Sen gammalt finns en sparad skogsdunge på västra sidan av sjön Tåkern. Den heter Lundtorpsskogen efter gården Lundtorp där familjen Lundin bor. Jag har ringt dem och anmält vår ankomst eftersom man måste passera över deras gårdsplan. Vi är mycket välkomna men markägaren själv kan tyvärr inte vara med oss idag, meddelar han.
Idag besöker vi lunden, som från det jag minns den på sjuttiotalet mest bestod av granar, men idag till hälften har ersatts av en plantering av poppel, alternativt hybridasp. Vi har svårt att nå själva dungen från vår parkering vid strandkanten, planteringen är gallrad men inte röjd, så vi får ta omvägen längs åkerkanten.
De flesta av de gamla granarna har fallit ihop eller fällts och idag dominerar hassel och tätt löv i kärnområdet. Högstubbarna av knäckta granar är helt bemängda av klibbtickor, överallt ligger fällda träd och vår vandring på knappt anade gamla stigar är tålamodskrävande. Mycket har hänt sedan jag senast var här för bortåt tjugo år sedan.
Hasseln har tagit över mycket och under nästan varenda bukett växer sällskap av vätteros, denna halvparasit, som lockar humlor utöver det vanliga med sin nektar och pollen kan vi konstatera. Det som verkligen dominerar i markfloran är sipporna. Här finns gott om både blåsippor , gulsippor och vitsippor, som tillsammans bildar en tät matta.
I övrigt bland växter finner vi bland annat: tandrot, storrams, ormbär och ...
... vårärt.
Fågelsången är gedigen. Blåmes, talgoxe, gärdsmyg, bofink, rödhake, svarthätta, gransångare, lövsångare, koltrast, taltrast, ringduva höstar vi in. Dessutom hör jag korta sekvenser av både göktyta och trolig näktergal och på håll ropar fiskgjusen. Våren går mot full konsert.
Nu är vi i Lundtorpskogen av en speciell anledning. Jag har dragit hit mina kompisar för att jag vill visa på det bestånd av svavelsippa, hybriden mellan gulsippa och vitsippa, som sedan gammalt finns här. Under 1970-talet då jag var här vid flera tillfällen fanns klonen av hybriden i stor mängd på en area, uppskattningsvis 100 x 100 m. Jag minns hur den stack upp, storväxt och ljust svavelgul, över både vitsippor och gulsippor precis överallt i ett fint blandat bestånd.
På den här bilden är den inte lätt att se, lättare var det i verkligheten, men svavelsippan är faktiskt på plats med ungefär ett tiotal blommande exemplar strax under ekstammen.
Bäst att jag gör en liten akvarellskiss tänker jag.
Svavelsippan i min skissbok.
Lokalen är känd för sina svavelsippor sedan lång tid tillbaka och individen som alltså täcker en så stor yta som ett hektar kan säkert vara flera hundra om inte tusen år gammal. Men den tynar allvarligt nu. Vi söker inte så länge förvisso, men hittar den bara i två restkloner med 25 m avstånd. Svavelsippan vid Lundtorp verkar vara på väg ut - dö bort helt enkelt. Och det är ju så att den sterila hybriden som uppenbarligen endast mycket sällsynt uppstår genom befruktning mellan föräldrarna, dessutom bara växer vegetativt. Själv har jag äran att känna tre individer av svavelsippa, två i Östergötland och en i Västergötland. För mig är det hittills allt!
Tänk då, att jag har en så nära. Men måtte den nu bara orka överleva! Jag måste skynda mig hit igen. Det får inte dröja tjugo år igen av minst två skäl. Mitt och svavelsippans.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar