21 december - Vintersolståndet är överståndet

Så bra det känns att solen skiner just idag, så att vi får njuta av det lilla ljus och den sparsamma värme som ändå lever också i denna den mörkaste av tider och världar. 

Klockan 16.03 idag den 21 december, började jordlutningen sin resa tillbaka mot sommarsolståndets maximala upprätning. När jag nu skriver detta, senare om kvällen är vintersolståndets minimum alltså överståndet. Många säger att det nu står stilla några dagar, men icke så. Ingenting i vår värld står egentligen stilla; allt rör sig på ena eller andra sättet. Visst är ljusets återkomst väldig långsam till en början, några sekunder bara till eller från; ja, märkligt nog kan även minimala baksteg av tid tas morgon eller kväll de första dygnen, men still står det alltså inte. 

Solnedgång på årets mörkaste dag, den 21/12-25.

Jag gick ut och spanade mot väster när det var dags idag. Där fanns en strimma av gultonat ljus under mörka moln alldeles ovanför horisonten. Det var vackert och laddat.

Redan i morse bestämde vi, när rullgardinen gick till topps, att den här soliga och lite frostbitna dagen skulle utnyttjas. Omberg eller skogen, eller vad? Det beslutades om en promenad längs Vättern mellan Hästholmen och Omberg nu när vinden hade lagt sig nästan helt till ro, vilket är tämligen ovanligt på trakten.

En knappt kännbar luftrörelse anades mot kinden när vi vandrade förbi Sverkerkapellet bort mot Gråtorp och Ellen Keys Strand. Gräset var grönt och jorden lerig. Vi vandrade förbi slånbuskage, väderbitna oxelträd och fågelbär. Talgoxen "kinkade" och korpen ropade från Omberg. Överallt ute på sjön låg vita båtar och trollade efter lax.

Blommande ringblommor mitt i vintersolståndet. Så märkligt!

Gult gräs och höga nässelståndare, tistelsnärj och blommande ringblommor kantade vår väg. Jo, du hörde rätt. Via ett s k utkast hade några plantor av ringblomma fått fäste vid vägrenen. Till råga på all underlighet blommade de för fullt - ståtligt och vackert. Det är sånt som tydligen kan hända på årets kortaste dag.

17 december - I ateljén och ute

Jag har plockat lite bland gamla skisser och bilder och arbetar vidare med det materialet på akvarellpapper som jag inköpte i Skagen under sommaren. Det är ett ganska stumt papper, i A4, med obetydlig gräng och det suger inte så bra, utan färgen ligger liksom ovanpå.

Jag gör flera ganska "enkla" akvarellskisser i olika stil och har en idé om att kanske utgå från dem för att göra oljemålningar så småningom, men det är förstås inte helt säkert.

Fyra små akvarellskisser har det blivit hittills under två dagar. Den här ovan presenterade jag igår redan. Den är av den "lätta" typen och kan jämföras med de tre som jag lägger in nedan. De är tunga och färgrika, med den teknik av måleri som van Gogh ägnade sig åt (utan vidare jämförelse dock!), d v s tjocka stråk och mycket färg, för att vara akvarell. Jag experimenterar alltså som avkoppling till allt annat jag gör just nu. 

Färgåtergivningen och ljuset i bilderna är  inte bra. Med mobilkameran blir det svårt med vitbalansen. Ni får tänka er att papperet ska vara helt vitt egentligen, inte som här tonat i rosabrunt. Håll till godo ändå!

En julklapp kanske, en får truga lite! Jag skulle behöva få in lite kosing till skatten. Ska vi säga 3 000 kr/st oramade som de är i A4-storlek. Ring mig i så fall 070 - 6781721

16 december - Vinter vid Stora lund vid Vättern

Man kan inte tro det att det är vinter just nu när temperaturen ligger stadig något under 10 plusgrader. En ny tid har just börjat och hur den slutar är i värsta fall skrivet i avgrunden.

Jag gjorde en studie i akvarell på vägen ner mot naturreservatet vid Stora Lund vid Vättern. Men jag gjorde den betydligt ljusare för att lätta mitt sinne. Det blev nästan en vårbild men så ser det faktiskt ut bara solen ville titta fram.

*

Denna dag, när Förvaltningsrätten i Luleå lade in sitt veto mot den av regeringen bestämda, mycket kontroversiella, licensjakten på 48 vargar i fem län i vårt land. Det är en viktig dag; en bestämd markering.

Det är en stor dag för alla oss som har en ödmjuk och vetenskapligt förankrad syn på förhållandet mellan  människa och natur. 

15 december - Nobel i Stockholm

Resan till Stockholm över helgen renderade förutom födelsedagstårta och socialt umgänge i familjen, till efterlängtat besök på Nobelmuseum. Det var verkligen på tiden att det blev av, känner jag , som ju faktiskt varit med om Nobelfirande alldeles på riktigt. (Se länk en bit ner till höger, under medaljen, om mitt Nobelengagemang).

Det var intressant att kika runt inne på Svenska akademiens lokaler vid Stortorget, där Nobelmuseum är i bottenvåningen och Svenska Akademien har sitt säte på våning två.

Ändå tycker jag nog, att själva utställningen var lite sisådär jämfört med många muséer i landet. Lite "gammeldags" om jag så säger. Bäst var videorummets visning av småfilmer om olika nobelpristagare och deras banbrytande arbeten i blandad kompott. Där kunde jag blivit kvar hela tiden.

Utanför på Stortorget var det full fart, liksom förresten inne på muséet, nobelveckan pågick. På torget var det intensiv julmarknad à la tysk modell, fast i mindre skala. Men känslan var densamma. Fullt med folk och glögg.

Sen gick vi runt på stan och kollade in tre olika Nobelljusarrangemang. Hemma igen i Segeltorp var Ulla och jag ganska möra i gammelbenen. Alltid trevligt att få komma till huvudstaden, som den här gången var mer än vanligt full av främmande språk.  Stort tack till dotter Hanna och familjen.

På hemvägen från Stockholm hände något alldeles märkvärdigt. Det tunga grå regnmolnen sprack upp över Nyköping och en blek vintersol lyste över oss. Jag struntade i solglasögon, satt och kisade och njöt hela vägen ner till Linköping, där himlen åter grånade. Det var stort! Första glimt av solen på nästan en månad! Det pirrade i hela kroppen av uppladdade batterier.

12 december - Ombergspromenad

Luften är frisk och syrerik. Vi andas med lugna tag och vandrar långsamt genom bokskogen vid Stocklycke på Omberg. Ett lätt duggregn, fint så det bara anas, väter pannan. Ulla hör några mespip och till mina halvdöva öron tränger åtminstone nötväckans läte igenom.

Det blir den lätta och korta vägen. Ögonen får mest ut av promenaden. Färgkombinationen av boklövens massa och de ljusgrå stammarna med gröna fötter är suverän.

Vid bäcken stannar vi på bron och njuter av porlande ljud och känsla av ursprunglighet.

Det vita vid bäcken är inte snö. Det är skum. Annat vore konstigt denna extrema mildvinter.

Även denna vinter har vi tur. Jag plockar en näve ostronmussling från en en almstock. Förra året på nästan samma plats plockade jag arten blek ostronmussling. Det blir bra till kommande lunch. 

11 december - Arbete med trädlärkor

I mitt ännu icke helt avgjorda eller presenterade bokprojekt, arbetar jag just nu med ett kapitel om "Fattigmanslärkan". Jag har skissmaterial, anteckningar och små skriverier sedan årtionden tillbaka. Skrivit någorlunda klart om arten har jag gjort om än inte "korrat" och nu förädlar jag allt jag har i gömmorna till en uppdaterad version i akvarell.

Så här ser det ut på arbetsbordet just nu. I datorn lyssnar jag till kompisen Johan Eklund och vänners musik. Spännande svensk ny musik som jag rekommenderar. Jag känner mig privilegierad. 

9 december - Studier vid Vättern

 I gråväder och smårusk.

Studier vid Vättern.

8 december - Det blir inte alltid som tänkt. Det kan bli bättre.

Amaryllisen i vårt julfönster såg så bra ut. En stor och fin knopp på en stadig stängel var på plats och ytterligare en var beredd nedtill när blomman inhandlades. Men nu har något hänt. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Den första knoppen vissnade och dog halvvägs. 

Ge aldrig upp. Hoppet måste leva och ibland kommer en ny chans snabbare än anat. Det kan till och med bli bättre än tänkt.

6 december - Det hände igår eftermiddag vid Alvastra

Jag tänkte mig att ta en sväng över Omberg igår eftermiddag. Klockan närmade sig tre och redan så, började det skumna rejält. Omberg låg som en blålila bulle i fonden med lätta stråk av dis över Hjässan. Jag var på väg dit. Mitt tänkta mål var att besöka eken med kattugglan längs Sjövägen bortom Älvarum. Det var ett tag sedan och det var blott en artighetsvisit för att se om den var hemma.

Men något annat kom emellan. Just när jag passerade över Ålebäcken vid Alvastra lyfte en pilgrimsfalk någonstans till höger om mig, från videbuskarna längs åns meanderbågar. Den kom i sakta mak rakt framför bilen, kanppt trettio meter bort, och jag sa bara "Oj, oj ,oj" i en tung lyckosuck. 

Den vevade med vingarna som en duva för att få upp fart och lyft, formad som en projektil med svart huvud mot den i övrigt kvällsgrå kroppen. Det var något det! Så lyckligt kunde jag inhösta ännu en upplevelse med Ombergs falkar, som uppenbarligen är kvar även denna vinter, åtminstone en, men säkert båda i paret. De brukar stanna vinter på berget.

Jag hade tur, ingen bil mer än jag på vägen åt något håll, så jag tvärnitade och begrundade uppenbarelsen och situationen. Bilden etsades fast i min näthinna, transporerades via synneven till längst bak i min hjärna där den förankrades så rotfast att jag idag, ur minnet kan hämta hem den  som en variant till min skissbok. Varsågod!

Jag blev kvar där vid vägrenen, fastnade i tid och rum medan mörkret föll och blev allt blåare. Just då, när klockan var ungefär 15.15 gick månen upp som en orange apelsin alldeles i gipen där Omberg försvann mot Alvastrakorset. Det var vackert som attan.

Där i fred på en rastficka vid vägen, fick jag tid att fästa månen direkt i boken. Bygden bjuder och jag är uppmärksam på det mesta som sker.

1 december - Dallerspindel, "takmossa" och egna fikon

I taket på toaletten i ateljén, men inte bara där, hänger en spindel. Jag har sett den där, på samma plats, under säkert en månad och den har knappast rört sig alls under den tiden. Så långtråkigt, har jag kommit på mig själv med att tänka; tur att man inte är en dallerspindel, har jag också tänkt.

Man kan ju undra hur de fungerar, spindlarna, rent filosofiskt alltså. Vilket konstig liv. Sitta där och vänta, vecka efter vecka vid ett nät på att någonting ska hända. Hur står de ut? Tur för dem att de bara är spindlar. Rent fysiskt vet jag redan att de klarar detta galant med tålmodighet. De kan vänta ut en portion mat, ett byte som en fluga, en gråsugga eller en silverfisk, åtminstone i månader, det finns det vetenskapliga bevis för. Men extra jobbigt tycker jag att det måste vara för just den här arten, dallerspindel, eftersom den lever nästan hela tiden i mörker, i alla fall på toaletten hos mig. Kanske tycker den att det är en riktig fröjd när jag kommer in ett par gånger i veckan, tänder ljuset och sitter en stund. 

Lite lika lockespindlarna är de, dallerspindlarna, men istället för en klotformad hel kropp, har de en midja.

Dallerspindlarna intog min ateljé för bara några år sedan. Det är en ganska ny artgrupp för landet och de har verkligen funnit sin plats hos mig, där också långsprötade silverfiskar har trängt sig in nyligen och säkert ofta blir till mat.

Sitt namn har dallerspindlarna fått för att de lever rövare i sina nät, som riktiga akrobater, om de blir störda. Detta gör de för att förvilla eventuella fiender. Med jämna mellanrum måste jag ta fram dammsugaren och suga rent ordentligt i hörnen, annars hotar de att ta över helt, tror jag.

*

På tal om taket, där dallerspindeln sitter menar jag, så tog jag nyss ett foto på den mossa, som vi har gott om på yttertaket hemmavid. Vi väntar på en stor och snart helt nödvändig takrengöring. Den var beställd till denna höst men alla gynnsamma rotavdrag har fyllt uppdragskvoten för företaget så nu blir det till våren istället; med mindre avdrag, suck. 

Här är ett foto på mina "takmossor". Jag tror på ett par olika arter. Nu vet jag förstås fuller väl att det inte är enkelt att bestämma just mossor. Jag hoppas på hjälp.

Vilken växtkraft mossan på taket uppvisar; helt enormt! Jag sopar och försöker hålla rent på gårdsplanen och i hängrännan men det fylls på snabbare än jag hinner med. Nu har jag bestämt mig för att försöka ta reda på vad det är för arter som trivs så väldigt bra på vårt betongtegeltak. Jag återkommer med svaret för den som nu vill veta. Någon kanske.

Tillägg någon timme senare:

Minst tre olika arter där. Nederst någon Schistidium-art och överst en blandning av Ceratodon purpureus (brännmossa) och Syntrichia ruralis (takskruvmossa). Hälsningar från Torbjörn Tyler.

Hur skulle jag kunna klara mig utan all vänlig hjälp från kunniga vänner. Stort tack Torbjörn!

*

Och så har vi skördat alla våra fikon. Det blev många i år, säkert ett trettiotal. Trädet är numera inpackat i bubbelplast och står tryggt på vår inglasade altan i vinter igen. Det har gått bra tidigare.

Ulla fick det sista fikonet för säsongen, eftermognat och ganska litet, tycks det ha smakat gott ändå.

24 november - Kurande rödhake och frysbekymmer

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva om rödhake igen, men nu kan jag ju inte låta bli. 

Vår grovfrys i förrådet pajade i helgen någon gång och vi upptäckte det i förrgår när vi kom hem från barnbarns födelsedagskalas. Då orkade vi inte ta tag i det hela, det fick anstå till igår morse. Vi hade bara två animaliska produkter därute: vildsvinskorv och en fläsksida för grillning. Grilltiden har runnit iväg och så även köttet, så fläsksidan spikade jag fast vid utomhuskomposten och korven gick till gröna påsen.

Skatorna var framme direkt förstås men mot skymningen när de hade gått till kojs kom en rödhake fram till fläsket. Jag blev väldigt glad, med hela arrangemanget hade jag faktiskt haft rödhake i åtanke, och så kom det en på riktigt! Vi kunde njuta av den även idag på morgonen, i den första gryningen, innan skatorna vaknat. Nu kanske den blir där, så länge som jag matar.

Det fick bli en liten akvarell ytterligare.

Rödhaken hoppade omkring i frosten, så där uppburrad och kurande som man är som frusen och hungrig. Nu har jag någonting viktigt och fint att bevaka och ge omsorg resten av vintern. Hoppas att den kommer att klara sig. Det är alltid en utmaning.

Allt det andra i frysen, som var full, var mest bär av olika sorter. Från tidiga morgonen till sena kvällen gick spisen och kittlarna varma. Kok av många slag hela dagen igenom och nästan allt lyckades vi rädda.

Det blev:

3 liter hallonsaft

10 burkar lingonsylt

3 burkar björnbärssylt

2 liter rabarbersaft

5 burkar hallonsylt

20 småburkar röda vinbärsgelé

och kanske mer ändå som jag inte kommer på just nu.

15 november - Boule

Efter nästan fyra års tvingande uppehåll var jag häromdagen tillbaka på pisten. Foteländet har ordnats till det bästa efter en smärre och två stora operationer och tvingande konvalescens därpå. Numera har jag en helt stel fot att stå på, i 90 grader och som inte längre värker och molar. Så skönt! Balans och steg får jag ta som det går och kommer, sådana är villkoren numera. Jag har fått ett bra liv tillbaka och kan leka lite med kulor igen. Verkligen avkopplande.

Min gamle boulekompis Labbe gav mig i födelsedagspresent en betald inbjudan till dubbeltävling i veteran 65 i Jönköping. Där var fulla banor med 24 lag anmälda i s k Monrad. 

Det gick bra. Vi ordnade till en meriterande 2:a plats och fick tillbaka en hel bunt prispengar och stor ära. Nu är jag alltså på banan igen och på fredag hoppar jag in som ersättare i två matcher seriespel hemma i Lejonkulans hall i Linköping; en mjuk start men ändå en början.

14 november - Akvarellstudier från Vätterkust

Nu har jag fastnat i tanke och gärning vid vätterstranden mellan Omberg och Ödeshög. Det är det parti jag kallar Vätterkust, eftersom stranden är så vild och klippig. Endast om man smakar på vattnet förstår man att det inte är vid havet man befinner sig. 

Jag har mängder med skisser och foton från området och just nu förädlar jag några av dessa till akvarellalster i mindre format. Jag skulle, om jag nu får tid och ork att genomföra det, vilja göra en bred och djup presentation av Vätterkusten på någon konstsalong. Men då måste jag alltså ge mig tid att göra mer, enstaka målningar duger inte i sammanhanget. Vättern behöver uppmärksamhet, sjön är hotad från alla håll och då skulle ett sånt här arbete kunna hjälpa till med några steg åt rätt håll. Jag får se hur det blir, jag har som alltid flera järn i elden.

Här kommer två alldeles färska akvareller från området. Tyck gärna till om du har en åsikt, både om målningarna och om min idé. Har jag något att bygga på?

För övrigt kom den första snön i natt. Den var blöt och tung och den damp ner under en timmes tid och smälte lika snabbt igen. Den 14 november alltså, det är  ungefär, eller nästan precis faktiskt, 14 dagar senare än när jag var barn och ung. Då var alltid Alla Helgons Dag premiären för första snön i hembygden så gott som utan undantag.

Idag på morgonen letade jag efter spår av snön och fann den på lammtungornas luddigt välisolerade bladöversidor. Det får vara bevis nog. 

Ha det! Vintern kanske är på gång.

11 november - På besök i Tåkerns fältstation

Tisdagsklubben var på besök hos Tåkerns fältstation senast. Vi hade bestämt träff med stationschefen Lars Gezelius, alias Gerza, för en genomgång av läget med den nya fältstationen vid Holmen vid Tåkerns södra strand.

Tisdagsklubben informeras om den nyanlagda våtmarken vid  Holmen, Tåkern, av Tåkerns fältstations stationschef tillika byrådirektör på länsstyrelsen - Lars Gezelius, två från höger.

Gerza tog emot oss utomhus där han berättade om tankarna med den nyanlagda våtmarken i direkt anslutning till fågelsjön. Området är ett gammalt invallningsföretag som tagits av daga i en ny vattendom. Numera har man inrättat en regim som innebär att man istället för utdikning och torrläggning har skapat en reglerad våtmark, där man ska hålla ett ganska konstant vattenstånd oavsett Tåkerns och omgivande markers vattenstånd genom att aktivt pumpa in vatten vid behov. 

- Här har skapats ett våtmarksområde för fåglar, djur och växter; ett område som dessutom kommer att vara lättillgängligt för besökare. Allt är precis färdigt, efter diverse omtagningar och korrektioner, till en total kostnad av ca 3 miljoner, avsatta från Naturvårdsverkets medel för återställande av våtmarker, berättar Gerza. Han är mycket nöjd över resultatet och ser med spänning fram emot utvecklingen som noga kommer att följas upp av fältstationen. Kom igen till våren!

Extra intressant är det ju att vara med på mötet mellan Sverker Kärrsgård och Lars Gezelius, "chefen och tjänstemannen". Det var ju du som anställde mig på länsstyrelsen i Östergötland en gång för nu länge sedan säger Gerza och ler. De båda har mycket gemensamt att avhandla och förtälja.

Sen går vi inomhus. Vädret är rått och urrigt.

Inne i den alldeles nyrenoverade, av Tåkerns fältstation inköpta Holmenstugan invid våtmarken, sätter vi oss tillrätta med fika för en ny genomgång av Gerza. Här berättar han historien om tillblivelsen av den nya fältstationens centrum.

Runt omkring oss finns pärmar, böcker, ringar, foton och uppstoppade fåglar. En hel del av detta känner jag förstås väl igen själv från min egen aktiva period i fältstationen.

Jag måste berätta om den gången när en "seriös" besökare fick se vår bokhylla och där upptäckte mappen märkt "RUGGKORT". Jag har nog aldrig sett någon vrida sig i skratt så våldsamt tidigare, säger Gerza.

Ruggkort, om du nu vill veta, är dokument om fåglarnas ruggning, vilken dokumenteras under ordinarie ringmärkningsarbete. 

Tack för att vi fick komma på intressant besök.

10 november - Mellan höst och vinter

En grå period, den här i mitten av november. Idag har det knappast varit ljust alls. Tätt duggregn och låga moln har gjort dagen mörk. Jag gav mig ändå ut en sväng på eftermiddagen och är just hemkommen efter en lugn resa längs Omberg och kanten av Tåkern hem. 

Det hela resulterade i en skiss på plats direkt i boken. I diket vid Bramsens väg stod nämligen rikligt med buketter av utblommade hampflocklar. Det kandelaberlika växtsättet och gråskalan lockade till försök. 

Hela berget låg i dimma eller egentligen uppe i de låga molnen.

Från Tåkern hämtade jag ett mera genomarbetat akvarellmotiv; också detta verk i för dagen passande gråskala.

"Mellan höst och vinter". 

9 november - Rödhakar

Igår förmiddag, på väg upp för den branta Växelbacken i Brokind söder om Linköping, flög en rödhake över framför bilen när vi skulle parkera hos dotter Karin. 

Det var en rödhake, sa jag till Ulla. Och titta där uppe i deras stora körsbärsträd, ser du? gänget med sidensvansar, de första för säsongen, för mig i alla fall. 

När vi kliver ur bilen möts vi av frejdigt frisk och fulländad vintersång från nämnda rödhake; så otvetydigt klart som jag hittills bara upplevt den i England vintertid. Vilket fint mottagande vi får, sa jag och stoppade samtidigt ett par smultronröda men hårda bär från magnolian i fickan för kommande projekt, när jag fick stora välkomstkramen av dottern och hela hennes familj.

Det är så här vi har det i Brokind, sa hon.

 

Om kvällen senare, under festen i Hästholmens bygdegård med Tåkerns fältstation, berättade jag om den där rödhaken som sjöng så vackert för oss. Adam svarade att han hör rödhakar sjunga lite här och var i bygden nuförtiden, inte minst inne i Linköpings stads grönområden och parker. Jag håller med, det är något nytt, säger han, förut var det lite av ett undantag men nu börjar det bli en regel. 

Jag fick förresten alldeles nyss en händelsehälsning på Faceboook från kompisen Stig också han i Linköping. Rödhaken sjunger för oss alla här idag, meddelar han.

Allt på en gång, som med ketchupen. Men, detta är absolut inte nytt, det har smugit sig på under ett par decennier, men nu, blott på några år, har övervintrande rödhakar blivit betydligt allmännare i bygden och med tätheten av vinterrevir ökar också nödvändigheten att bevaka rättigheterna; sången har blivit  betydligt mera frekvent när den nu framförs av både hanar och honor på lika villkor. Idag har vi sjungande rödhakar i Sverige upp till åtminstone Mälardalen och snart tar kanske rödhaken över och blir vår nya julkortsfågel, precis som i England, men där kanske vi ändå har en gräns att bevaka.

Senare tillägg: Flera har hört av sig om rödhakar och rödhakesång i Östergötland. Bland andra: Lena i Spångsholm, Peter i Väderstad, Agneta på Skedagatan, Kim vid Omberg och Bo i Motala. Nog är det spridning på arten vintertid i Östergötland. Tack för era bidrag.

6 november - Osedvanligt varm höst

Vid Kälkestad nära Tåkerns södra strand går stora flockar av sädgäss och vitkindade gäss omkring i stubben. En ung blåhök som passerar bredvid dem har inte pondus nog att få dem på vingar, men de sträcker på halsarna, men kanske mer beroende på min närhet än på rovfågelsgästen från norr.

Stora fält av åkerkål, jag tror det är åkerkål även om bladen är lite små och ynkliga, blommar höst över stora ytor. Det är inte ovanligt alls i bygden men mängden förvånar; det är verkligen en gul frodighet utan jämförelse, som en symfoni, tänker jag, samtidigt som jag brassar Beethovens femma i P2:s förmiddag. 

Jag stannar till och dokumenterar den gula symfonin i min skissbok och då först noterar jag att där är fullt av honungsbin och humlor. Så himla konstigt det känns med humlor och bin aktiva mitt i november.

Honungsbi i blommande åkerkål. Full aktivitet i november.

Inne i bilen igen konstaterar jag att temperaturen är 11 grader och där får jag förklaringen till aktiviteten. Just 11 grader + sägs ju vara honungsbiets lägsta tolerans. Men ändå, det är ju november. Nu ska det väl helst vara vinter och bina ska vila i kupan och inte vara ute och surra.

6 november - Funderingar om hösten

På gräsmattan, ännu grön och fuktig i mildvädret, ligger en slagen tamduva. Det hände igår när vi kom hem efter besök på annan ort. Duvan låg renäten och nästan vulgärt avslöjad på rygg med blott sparsamt av dun runt omkring sig. Kampen måste ändå ha varit kort, tänker jag. En sparvhök är det antagligen som varit framme, en stor hona troligen. Den har reducerat beståndet av den stabila stammen tamduvor vi har sedan länge i Ödeshög, vilka under senare år även etablerat sig i villakvarteren. Hemma hos oss finns mat att hämta under foderautomaten och ibland leder det till att den enes bröd  blir den andres död.

Som en ängel i det gröna breder döden ut sina vingar.

*

Jag arbetar långsiktigt med ett projekt som jag har fått pengar till från Region Östergötland. Min idé är att förädla delar av min blogg - Naturlig Dagbok - som jag skrivit ungefär trettio år till någon form av bok. 

Jag skriver just på ett kapitel som handlar om Vätterstranden vintertid. I anslutning redigerar jag även det tänkta bildmaterialet.

Den här alldeles färska akvarellen visar ett möte med pilgrimsfalk längs stranden, eller kusten som jag gärna säger, mellan Hästholmen och Omberg någon gång för fem år sedan. 

*

Medan Ulla är inne i butiken vid Skultuna mässingsbruk står jag vid den stridigt forsande västmanländska Svartån och filosoferar en stund. Vattnet skummar gulbrunt mellan stenar och hängande träd. 

Här har jag stått många gånger och tagit del av scenen under olika förhållanden. Om somrarna med lågt, klart och helt stilla vatten har jag sett gäddor stå på lur, snokar simma sakta tvärs över och en gång, tillsammans med min numera bortgångne svärfar Lars-Erik kom en kungsfiskare förbi, lysande i solen som om en blå safir. I de sura varphögarna längs ån trodde jag en gång att jag fann fjällnejlika men det visade sig vara en klen och tanig tjärblomster - nära men inte hela vägen fram. 

En gång gick jag där nere längs ån då jag fick syn på en kull drillsnäppeungar. När jag kom närmare klev de rätt ut i det rinnande åvattnet och kröp under ytan och gömde sig i bakvattnet från en stor sten. Detta måste vara det mest unika jag upplevt och upptäckt i fågelvärlden någonsin. 

Idag är allt stilla förutom dånet från forsarna. Vattnet kommer från Bergslagens skogar och rinner ut i Mälaren vid Västerås. Det är nytt vatten varje gång hela tiden och ändå är det alltid samma vatten, sett i atomer och molekyler, som snurrar runt överallt på vår jord. Det vatten, den luft, den materia som vi har är densamma i det ständiga kretsloppet. Allt och alla är delaktiga i rundgången. Så är vi, precis som vattnet i forsen, bara nya skapelser av samma materia och jag har del i forsens vatten både framåt och bakåt i tiden. 

4 november - Mild höst

Jag läser i nyheterna att FN:s klimatforskningspanel varnar för att takten på temperaturhöjning närmar sig  2,5 graders ökning till kommande sekelskifte. Att det är så illa är inte mindre än en katastrof. Med den prognosen går vi mot en enorm förändring av förutsättningarna av liv på jorden. Det handlar om vår överlevnad, varken mer eller mindre. 

Ännu mer oroande är det att förnekandet av detta faktum, vilket äger koncensus med i stort sett alla seriösa vetenskapsmän inblandade, tycks också öka i västvärlden. I USA t ex har president Trump förbjudit all information om klimatförändringar som han anser vara bara "fake news".

Tåkern november 2025.

Idag är det 12 grader varmt med en sydlig vind som ger känslan av aprilvår istället för senhöst.

I vår egen lilla politiska ankdamm skjuter regeringen nödvändiga åtgärder framför sig så länge det går med hänvisning till ekonomi och levnadsstandard. Till kommande globala miljömöte skickar Sverige inte ens en minister. Ingen där tar ansvaret.

Klimatproblematiken har degraderats. Och tyvärr känns det som att det faktiskt var väntat. Mänskligheten har inte intelligens och system nog för att på ett verkligt sätt åtgärda stora systemfel. Vårt intellekt tycks bara räcka till fortsatt förstörelse och förnekelse.

Tillägg den 5 november. Så här är akvarellen klar med lite spännande ljussättning och i paspartout:

31 oktober - Höstregn

Ett helt dygn med regn. Så bra!

Lugnt och stilla kom regnet. Det började redan kvällen innan, fortsatte under natten och svepte in hela gårdagen i tät regndimma. 20 mm visade regnmätaren idag på morgonen och jag hällde ut innehållet med ett nöjt leende. Stillsamt regn om hösten är det bästa som finns för alla växter, buskar och träd, som måste klara den kommande vinterns köldtorka. Jorden blir genomvätt och rötterna kan vila i uthållig fukt. Jag minns rådet från trädgårdsexperten:

"Glöm inte bort att hälla på ordentligt med vatten på buskarna innan kylan och tjälen tar över". 

Nu är det gjort på naturens eget bevåg och jag kan koppla av. 

På Ombergs sydsida, ovanför Alvastra klosters ruin är bokskogen alldeles magnifik i sin färg av brunorange och caput mortum. Vackrare än så kan det inte bli. Det kan vara någon vecka till men inte mer, sen grånar berget.

29 oktober - En epok går i graven

Jamen, där hängde man ju åtminstone en gång per vecka, då på 1970-talet och framöver. Lönen hämtades, paket skickades och mottogs, postsparbanken var ett bra alternativ och man köpte frimärken till alla brev man sände iväg. All personal, bara damer i kassorna, kände man väl och småpratade med. Flera av dem är borta idag. Och där bakom disken kunde man ibland skymta någon uniformsklädd brevbärare på språng. Flera av dem är också borta idag, liksom hela postväsendet förresten. Det är över. Allt är historia.

Posthuset rivs i Ödeshög. Här skall byggas ny vårdcentral, folktandvård och apotek.

Det finns ingenting längre som heter Posten och just nu går själva byggnaden i graven i Ödeshög. Den har hängt med länge redan som objekt utan mening, använd ibland för vaccinationskampanjer men i övrigt helt tom och öde. Kranar och skopor äter sig nu igenom huset bit för bit, tegelsten för tegelsten, regel för regel. Allt sorteras väl i containrar: plåt, sten, trä och övrigt. Det är ju bra och annorlunda mot förr, men visst känns det ledsamt på något sätt, man är ju uppväxt med en Post.

Postpulpeten finns nu i Ateljé Gebbe. Kom gärna in och prova.

Något från verksamheten har jag dock räddat undan. Det var då, när beslutet togs att stänga igen, som jag var på plats och fick se att möbler ställdes ut för dumpning. Jag fick ögonen på en trevlig pulpet, ni vet en sån där man använde när man skulle fylla i papper, man satt där och skrev ner siffror på blanketter, uttag eller insättningar, rekvisitioner med mera. Den där vill jag gärna ta hand om ifall jag får, sa jag.

Varsågod! Den är din. Nu är den i min ateljé som en del av en snart helt glömd historia. Så kan det gå. Posten är borta men pulpeten är kvar.