Så bra det känns att solen skiner just idag, så att vi får njuta av det lilla ljus och den sparsamma värme som ändå lever också i denna den mörkaste av tider och världar.
Klockan 16.03 idag den 21 december, började jordlutningen sin resa tillbaka mot sommarsolståndets maximala upprätning. När jag nu skriver detta, senare om kvällen är vintersolståndets minimum alltså överståndet. Många säger att det nu står stilla några dagar, men icke så. Ingenting i vår värld står egentligen stilla; allt rör sig på ena eller andra sättet. Visst är ljusets återkomst väldig långsam till en början, några sekunder bara till eller från; ja, märkligt nog kan även minimala baksteg av tid tas morgon eller kväll de första dygnen, men still står det alltså inte.
Vintersolståndet, målat kl. 16.03 den 21/12-25
Jag gick ut och spanade mot väster när det var dags idag. Där fanns en strimma av gultonat ljus under mörka moln alldeles ovanför horisonten. Det var vackert och laddat.
Redan i morse bestämde vi, när rullgardinen gick till topps, att den här soliga och lite frostbitna dagen skulle utnyttjas. Omberg eller skogen, eller vad? Det beslutades om en promenad längs Vättern mellan Hästholmen och Omberg nu när vinden hade lagt sig nästan helt till ro, vilket är tämligen ovanligt på trakten.
En knappt kännbar luftrörelse anades mot kinden när vi vandrade förbi Sverkerkapellet bort mot Gråtorp och Ellen Keys Strand. Gräset var grönt och jorden lerig. Vi vandrade förbi slånbuskage, väderbitna oxelträd och fågelbär. Talgoxen "kinkade" och korpen ropade från Omberg. Överallt ute på sjön låg vita båtar och trollade efter lax.
Blommande ringblommor mitt i vintersolståndet. Så märkligt!
Gult gräs och höga nässelståndare, tistelsnärj och blommande ringblommor kantade vår väg. Jo, du hörde rätt. Via ett s k utkast hade några plantor av ringblomma fått fäste vid vägrenen. Till råga på all underlighet blommade de för fullt - ståtligt och vackert. Det är sånt som tydligen kan hända på årets kortaste dag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar