10 februari - När åtalet var nära.

.
Ulla sorterar bort gamla papper ur pärmarna och undrar om hon kan slänga det här.

Gör det säger, säger jag. Det är ju över tio år gammalt. Men förresten, jag kan titta på det först: Papperet visar sig vara det närmaste jag har kommit ett åtal.
Ärendet är överståndet och preskriberat sen länge men kommer upp som ett obehagligt minne direkt när jag ser lappen.

Polisbilen kör fram tätt bakom mig utanför järnvägsstationen i Linköping när jag väntar vid rödljuset. Den följer efter mig när jag svänger in på Snickaregatan och även när jag tar av in på Ågatan. Men först när jag kör in i Åhléns P-garage börjar jag undra vad som egentligen är på gång eftersom den hänger med in även där.
Jag parkerar i en ficka och polisbilen stannar bakom mig och blockerar min reträtt. 
Två unga poliser kliver ur och kommer fram till mig på var sida av bilen och ber mig ganska bryskt att kliva ur.
Jag frågar vad jag har gjort och de svarar att "Det är vi som ställer frågorna" och fortsätter sin hårda linje med att först vilja se körkortet och därefter plocka fram alkotestkittet. Blås!

Jag är ju lite nervös och undrande och misslyckas med mina tre första försök varvid de undrar varför jag inte blåser ordentlig med en gång. Jag förklarar att det är min första alkotest någonsin och ber om råd. Du blåser för fort, säger de. Du ska hålla ut i cirka fem sekunder.

Jag frågar därefter igen vad jag har gjort för fel, folk stirrar ju på mig som vore jag en brottsling och jag känner mig skamligt utlämnad. 
Jag får svaret att jag kör en bil med körförbud.
Vadå?!
Bilen har jag inte ägt mer än ett halvår ungefär, då jag köpte den som begagnad på Asklings Toyota i Linköping, besiktad i vanlig ordning förstås.

Har du koll på din slutsiffra? säger poliserna. Den har gått ut. Du skulle ha besiktat bilen för tre månader sedan.

Visst har jag undrat lite säger jag, trodde kanske att den inte behövde besiktas eftersom vi köpte bilen i slutat av december och inte har fått någon som helst kallelse till att den skulle besiktas igen.

Det är bara ditt ansvar, blir svaret. Det är du som måste veta när det är dags och du kan inte skylla på utebliven kallelse, säger poliserna nu med något vänligare ton när de förstår missförståndet och inser att jag inte är en förhärdad brottsling.

Hur gör jag nu då, frågar jag. Jag måste väl få komma hem till Ödeshög.

Kör direkt hem och ta bilen snarast till besiktning. Vi sänder in rapport om detta och din bil kommer att hållas under uppsikt. Det kan bli åtal. Vi vill inte se dig ute igen förrän bilen är körklar!

...

Två hela arbetsdagar efter denna obehagliga upplevelse ägnar jag åt kontakter med olika myndigheter såsom Trafikverket, Polisen och den på den tiden statliga Bilbesiktningen.
Jag lyckas till slut få myndigheterna att inse problemet med att inte sända ut kallelse till besiktning till ny ägare vid ägarbyte.
I mitt fall fick jag reda på att kallelsen bara hade gått iväg till den förre ägaren. Jag fick nu ett löfte om att man i fortsättningen skulle se till att nya ägare också skulle få ett meddelande.
Jag hoppas att det också fungerar så idag, eller är det möjligen annan ordning nu med ny privat regim.

Möjligen och förhoppningsvis blev mitt "nästan" åtal ändå till lite nytta i det stora hela.

Nu är papperet rivet och slängt! jag har gått vidare.