20 juni - På besök i Åkes paradis

.
- Det är dags nu, säger Åke i telefonen. Vi har ju talats vid tidigare om att du skulle komma hit när ängsnycklarna står i blom och de första börjar faktiskt bli lite anfrätta, så nu får du nog skynda dig lite.

Jag, som har varit en smula hemmasnickare och precis är färdig, på flera sätt med återställandet av trappan mellan våningarna efter en sängflytt, svarar att jag kan komma direkt eftersom det vore skönt att få andas frisk luft och få vädra bort arbetssvetten.

Jag kör Tranåsvägen den dryga halvmilen söderut från Ödeshög mot gränsen till skogsbygden, där Åke väntar vid grinden till sin gård vid Gumby. 
Vi går ut i trädgården, till dammen med rudor, trollsländor och vattensalamandrar bakom huset.
Himlen är blå och vita molntussar svävar förbi mot öster i en svalkande sommarbris. Det känns som den bästa tänkbara av sommardagar; ännu med lättandad, syremättad friskhet och alldeles lagom skuggsvalka. 
Det vackra landskapet är sommarfagert och prunkande. Vi känner oss unga och nyfikna och Åke andas sprakande glädje och stolthet över sitt livs projekt.

- Där borta, i hörnet av dammen planterade jag den där ängnyckelknölen som jag köpte i Göteborg för många år sedan. 
Det var alltså bara en från början, men se som de har spridit sig, säger Åke. Inte finns det några problem för orkidéer att sprida sig om förutsättningarna är gynnsamma.

Se vilka vackra buketter, säger Åke.

Ett femtiotal ängsnycklar i varierande kulör mellan ljusrosa och purpur ståtar i det slagna gräset runt vattnet. Till och med i den höga vegetationen under jolsterns skugga finns ett tiotal exemplar och vi vandrar ut mot det anlagda kräftvattnet längre bort i betet och finner den ängsnyckel som flugit allra längst bort. 

- Det är nog nästan hundra sammanlagt idag, berättar Åke med stolthet och sätter sig på huk bland blommor och blader.

Ängsnycklarna är alltså införda i området. Om de är av svensk eller utländsk härkomst vet inte Åke men kanske detta spelar mindre roll. Jag tänker att orkidéer väl knappast kan kallas "invasiva" och att lite genförstärkning nog kan vara bra i sammanhanget. Storvuxna är de, och frodiga och de tycks trivas förträffligt på sin nya plats.

Kalmus är också en införd art hos Åke, men spontant. Den kommer ursprungligen från Kina och har i flera århundraden förts vida omkring i världen som handelsvara. Det är de torkade rötterna som använts som naturmedicin och sägs kunna bota tandvärk och lindra dysenteri. 
I Åkes dammar växer arten frodigt men den förökar sig i Europa endast vegetativt, bara honplantor finns. Vita cigarettliknande kolvar visar att kalmusen i Gumby också blommar, vilket är mindre vanligt. 
Det kryper en rörbock, en Donacia-art på ett av de vågkantade bladen och jag undrar smått om det måhända kan vara en sällsynthet. Alla trollsländor och fjärilar därtill kommer nog att föra mig hit igen bättre rustad för insektsstudier i området.

Runt dammen och i de fuktigare partierna i hela ängen växer täta bestånd av det storvuxna halvgräset skogssäv. Jag har nog aldrig tidigare sett den arten blomma så rikligt som här.

När det kommer till införda arter måste jag också nämna rödfibblan. Den är Åke inte förtjust i. Han nyper bort blomklasarna när vi passerar och menar att den snart skulle ta över hela ängen om han lät den sprida sig fritt. 
Jag tycker den är fin men i det finns förstås ingen motsättning till Åkes känsla för arten. Även det oönskade kan vara vackert.

- Hinner du följa med till Gumby äng också, frågar Åke.

Jo vi passar väl på, tycker jag, och så vandrar vi den vackert meandrande grusvägen mellan gärdsgårdar bort mot Åkes stora projekt i livet - Gumby äng - naturreservatet.

- Det var bara sly och skog när jag kom hit, säger Åke.

Åke i ett hav av sommarfibblor.

- Här var det välbetat och vårdat fram till 50-talet men sen lämnades allt åt igenväxning och förfall, tills jag fick min idé om att återskapa ett gammeldags ängs- och beteslandskap. 
Men man skulle ju vilja leva för evigt för att kunna förvalta allt detta, fortsätter han. Det känns sorgligt att tvingas behöva lämna allt, jag börjar ju bli gammal och orkar inte längre själv, men mina tre yngsta söner har lovat, att med hjälp av en intresserad arrendator och stöttande länsstyrelse fortsätta projektet in i framtiden. Det är ju så viktigt att sånt här får finnas kvar för kommande generationer, säger Åke och ser ut över sitt älskade landskap och intensiv blomsterprakt.

Vi vandrar runt sakta och sökande. Åke känner varenda tuva och strå och visar var vi kan hitta både det ena och andra.

- Här är det lite fuktigare som du märker och här finns sen länge ett parti med brudborste som förstås blommar lite senare. Men du ser ju bladrosetterna, berättar han.

Närbild på kärrfibbla

Idag dominerar kärrfibblorna just här, med sin högresta växt, fylligt gula, lite smala och snirkliga kronblad och tandade blad. Åke konstaterar att ängen går i gult den här årstiden, med solvändor, kärringtand, fibblor, gulvial, smörblommor och fingerörter.
Men om ett par veckor blir ängen blå och vit av prästkragar och blåklockor. Det finns ett kronologiskt färgtempo, menar han.

Kärrfibblor i mängd.

Solvändor.

Sommarfibblor.

Den finaste av fibblorna är klasefibblan, menar Åke, läraren, kantorn, bonden och naturvårdaren.

- Den är lite exklusivare än de andra, tycker jag, och jag är så glad över att den är så rikt företrädd i min äng. 

Klasefibblor.

Klasefibblans kandelaberliknande blomklasar har till skillnad från de ovan nämnda fibblorna, men i likhet med den på torrare partier rikt blommande gråfibblan, lite blekare gul färg, en aning anemisk anstrykning i koloriten, kan man kanske säga.

- Ser du där borta i hörnet? pekar Åke.

Och jag ser, redan på håll, att där under eken nära grusvägen växer storvuxna och väldigt vackra slåtterfibblor, den art, som tillsammans med hästfibblan, slåttergubben, vilken förresten också finns i ängen, är fibblornas drottning.

- De kommer alltid upp just där, i lite olika antal mellan åren, men alltid lika troget, säger han. Så jag brukar gå här och spana efter dem varje år, vilket alltid är lika roligt och spännande.

Det vackraste exemplaret, den med den största blomkorgen ska bli mitt kameramotiv, tänker jag och böjer mig ner. Först då ser jag krabbspindeln som sitter där på lur efter rov.

Slåtterfibbla med gäster.

Samtidigt landar ett litet vildbi och vi följer närgånget det förväntade dramat, som dock uteblir. När biet traskar runt i blomma och närmar sig spindeln viftar denna nämligen bara med det främre av sina fyra benpar och markerar avståndstagande. Spindeln vet uppenbarligen att biet har förmåga att försvara sig. 
Har den lärt sig detta eller är det ett nedärvt beteende? tänker vi.

Grönvit nattviol.

Överallt i hagen växer den väldoftande orkidén nattviol. Jag kikar på många av dem och ser att de alla tillhör arten Grönvit nattviol som känns igen på sina divergerande pollensäckar. Åke vet dock att även den alltmer försvinnande arten "vanlig" nattviol också finns i änget.

Stora bestånd av orkidén Jungfru Marie nycklar finns även i Gumby äng och ibland får marken på håll en rosa ton av den stora mängden. 

En ljus sopp med brunvitrynkigt mönster på hatten får mig att undra över arttillhörighet. Den liknar en KarlJohan men inte riktigt ändå. Den exklusiva miljön kan ju tyda på exklusiv art, tänker jag, dokumenterar och plockar. Jag tar således med mig de två svamparna hem och bereder en läcker förrätt. 
Jag vet alltså inte vilken art det är frågan om, men jag tänker lägga ut den på en svampsida på nätet, där jag är medlem och när/om jag får besked kommer jag att komplettera senare.

Så kom just svaret, så snabbt, ett förslag från Helena Björnström i nätverket "Svamp-klapp": Finluden stensopp. Se vidare denna länk, säger hon och jag tackar hjärtligt för hjälpen! 
Länk nedan:

Finluden stensopp

Ängarna på båda sidor om den vackra vägen är fulla av insekter. Fjärilar, skalbaggar, flugor och steklar svärmar omkring i solglittret och jag är besviken på mig själv över att jag inte tog med fjärilshåven. 
En del arter fjärilar känner jag igen på håll: ängsvitvingar, sotmätare och nässelfjärilar är allmänna men alla blåvingarna lämnar jag därhän i brist på redskap.
En snabb-och högtflygande stor "nässelfjärilslik" art sedd på håll får mig att sucka djup efter håven, eftersom jag tänker på någon av våra två sällsynta fuksar. Men den observationen får jag lämna därhän, troligast ändå var det nog tistelfjäril.

Pärlgräsfjärilar ser jag många.

Två olika exemplar av ängsnätfjäril ser jag också. Ett trevligt möte med en kraftigt minskande art, vilket vittnar om Gumby ängs kvaliteter.

Mest gläds jag nog ändå åt den violettkantade guldvinge som jag ser flyga runt i området på norra sidan av vägen. Ett kärt möte och en påminnelse om ett besök hos vännen Göran i Åsbo förra året.

(Som av en märklig slump ringer han just, Göran, bara för att samtala en stund, så där som vi brukar göra, och jag berättar att jag precis skriver om violettkantad guldvinge. 

- Violettkantad guldvinge ökar men den vitfläckiga guldvingen minskar, säger Göran och menar att vi får glädja oss åt det positiva som sker. Som att han vet var gladorna häckar i Åsbodalen för första gången och att han nyss fått veta om en ny havsörnshäckning i området runt Sommen, att pilgrimsfalken häckar nytt i ett korpbo hos dottern vid Vättern osamt att han i Åsbo socken just noterat Östergötlands första inlandsfynd av svingelgräsfjäril. Och vill du veta hur den ser ut så kan du bläddra neråt i min naturliga dagbok till 4 juni "Öländsk rapsodi". För under den resan såg jag en sådan.)

Är det en stekel som sitter i fibblan och suger nektar? Nej, det är faktiskt en liten fluga, kan jag konstatera på närmre håll; ett vackert bevis på s k mimikry - skyddande likhet.

Tvåbandad getingfluga.

Bland blomstren ser vi även mängder av olika vildbin och olika steklar som jag heller inte ger mig på men ett par vackra skalbaggar blir precis lagom att runda av med i denna, min redogörelse för ett par underbara timmar i Åkes paradis. Blåbock och fyrbandad blombock. 

Blåbock.

Fyrbandad blombock.

12 juni - Komplettering och uppdatering

.
Ett av mina mål med Ölandsresan för snart två veckor sedan var Naturbokhandeln i Stenåsa.
Jag var nämligen sen länge i akut behov av ett nytt stativ till min gamla Kowa-tub. En absolut nödvändig komplettering för ökad användbarhet.

Det blev en snabb affär till rimligt pris och nu är jag på hugget igen med tuben över axeln som förr och behöver inte "skämmas" i sammanhangen.

Jag passade på att inhandla även en lupp. Det blev till slut en lite finare variant med inbyggt led-ljus. Ska det va ska de va!

Nu är jag helt uppdaterad för noggranna och intensiva studier av fåglar, växter och kryp. Jag är fortsatt nyfiken och hungrig. Jippi!

4 juni - Öländsk rapsodi

Jag är tillbaka vid min blogg i ateljén efter fyra härliga dagar på östra Öland. Tillsammans med goda vännerna Astrid och Bertil tillbringade Ulla och jag några upplevelserika, mestadels soliga men typiskt öländskt vårkalla försommardagar på ett bjudande Öland.

Min gode vän Frank som så gendobelt har ordnat vår sköna resa och hans vän Pelle möter jag plötsligt på Borgholms torg där det ännu är förvånansvärt tomt på turister.

"Men snart börjar sju intensiva veckor, svarar Pelle" och ordnar med två fina knippen öländsk grön sparris för kvällsvarden. "Du får dem för fyrti kroner knippan i ställer för femti", ler han.

Jo så blev det. Vi kunde till slut träffa Frank som ordnat det så fint för oss, först vid Kaffetorpet på Solliden och senare på torget i Borgholm.

Ulla och jag är på promenad i landskapet om kvällen. Fågellivet är fantastiskt, orkidéerna står i blom överallt och kvällsljuset är mjukt.

Vi bodde i den ombyggda ladugården på gården Harkullen vid Långör norr om Bredsättra med hela det gammeldags bevarade beteslandskapet utanför fönstret. Underbara blomsterängar med vita kalkstensmurar, små vindlande grusvägar mellan hagtorn, slån och syrén, betande hästar och får bjuder oss välkomna.

"Det är som när jag var ung hemma i Småland!, säger Bertil och lyssnar till storspovarnas drillar strax intill. Flera par häckar därute i inägorna mellan murarna, bland smörblommor och hörskallror. Näktergalar sjunger mest hela tiden och göken ropar i alla riktningar, svalorna far ut och in under taken medan fältharen som lugnt kommer skuttande över gårdsplanen för en kort stund skrämmer bort stenskvätteparet som normalt huserar där på insektsjakt. 

En bevarad, idag normalt men sorgligt överstånden och nästan bortglömd tidsepok lever runt omkring oss och vi får närkänning med svunnen barndom.

Svingelgräsfjäril finns inte hemma hos mig i Ombergsbygd. 

På stenmuren vid tomten har en svingelgräsfjäril sitt revir. Varje dag när solen lyser varmt flyger den runt där bakom muren, i lä för den bitande nordosten.

Då jag närmar mig viker den ihop vingarna och fäller ner framvingen bakom bakvingens kamouflerade undersida och blir nästan osynlig.

Under de fyra dagarna gör vi  resor både norrut och söderut över i stort sett hela ön.

På vägen ner mot Ottenby stannar vi till vid Naturbokhandeln vid Stenåsa och jag köper mig en ordentlig lupp och ett nytt tubkikarstativ. Vi hade tänkt ta en fika men restaurangen är stängd och vi rekommenderas att köra tillbaka till lantfiket vid Gårdby lite norröver istället. 
Det är tur det, inte bara för att miljön är underbar, kaffet är superbt och brödet nybakat, men mest för att över vägen dit hänger två rovfåglar under himlen.

Glada till vänster och obestämd skrikörn till höger. 

Den ena är en glada, så typisk med sina hängande breda vingar och kluvna stjärt. Den känner alla fyra i bilen igen. 
Men den andra undrar även jag över en stund, innan jag bestämmer mig för någon av skrikörnarna. De bägge rovfåglarna som först seglar tillsammans högt där uppe i himlen särar på sig alltmer och försvinner norrut som två små prickar i skyn.

Senare på dagen får jag reda på att arten större skrikörn är sedd fem gånger i området tidigare under veckan. Då får det bli den! Detta blir min andra egenupptäckta Större skrikörn i livet, ett s k ädelkryss kunde jag utbrista om jag nu vore lagd åt det hållet.

Vi far till mitt favoritställe, kör försiktigt och sakta längs den gömda och flacka kalkstensvägen mellan murarna, ner till området runt Sandby borg, platsen som ölandsskådaren Staffan R tipsade mig om för ganska länge sedan. Här vandrar vi runt i snålblåsten, som ändå är ganska mild, och njuter en god stund av orkidéer och strandfåglar.

Johannesnycklarna blommor rikligt inte bara vid Sandby borg utan på hela Öland.

Den lilla vackra Krutbrännaren är en favoritorkidé och vi finner många exemplar på de friskare partierna runt Sandby borg.

Vid Ottenby vandrar vi senare runt under dagen, skådar fågel, studerar fågelskådare och äter lufsa på Fågel blå, men inget särskilt mera finns att se så vi tar en rejäl promenad i Södra Lunden istället.

Betande dovhjortar.

Vi struntar i kryssarna som jagar sydnäktergal bland hagtornsbuskagen och njuter av halsbandsflugsnappare, dovhjortar och jättestarr istället. 
Tyvärr får dock Ulla inte höra sin efterlängtade och min något utlovade sommargylling.

Vägen hem går över Stora Alvaret och Möckelmossen. Vinden är frisk men ändå med viss mildhet och vi njuter trots blåsten.

Bergskrabban färgar vissa partier av Alvaret i himmelsblått.

Ölandssolvändan färgar andra partier i solgult.

Mest gläds jag ändå åt växten Ullranunkel som jag ser för första gången i livet. Sidenmjukt pampig och fylligt gulfärgad växer några exemplar på den allra torraste platsen vid en låg sten.

En av dagarna är tänkt att vikas mera mot turism och shopping, Borgholm och Solliden lockar nämligen vissa av deltagarna i sällskapet. 
Men vår "lilla" vandring genom Halltorps hage vid Ekerum sätter käppar i hjulet för planerna och blir till en mycket längre och tröttande vandring än någon av oss avsett.

Ekbockar, ekoxar och guckusko är framför allt det som dragit oss till platsen men vi kommer att leta förgäves efter allt detta under vår promenad. 
Vi ser förstås de största och tyvärr numera helt döda skeletten av jätteekar, perforerade av ekbockarnas larver, men inga vuxna skalbaggar. Det är nog lite tidigt på säsongen, anför jag till försvar.

Inte heller ser vi något exemplar av den betydligt mera allmänna skalbaggen ekoxe, förutom den trasiga som vi finner trafikdödad på nedfartsvägen till badet.

Avenbokskog.

Vi vandrar runt i timtal längs stigar i den nästan torrlagda och därmed i stort sett myggbefriade hagen, genom avenboksskogar och buskkratt, längs spänger och dyiga träsk utan att se en enda långbensgroda, guckusko, röd skogssnigel eller  sommargylling och kommer slutligen fram vid Halltorps gästgiveri, där vi har tre kilometer längs asfalt tillbaka till utgångspunkten. Suck och stön men även ett lyckligt badrop från Astrid när vi är tillbaka vid havet igen och viss tröst tillika för att hennes stegräknare äntligen slagit i taket.

Jo men visst, en vackert trasig kvickgräsfjäril fick vi ändå uppleva där skuggan från vingen föll så fint. Alltid något.

Näst sista dagen gick resan norröver via Djupvik upp till Sandvik på västra sidan och sen tillbaka längs östra kanten över Södvik. Vinden var kylig men i lä var solen varm och då kunde vi njuta fullt ut av smörstekt nyfångad abborre vid fiskekorgen i hamnen i Sandvik. Lite konst och sådant blev det också lite tid för.

Klipplin färgar kalkstenssvallningarna mellan Djupvik och Sandvik på västra Öland.

Jo just. det får jag inte glömma.
En kväll frågade nämligen Bertil mig om hägrar kunde vara vita. Han satt och spanade in mot hägerkolonien i talldungen vid havet bortom stugan genom sin kikare. Utan att se upp svarade jag lite halvslappt att ungarna säkert kunde upplevas ganska ljusa, ja till och med vita.
Jo men, fortsatte han, de här tre kom just inflygande.

Jag vänder tuben mot dungen och kollar. 

Tre ägretthägrar sitter där bland alla hägerbon; tre udda, kritvita främlingar som verkar vilja söka nattkvist bland släktingar. Allting kan tydligen hända på Öland.

Tre ägretthägrar sträcker vidare över Öland.

Nu blir det emellertid ingen plats för natthärbärge för besökarna.
När Ulla och jag senare på dagen tar en liten kvällspromenad, lyfter nämligen de tre ägretthägrarna från dungen och flyger på rad högt över himlen vidare mot sydväst och försvinner rakt in i den nedgående solens sista strålar.
Vår Ölandsresa får därmed sin perfekta avrundning.

29 maj - Konstrundan eftermäle

.
I dagens Corren finns ett trevligt reportage om vår numera överståndna Konstrunda 2017, skrivet av Christer Fällman.

Därmed är jag vidare i livet och ser snart fram emot nästa projekt, en utställning på Vadstena Konstförening.

Men avslutningen på Konstrundan 2017 följer alltså. Det är en helsida från Kultursidan i Corren den 29 maj 2017, en faksimil:

28 maj - Konstrundan 2017 sista dag.

.
I ett alldeles sanslöst vackert väder har konstrundan pågått i år. Idag är sista dagen och det blir nog den lugnaste i en annars mycket välbesökt runda.

Torsdagen ca 600 besökare, fredagen ca 300 besökare, lördagen ca 400 besökare ...

Några bilder:

24 maj - Konstrundan börjar imorgon

.
Det är nästan klart!
Nu återstår bara golvstädning och skylthängning d v s finliret.
Kl 9 i morgon kommer vår invigningstalare Anne Hederén till min ateljé och kl 10 samlas vi alla på torget i Ödeshög för starten av Konstrundan "Konst runt Omberg 2017" (Se mer i högerspalten).
Hoppas att ni tar chansen! vår konstrunda är verkligen värt detta.

Ateljé Gebbe välkomnar alla besökare.  Kl 11 - 17 torsdag - söndag. Hela Kristi himmelfärdshelgen.

Vi ses!

20 maj - Lite lek också

.
Mitt i "allvaret" behövs då och då också en liten paus, I onsdags ägnade jag således hela dagen från kl 8.30 - 20.30 åt tävlingsboule i Gränna. Det var Veteran 55+ som gällde och 40 lag från hela landet var anmälda och på plats i den s k Päroncupen i regnet på boulecourten i hamnområdet.
Själv tillhörde både jag och min dubbelkompis Håkan det seedade fältet och vi svarade mot epitetet genom att gå till final efter en hel dags kämpande.

Nu blev det till slut inte vinst där, men en hedrande silverplats samt 400 kr var i vinstpengar och var sitt mycket vackert glaspäron. Lyckat alltså!

Och medan jag läser om detta i den lilla tidningsnotisen är jag med nödvändighet tillbaka i måleriet inför Konstrundan.

19 maj - "Konst runt Omberg"

.
Konstrundan 2017 närmar sig med stormsteg och jag vill verkligen hälsa er alla varmt välkomna till Östergötlands bästa konstrunda! Torsdag - söndag 25/5 - 28/5 kl 11 - 17 med invigning på Ödeshögs torg kl 10 den 25 maj.

Tag tid på Dig, gärna fler än en dag av de fyra som vi öppnar våra ateljéer och verkstäder. 
Det är en koncentrerad runda i en oerhört vacker natur-kulturbygd med 14 platser att besöka. Vi är alla yrkesverksamma konstnärer, vilket är unikt för konstrundor i landet.

Några av ett par tusen besökare år 2015

Självklart önskar jag att du passar på att också besöka min verkstad, Ateljé Gebbe mitt i Ödeshög 100 m från torget.
Jag har mycket att bjuda på och jag hoppas kunna överraska dig också i år. 

Varmt välkommen! Vi möts i Ateljé Gebbe.

Se mer i högerspalten. Genom att klicka på "Konstrundan 2017" kommer du till OM-kulturs hemsida där du finner allt du behöver.

Några smakprov i färgsprakande olja:

16 maj - Konstrundan närmar sig

.
Om jag nu inte visste om att Konstrundan 25 - 28 maj - "Konst runt Omberg" närmar sig med stormsteg, så fick jag idag en påminnelse i brevlådan, en lycka-till-hälsning från en av mina trognaste besökare och supportrar.
Ewa-Britt från Vadstena hör ofta av sig till mig med små positiva tillrop, presenter och underfundig poesi. Tack min vän!

Den här gången bjuder hon mig ett vackert regnbågsträd. 

Jag hoppas att ni är fler därute i etern som tar tillfället tillvara att komma på besök. Jag arbetar för fullt för att avsluta så mycket måleri jag kan och orkar. Att säga att det är mycket nu är ett understatement, men jag tycker ändå att jag har ett visst grepp om det hela.

Se vidare i högerspalten under "Konstrunda 2017" så finner du där en länk, under bilden, till vår hemsida. Där du kan leta vidare och också dra ut kartor och hitta all information du behöver.

Välkomna nästa vecka under Kristi himmelsfärdshelgen i vacker vårtid.

15 maj - Fotografen Barbro levererar igen

.
Min goda vän Barbro Nelly i Hästholmen levererar igen.

Det finns inga genvägar till framgång brukar man säga. Nästan alltid ligger det envishet och hårt arbete bakom. När det gäller Barbro så är det så att alla hennes härliga fotografier från naturen kommer av just detta - envishet och hårt arbete under resor till spännande platser och miljöer och genom att hon söker sig till och verkligen är på plats då det händer; hon är aktiv helt enkelt.

Första  gången jag såg Barbros foton för ca 15 år sedan var det ljuvliga närbilder på blåsippor och andra blomster, fjärilar och liknande i vackert ljus som gällde. 
Efter att ha lämnat arbetet på vårdcentralen i Ödeshög bakom sig har hon haft tid att utvecklas väldigt mycket. Vi är många som fått ta del av hennes fina foton från finsk vildmark med björn och varg, örnar och tjädrar tagna under långvak i gömlsen och fantastiska bilder och bildserier från upplevelser i t ex Svalbards isiga vildmarker.

Leveransen då? 

Jo jag minns från 2013 när Barbro sände mig ett foto som hon just tagit vid en bakgård i Hästholmens samhälle på en för henne okänd fågel. "Vad är det här Gebbe?" frågade hon.

Jag tappade hakan av förvåning. Det var nämligen en tjockfot, en Medelhavsart, ett fantastiskt och helt oväntat fynd. Jag var på plats dagen efter men fågeln var förstås borta. Men dokumentationen, fotot på denna märkvärdighet, lever vidare. 
"Meddela mig gärna så fort som möjligt nästa gång du ser eller fotograferar något liknande okänt Barbro", bad jag henne då. "Vänta inte tills dagen därpå!"

Så blev det. Igår eftermiddag kom nämligen två nya överraskande foton som Barbro nyss tagit på Svanshals äng vid Tåkern. Dessa:

Svarthakad buskskvätta på Svanshals äng, Tåkern, 14 maj 2017. Foto - Barbro Nelly

Svarthakad buskskvätta på Svanshals äng, Tåkern, 14 maj 2017. Foto - Barbro Nelly

Det är en svarthakad buskskvätta som Barbro har funnit och så fint dokumenterat med sin kamera den här gången. Återigen en sydlig art som visserligen är på expansion norröver och som ha börjat häcka årligen också i Sverige.
Allt har jag nu vederbörligt sänt vidare till Artportalen. 

Jag undrar vad hon överraskar med nästa gång, fotografen Barbro Nelly. 

10 maj - Föraning och erfarenhet

.
På väg genom Ulrikabygdens stora skogar i södra Östergötland tillsammans med goda vänner häromveckan förvånades jag över att vi inte såg någon tjäder och jag gjorde en muntlig reflektion över detta i bilen, en jämförelse med hur det var förr, på 70-talet, när man färdades på gömda grusvägar genom skogarna och hela tiden stötte upp tjädrar som gick där och plockade grus.

- Nu måtte vi väl se en tjäderhöna snart, sa jag, det vore väl märkligt annars.

Precis då, på andra sidan krönet bara, mötte vi två tjäderhönor spatserande på vägkanten inte mer än tio meter bort. 
De sträckte vaksamt på sina halsar, traskade värdigt ner i slyet vid diket och ställde sig staty inte mer än fem meter bort. Min kamera låg i bagageluckan men jag registrerade bilden noga med ögon och känsla.

- Det där klarar jag utan kameran. Jag kan måla detta direkt ur huvet när jag kommer hem, hur tydligt och klart som helst, lovade jag.

Visst känns det som en föraning när överraskande men likväl förväntade möten äger rum och detta var inte på något sätt första gången för mig. 
Förutsägelser är inte enbart en skörd av slumpen. De får också hjälp på traven av kunskap och erfarenhet även om turen till slut är med på ett avgörande vis.

10 maj - Underviol

.
Underviolen, Viola mirabilis, trivs i lövlundar med kalkhaltig mullrik jord. Den är inte så vanlig men inte heller sällsynt på något sätt, den finns helt enkelt lite här och där marken passar.
Hittar man den så känner man igen den med lite träning genom bladens nästan anemiskt blekgröna, lite gulaktiga färg och blommornas lika urvattnade ljusvioletta ton. Den växer i spridda små buketter bland vissnade blad ofta under lövträd.
När jag nu skriver så får jag lite dåligt samvete av min beskrivning. Den låter inte så vänligt stämd mot arten, men det vill jag säga direkt att underviolen absolut är mycket vacker på sitt skira sätt.

Den här underviolen fotograferade jag för några dagar sedan under en exkursion till naturreservatet Källstugan i Ulrika socken i Östergötland.

Nu kan man kanske tro att arten har fått sitt namn av att den lever under och i skuggan av träd men så är alltså icke fallet. 
Det vetenskapliga artnamnet - mirabilis - avslöjar orsaken - under/underverk/beundransvärd.

Underviolen blommar under våren så som fotot visar, för att senare på sommaren i den mörknande lövskogen plötsligt ändra utseende genom att skicka upp gängliga, bladlika skott med små slutna miniblommor, som knappast ens ser ut som blommor. Det hela är en anpassning till ståndortens förändring under säsongen.

Förklaringen är att underviolen vill greppa möjligheten under tidig vår till att genomföra ett öppet bröllop, d v s en korsbefruktning med hjälp av insektslockande stora blommor i ljus omgivning. Detta kan gå fel genom vintriga bakaslag av frost och kyla men är värd mödan av genetiska skäl. 
Under sommaren tar underviolen en extra chans genom ett slutet bröllop, s k kleistogami, där den utnyttjar självbefruktning i de stängda miniblommorna - ett säkrare kort men med sämre genetik i bagaget. Två möjligheter alltså för denna lilla vackra viol. 

Är inte det ett under, säg?

9 maj - Årets sista anländare

.
Så var det förr i tiden, när jag var en ung fågelskådare, att tornseglarna var årets sista fåglar att anlända under våren. På den tiden gällde ungefär 15 maj, ty det var innan klimatuppvärmningen, idag kommer tornseglarna, förr tornsvalor kallade, en vecka tidigare än så och andra, nyare arter har tagit över som de sista ankommarna - rosenfink och kärrsångare.

Igår såg jag mina första tornseglare för 2017. Det var hos Rolf och Christina strax sydväst om samhället, när vi kastade lite bouleklot på garageuppfarten och himlen rodnade och skymningen kom.
De svepte in på höjd, smygande över rödhimlen, cirklade runt några varv över oss och försvann lika tysta igen. De var två stycken, spejare och spanare och ivriga pionjärer.

Det kan tyckas lite märkligt kanske att tornseglarna kom helt datumenligt även denna, den kallaste av kvällar i en i övrigt seg vår, men arten är egentligen ganska härdad mot temperatur och väder. Ligger man och sover på tusentals meters höjd och flyger tvärs igenom åskväder för att komma till andra sidan en väderfront såsom tornseglare regelmässigt gör under sina liv klarar man lättvindigt några minusgrader.

Det är födan och inte kylan som är kruxet. Det finns nämligen inga flygande insekter i minusgrader och av detta förstår man att de två tornseglare som kom över oss igår kväll utan problem kunde ta den här svängen norröver för att kolla läget och sedan återvända några breddgrader söderöver för att invänta gynnsammare förutsättningar. 

Så blev de även till stor glädje för några överrumplade åskådare.