Jag är på väg från ortopeden i Motala. Det är min ena fot som krånglar alltmer och nu var det dags att ta ett ordentligt nappatag om ankeln.
Nåväl. I den vackert belägna solfjäderstaden vid Vättern vandrar täta snöbyar in över hus och alldeles för tunt klädda, pinade människor. Det är trindsnö, hagel, kornsnö och flingsnö om vart annat och företeelsen förintar effektivt alla kvarvarande vårkänslor när jag tjurigt väderdeppig sätter mig i bilen och far söderut på Rv50, hem igen.
Landskapet är stort och mäktigt och än mer så genom det dramatiska vädret och molnen som reser sig till mäktiga blystoder över slätten med nederbörden forsande som ur grå vadmalssäckar.
Det är så häftigt att jag kör åt sidan en stund och bara sitter där i bilvärmen och studerar "eländet", de skiffergrå mörkmolnen som släpar tunga draperier över bygden och står i skarp kontrast till de sjömansblå himmelsflikar som ligger insbäddade i vita bomullsmoln och ser förrädiskt sommarvackra ut däremellan.
Den sista snöbyn längs vägen ligger över E4 alldeles innan avfarten till Ödeshög. Det är också den tätaste. Precis när den lättar och jag anar lite ljus igen ser jag på håll en fågel komma vinglande i motvinden.
Jag tänker lärkfalk, men just när jag passerar under den ser jag att det är en gök. En gök i snöstorm! Aldrig har jag väl sett på maken och jag hoppas att detta blir sista gången, om ni nu förstår mig rätt. Stackars fågel! Jävla väder!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar