Jag sitter vid grusvägens dikesren på Omberg i kvällssolens varma ljus. Bakom ryggen breder blomstermattan ut sig mellan lövträden. Där finns en doft i luften, kanske är det vitsippornas eller lungörtens; blåsippornas doft, finns den? Vårstarren blommar med gula penslar, skogsbingeln ligger i startgroparna och pestskråpen färgar diket framför mig alldeles rosa. Gröngölingen ropar tvärs över ängen och en nötväcka prasslar i den döda almen på andra sidan vägen.
Jag har allt det där runt omkring mig och jag tar in så mycket jag förmår. Ännu en vår maxar mitt liv och lyckan ler.
Jag kanske ska ta det sista bladet i min skissbok i anspråk till den där döda almen, tänker jag. Ännu står trädet högrest och stolt. Delvis barklöst och uttunnat i grenverket har det bemästrat stormen. Sakta kommer trädet emellertid snart att vittra bort, men jag kan föreviga det, tänker jag, spara det för framtiden åt den som vill veta hur det var då, på den tiden när de stora almarna levde.
Nötväckan klättrar ännu i grenverket där borta, pillar fram något ätbart under barkflagorna, medan jag tecknar. Det är snart gjort. Det blev enkelt - en slags storalmarnas impression bara, sparad åt framtiden.
Nu får jag inhandla en ny skissbok och börja från början igen. Det är också härligt. En mjuk utmaning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar