Den 10 mars 2014 hade jag lyckan, att upptäcka Ombergs första två exemplar av fjärilen videfuks. Arten betraktades då som en oerhörd sällsynthet och fyndet rönte stor överraskning bland alla entomologer i landet och var ett nytt fynd för Östergötland.
Fem år senare, den 6:e april 2019 blev jag återigen en förste upptäckare, denna gång av videfuksens "tvilling" körsbärsfuks på bergets södra sluttningar.
Varje år därefter har jag på södra Omberg kunnat dokumentera både och/antingen eller videfuks och körsbärsfuks under vårens tidigaste dagar. Att båda de rara arterna numera har en fast stam på Omberg verkar vara helt säkert. Körsbärsfuksen har ett sydligt ursprung och videfuksen ett mera östligt. De är mycket svåra att åtskilja och är sällsynta, men de tycks öka snabbt numera tack vare ett varmare klimat. Rapporter om observationer av både körsbärsfuks och videfuks på Omberg duggar in tätt numera. Det är verkligen spännande och intressant.
Nära släktingar är nässelfjäril och vinbärsfuks och framför allt nässelfjäril kan vara en förväxlingsart om man inte lärt sig läxan, att de båda nytillkomna fuksarna är större, ljusare och mycket skickligare flygare.
Igår när solen värmde en stund på eftermiddagen, då jag ändå var på plats vid Alvastra för att köpa in en karta ekologiska ägg från Thomas och Åsa, så tog jag svängen upp mot det gamla grustaget under Klintarna med avsikt att försöka finna några fuksar av endera eller bägge arter.
Platsen är perfekt för värmedyrkande insekter med maximal solinstrålning till ett 45-gradigt lutande plan under bergväggen, klädd av bokskog. Vackert är det också så det förslår.
Överallt i den sandiga backen klättrade äggstinna honor av svart majbagge runt för att leta upp de bästa platserna för deposition av alla sina tiotusentals minimala ägg.
Både påfågelögon och nässelfjärilar flög runt tätt över slänten men jag noterade också flyktiga och snabba skuggor av andra fjärilar som tycktes segla över mitt huvud. Mot solljuset var de svåra att få i fokus men till slut landade en av dem på en sten framför mig. I kikaren såg jag att det var en videfuks.
Sammanlagt såg jag på platsen minst tre olika storfuksar, men bakvingarna, där den säkraste artbestämningen, enligt min mening, är bredden på den svarta bården, var väldigt slitna och trasiga. Åtminstone en av de tre kunde jag artbestämma till videfuks, medan de andra två förblev obestämda.
Studier från platsen direkt i skissboken.
De tre fuksarna jagade varandra fram och tillbaka, många gånger högt upp i luften varvat med skickliga och långa seglingar på horisontellt vingplan, så annorlunda mot nässelfjärilarnas långsamt ryckiga och marknära framfart. En gång bjöds en nässelfjäril emellertid upp till dans av en videfuks, som jagade sin lilla "kusin" ända upp mot trädtopparna.
Södra Omberg har en unik och känslig natur. Besök gärna men med varsamhet. Se, men inte röra gäller!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar