På väg genom Ulrikabygdens stora skogar i södra Östergötland tillsammans med goda vänner häromveckan förvånades jag över att vi inte såg någon tjäder och jag gjorde en muntlig reflektion över detta i bilen, en jämförelse med hur det var förr, på 70-talet, när man färdades på gömda grusvägar genom skogarna och hela tiden stötte upp tjädrar som gick där och plockade grus.
- Nu måtte vi väl se en tjäderhöna snart, sa jag, det vore väl märkligt annars.
Precis då, på andra sidan krönet bara, mötte vi två tjäderhönor spatserande på vägkanten inte mer än tio meter bort.
De sträckte vaksamt på sina halsar, traskade värdigt ner i slyet vid diket och ställde sig staty inte mer än fem meter bort. Min kamera låg i bagageluckan men jag registrerade bilden noga med ögon och känsla.
- Det där klarar jag utan kameran. Jag kan måla detta direkt ur huvet när jag kommer hem, hur tydligt och klart som helst, lovade jag.
Visst känns det som en föraning när överraskande men likväl förväntade möten äger rum och detta var inte på något sätt första gången för mig.
Förutsägelser är inte enbart en skörd av slumpen. De får också hjälp på traven av kunskap och erfarenhet även om turen till slut är med på ett avgörande vis.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar