Jag tänkte mig att ta en sväng över Omberg igår eftermiddag. Klockan närmade sig tre och redan så, började det skumna rejält. Omberg låg som en blålila bulle i fonden med lätta stråk av dis över Hjässan. Jag var på väg dit. Mitt tänkta mål var att besöka eken med kattugglan längs Sjövägen bortom Älvarum. Det var ett tag sedan och det var blott en artighetsvisit för att se om den var hemma.
Men något annat kom emellan. Just när jag passerade över Ålebäcken vid Alvastra lyfte en pilgrimsfalk någonstans till höger om mig, från videbuskarna längs åns meanderbågar. Den kom i sakta mak rakt framför bilen, kanppt trettio meter bort, och jag sa bara "Oj, oj ,oj" i en tung lyckosuck.
Den vevade med vingarna som en duva för att få upp fart och lyft, formad som en projektil med svart huvud mot den i övrigt kvällsgrå kroppen. Det var något det! Så lyckligt kunde jag inhösta ännu en upplevelse med Ombergs falkar, som uppenbarligen är kvar även denna vinter, åtminstone en, men säkert båda i paret. De brukar stanna vinter på berget.
Jag hade tur, ingen bil mer än jag på vägen åt något håll, så jag tvärnitade och begrundade uppenbarelsen och situationen. Bilden etsades fast i min näthinna, transporerades via synneven till längst bak i min hjärna där den förankrades så rotfast att jag idag, ur minnet kan hämta hem den som en variant till min skissbok. Varsågod!
Jag blev kvar där vid vägrenen, fastnade i tid och rum medan mörkret föll och blev allt blåare. Just då, när klockan var ungefär 15.15 gick månen upp som en orange apelsin alldeles i gipen där Omberg försvann mot Alvastrakorset. Det var vackert som attan.
Där i fred på en rastficka vid vägen, fick jag tid att fästa månen direkt i boken. Bygden bjuder och jag är uppmärksam på det mesta som sker.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar