frost och intensiva norrsken har balanserats av soligt sköna dagar, men där plusgraderna ändå inte når upp till mer än strax över tio. Löven börjar tona i gula, bruna och röda färger och i tallskogen ligger de fällda treårsbarren som en filt över skogsstigen.

Jag njuter av det som är. Glad över att få vara med och tillräckligt frisk och nyfiken för att vilja fortsätta länge till. 

Jag reser ner till Tåkern en kort tur mot kvällningen Egentligen för att nödtorftigt lappa ihop bristen på motivation. Jag målar på en studie av en varfågel nämligen och använder mig av gammalt skissmaterial, foton och empirisk kunskap och känner att det är dags nu att söka finna en ny modell.

Nästan varje år, just de här dagarna i slutet av september, brukar jag se den första varfågeln vid Väversunda strandmad, spanande från en stolpe eller en gängligt vajande videvidja. Kanske, tänker jag, är det rätt tid idag. Det kan vara värt försöket.

Nu blir det inte så. Jag får vänta en stund till. Men säsongens första blåhök ser jag ändå, en hona som mitt framför mina ögon fångar en sork. Hemma igen avslutar jag min akvarell av varfågeln precis som den är och blir.

24 september - Nog är det väl ... ?

Det blev besök hos min frisör idag. Utanför porten till salongen blir jag stående i undran. 

Nog är det väl ...?

Jag går in och klipper mig färdigt. Skönt.

Ute igen kontrollerar jag lite noggrannare. Det är ett skirt och ganska smått, tuvigt gräs, spretigt och tilltryck där det är trampat med ett vackert ax som jag står där och undrar över. Första gången jag såg något liknande var hemma hos botanikern Ulla-Britt Andersson på Öland. Hon visade mig gräset kärleksgräs, Eragrostis albensis, växande mellan plattorna på sin uppfart till huset. Där fick jag chans till studium av denna sällsynta och för Sverige nya art.

Nu är jag på hemmaplan med samma upplevelse. Nog är det väl kärleksgräs även här, tänker jag. Flera exemplar växer i plattskrevorna på den upphöjda trottoaren mitt i centrum av Ödeshög. Jag plockar med mig ett ett vackert exemplar till ateljén och scannar:

Kärleksgräs, Eragrostis albensis?

Innan jag skriver mer om det hela, vill jag förstås veta alldeles säkert. Så jag kommer att återkomma med bekräftelse eller dementi snart igen. Till dess håll tummarna och så lovar jag berätta mer om gräset om den nu visar sig vara ...

Tillägg den 25 september:

Jag har tacknämligt fått ett snabbt meddelande från botanikern och specialisten Torbjörn Tyler i Lund som säger detta:

Torbjörn Tyler

Jag kan bekräfta att det är någon art i släktet Eragrostis. Men även om E. albensis är troligast så är det väldigt små detaljer som skiljer arterna åt så arten kan jag inte bekräfta från foton

Nu har mitt insamlade beläggsexemplar lagts i växtpressen. Snart sker leverans till Lunds universitet för validering. Under tiden lägger jag in mitt fynd i Artportalen som ett Eragrostis sp.

Idag har jag fotodokumenterat delar av beståndet på plats.

Kärleksgräs, Eragrostis sp. in sitio.

23 september - Första transträcksdagen

Så väl det blev timat i år; sommarvarmt in i det sista och så lagom till höstdagjämningen igår kom kalendern ikapp när Ulla och jag åkte ut i svampskogen men inte fann något annat än nedanstående fantastiska fingersvampar och blott en handfull trattisar på vårt ställe. Vi åkte till affär´n istället och köpte en låda champinjoner för femton kronor, plockat och klart. Det blev gott det också, fast med lite surrogatkänsla, det måste medges.

De här vackra fingersvamparna fick naturligtvis stå kvar. Jag återkommer med art om möjligt.

Svar från Lukas Bommelin i "Svamp-klapp, FB":

Någon Ramaria. Svårt att komma vidare med detta bildunderlag, släktet är Svårt överlag. Behövs mer info om konsistens, lukt mm.

• 1m
• Svara

Lukas Bommelin

Och oftast i kombination med mikroskopiering.

Tack Lukas!

...

Och så idag var känslan av höst väldigt påtaglig. Mössan åkte på redan utanför dörren när klockan var strax efter åtta och solen lyste starkt ur kristallklar luft, men utan den där "nya" värmen vi, så typiskt människan, redan har vant oss vid i dessa klimatförändringens dagar.

Jag hämtar grejor vid ateljén när de kommer i ett brett band över hela himmelskupan, rakt över mig stående vid porten med förundran och beundran i ansiktet.

Tranorna! femtio fåglar bred, med god vind i seglen, ropande, skorrande i bågar och band och jag kommer på mig med att tänka "redan?" men inser i samma stund att det faktiskt är dags, helt normalt.

Vi har bänkat oss vid rastplatsen Almelyckan på Ombergs sluttning med utsikt över slätten ända ner till Holaveden i söder. Brasan är tänd, grillpinnar täljda ur den invasiva "tysklönnens"  ogenomträngliga och ovälkomna buskage och korvarna, de tyska, är pinnade. Alles fertig!

Det blir en skön första höstdag och vi njuter, äter och samtalar. Som vanligt är allt möjligt. Och när vi sitter där ett par timmar, är luften hela tiden full av tranornas sträckläten och vi ser flockar av dem ända ner mot skogskanten i söder och hela himlen däremellan. Vilken dag!