I helgen stannade jag kvar i Stugan, eldade till normal rumsvärme i kakelugn och vedspis men huttrade på min målaraltan. Vädret var inte så behagligt nämligen, mer omväxlande, med slagregn, åska och kulingvindar om varandra.
.
Längst inne i hörnet hittade jag något skydd för klimatets excesser och där stod jag och målade på dukar som hoppade och snodde varvid penseln ibland gjorde egna noteringar. Jag svor nog till och från åt problemen. Men ändå är jag rätt nöjd, jag tror nog att jag skall hinna avsluta att par oljor till. Det är 11 dagar kvar till konstrundan.
.
Jag upplever naturen nära hela tiden då jag står där skapande. Steglitsorna som sjunger i asptoppen, duvhöken som kommer på skrå mellan träden med en skorrig kråka i följe, ett nyetablerat tranpar alldeles på andra sidan alkärret samt årets första tornseglare som driver på med spetsiga vingar för att skyndsamt flyga i retur mot söder rakt genom den kommande åskfronten.
.
Fullmånen går upp ur blånade skuggor
På kvällen kikar vi på hockey Anders i Kvarnstugan och jag. Nog om det. I en kiss-paus noterar jag att fullmånen just går upp över dikesvallen - motivet består av två färger endast: djup ultrmarin och lysande orange. Jag springer in och hämtar kameran, låser den mot trappräcket och prövar. Resultatet är långt ifrån originalet.
Omberg med sin dimmiga mössa
Innan dess förresten, fotodokumenterar jag även Omberg strax efter solnedgången, som alltid hänger fukten från dagens tjugo mm regn kvar som en mössa av dimma runt hjässan. Omberg ommar - ett självklart namn - gammalt som gatan men svårtytt för den som inte äger facit.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar