Underviolen, Viola mirabilis, trivs i lövlundar med kalkhaltig mullrik jord. Den är inte så vanlig men inte heller sällsynt på något sätt, den finns helt enkelt lite här och där marken passar.
Hittar man den så känner man igen den med lite träning genom bladens nästan anemiskt blekgröna, lite gulaktiga färg och blommornas lika urvattnade ljusvioletta ton. Den växer i spridda små buketter bland vissnade blad ofta under lövträd.
När jag nu skriver så får jag lite dåligt samvete av min beskrivning. Den låter inte så vänligt stämd mot arten, men det vill jag säga direkt att underviolen absolut är mycket vacker på sitt skira sätt.
Den här underviolen fotograferade jag för några dagar sedan under en exkursion till naturreservatet Källstugan i Ulrika socken i Östergötland.
Nu kan man kanske tro att arten har fått sitt namn av att den lever under och i skuggan av träd men så är alltså icke fallet.
Det vetenskapliga artnamnet - mirabilis - avslöjar orsaken - under/underverk/beundransvärd.
Underviolen blommar under våren så som fotot visar, för att senare på sommaren i den mörknande lövskogen plötsligt ändra utseende genom att skicka upp gängliga, bladlika skott med små slutna miniblommor, som knappast ens ser ut som blommor. Det hela är en anpassning till ståndortens förändring under säsongen.
Förklaringen är att underviolen vill greppa möjligheten under tidig vår till att genomföra ett öppet bröllop, d v s en korsbefruktning med hjälp av insektslockande stora blommor i ljus omgivning. Detta kan gå fel genom vintriga bakaslag av frost och kyla men är värd mödan av genetiska skäl.
Under sommaren tar underviolen en extra chans genom ett slutet bröllop, s k kleistogami, där den utnyttjar självbefruktning i de stängda miniblommorna - ett säkrare kort men med sämre genetik i bagaget. Två möjligheter alltså för denna lilla vackra viol.
Är inte det ett under, säg?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar