13 september - Boulespel i regn

Vi lyckades pricka in en av årets regnigaste dagar när vi träffades för boulespel hemma i Gebbes Petanque-arena härom dagen. Veckan innan och dagarna som följt har varit soliga och sköna men just i onsdags när Inger, Labbe och Staffan kom från Lejonkulan i Linköping med kulorna redo öste regnet ned från start till mål, tungt och tätt i alla de fem timmar som vi hivade klot.

(Alla följande foton har tagits av Ulla Björkman)

Men inte klagade någon. Inte alls! Vi boulespelare är vana vid alla väder, nästan i alla fall. Mot regn finns det kläder och torra trasor och att banan blev lite långsammare och mjukare var nog bara bra för mig, som ännu genomförde det mesta med en krycka i näven.

Labbe.

Nu är jag på gång igen, tror jag. Det var första gången på nästan två år som jag genomförde ett normalt boulepass och till hösten hoppas jag att foten ska ha läkt ytterligare.

Staffan.

Inger och jag bildar första laget.

Ulla servade oss tålmodigt och mycket uppskattat med både kaffe och pizza. Därvid gick vi in i uterummet och torkade oss en smula mellan varven. Sedan snabbt ut igen, så där typiskt för boulespelare, att inte missa en möjlighet till ett fint lägg eller en Calle!

10 september - Sol över Omberg

Nu har vi precis kommit hem efter födelsedagspresent från hustrun. Hon bjöd mig på en härlig eftermiddag vid Högby Spa inkluderande en god lunch därtill.

Utsikten över åkerbygden öster om Motala, norr om sjön Boren, kunde vi avnjuta från en skönt tempererad utomhusbassäng med friska vindar i ansiktet och inne i anläggningen fanns allt som behövdes för fyra verkligt avkopplande timmar. Vi gillar det här båda två och efteråt blir musklerna mjuka och sinnet varmt. Rekommenderas!

Hemfärden gick över Vadstena, där molnen efterhand började skingras. Väl framme under Omberg blev himlen öppen och blå. Vi hade nått "Gläntan".

Omberg i septembersol. Ny akvarell, troligen färdig eller nästan så.

9 september - Från det ena till det andra

Nu tar sensommaren ledigt. Igår inträffade nog säsongens sista utsvävningen med hetta och sommarsol och naturligtvis for jag ner till Vättern för uppfriskande bad i 16-gradiga böljor - två gånger. Som jag har njutit! 

Men nu är det slut, snart ska regnet komma från sydväst och fortsättningen av veckan sägs gå i normalitetens tecken med tio grader svalare dagtid som sig bör.

Jag har varit på Omberg förstås, så ofta jag kommit åt. Rensat klart i vår trädgård och spanat efter svamp och så har jag strosat runt i begränsad men ökande omfattning med hjälp av en krycka och alltfort läkande fot.

Vägen upp till Omberg när morgondimman ännu inte helt har lättat.

Förra året växte i den här granskogen på Omberg gott om KarlJohansvamp. Men i år fanns inte någon. Brist på regn är väl en trolig orsak. Dock kom jag hem med ett par liter mandelkremlor istället. Så en svampmacka blev det ändå.

Sen har jag kokat ytterligare nästan 10 kg äpplemos, omgång nr två och nu tror jag att det får räcka för i år. Den här gången är det äpplen från dotter Karins boställe i Brokind, fina, stora äpplen, perfekta för äpplemoskok, med små kärnhus och mycket fruktkött - jag tror det kan vara "Husmodern". Nästa kok blir rönnbärsgelé och då ska jag stötta med Röd astrakan från trädgården. I år är det tid att passa på, med så gott om rönnbär.

Överallt i trädgården, i rabatter i krukor och i stenpartier har jag noterat den här växten:

Fin bladrosett av vad?

Jag har funderat men inte funnit svaret; inte förrän häromdagen när frågan kom upp i ett botaniskt nätverk och Torbjörn Tyler från Lund svarade: Kanadabinka.

Jag vet ju fuller väl hur kanadabinka ser ut i blom. Det finns numera väldigt gott om den överallt, den är nästan invasiv kan jag tycka, under lite protest. Vad jag inte visste innan är att den alltså är tvåårig, med bladrosett första året för att under andra levnadsåret gå upp i blom och då helt utan markblad. Nåt nytt varje dag är mitt motto!

Igår i TV Rapport var det ett intressant inslag om uppfödning av torskyngel för utplantering i Östersjön i avsikt att försöka hjälpa den hotade fisken från total utrotning. Så bra!

Men varför säger man torsklarver och inte torskyngel. Fiskar har väl aldrig haft larver. De är väl yngel från den stund de lämnar ägget. Mitt språköra protesterar vilt. Vad är det för modernt påhitt? Usch!

3 september - Vid Stora klint på Omberg

I september 2023 var vi ute på en visitationsrunda i Tisdagsklubben. Målet var att besöka alla tre splitternya Arknat vindskydd som byggts i trakten, två vid Tåkern och ett på Omberg. I länken nedan kan du läsa om det projektet.

Länk till tidigare reportage

Vi hade synpunkter på säkerheten vid vindskyddet på Stora Klint på Ombergs klippiga sydsluttning och menade att det var så farligt i utförande att det inte var lämpligt att besöka med "vilda" barn. Inget skydd fanns utåt stupet och vid ovarsamhet kunde man riskera att ramla utför. Jag visar med ett foto från då, hur jag kunde dingla med benen högt över rasbranten.

Förra året, 2023, kunde jag ännu dingla med benen över stupet vid Stora Klint.

Vi tog kontakt med projektledaren Jenny Carlsson som höll med om riskerna och lovade att åtgärda med någon form av skydd.

Idag är det hela klart. Ett vackert staket med rejält armerade glasskivor är på plats utan att det estetiska och praktiska har försämrats på något sätt. Så bra jobbat, så fint byggt; en eloge till dig Jenny!

På väg ner till vindskyddet vid Stora Klint på Omberg.

Utsikten häruppifrån över Östgötaslättens vackra lapptäcke och Tåkerns vattenspegel, är det finast som landskapet och Omberg har att bjuda. Jag förväntar mig och befarar en aning att tillströmningen av turister hit upp kommer att bli stor, alltför stor kanske, efterhand som platsens kvaliteter sprids i folkmun (och av mig här i bloggen). En gång var vi få som kände till och besökte bergsängen, redan har vi blivit ett tusental. Hoppas att varsamheten om den unika platsen och miljön även fortsättningsvis kommer att respekteras på alla sätt. Så känns det bra att fler får chansen.

Utsikt från vindskyddet.

På den lilla stigen ner mot vindskyddet finns nybyggd torrtoa samt en grillplats. Allt är vikt för fantastiska upplevelser.

2 september - Ingen undslipper

Jag rensade häromdagen trädgårdslanden från diverse växter som inte är önskvärda där. (Märk väl hur jag undviker beteckningen ogräs): Pipdån, molke, stinknäva, murreva, maskros och rävtörel.

Jag fick en chock under arbetet, ty ur den täta, fuktiga grönskan reste sig nämligen en lysande orangefärgad liten slemmig kulle av känt ursprung. 

En mördarsnigel!

Vi har varit förskonade i vårt kvarter av Ödeshög fram till nu. Runt omkring i bygden och i samhället har de härjat i många år redan. Jag tror att de väl trafikerade gatorna runt omkring oss har hejdat invasionen från denna extremt ovälkomna gäst under en lånad tid.

Många av mina vänner, även de som har en väldigt godhjärtad inställning till allt om natur, vittnar om en verklig avsky för mördarsniglar. Artens uppdykande och följande invasion har blivit en livsavgörande händelse; ett före och ett efter mördarsniglar. 

Mördarsnigel, akvarell. Till salu för högstbjudande! Någon som vill?

Nu är det vår tur. Den jag fann var stor, fullvuxen och säkert gravid med ett par hundra färdiga ägg och strax därpå finner jag ytterligare en! Två stora mördarsniglar på samma plats släcker förhoppningen helt, slumpen är borträknad och jag förstår att där säkert finns många fler under hallonbröten och i komposten. Det är kört!

Det är med spänning men med sorg som jag blickar fram emot våren i vår trädgård. Jag fasar för fynd av små nya mördarsniglar i massor. Nu var det vår tur, ingen undslipper.